Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 28 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 i DU N 1897
H
P
0
a
p
?»
S»
” PT
fa
es
©
H
P
■d
p
H
P
d- fl
Ht
O:
Jg
PO
fb .
P
H
P
P
P
«1
P“
H
Pi
pâ torget och löste det ofta kinkiga kassapro-
blemet. Julia styrde och rustade i detlilla hemmet,
skötte brefväxlingen och var dessutom litterärt
bildad. Hon valde böcker och läste högt, och
stundom vankades till och med litet latin, hvari
systrarna inhämtat någon kunskap af sin fader,
prosten. Det var vanligen några af Horatii
vackraste orden, men de ville ogärna röja sin
anspråkslösa språkkännedom, då det lätt kunnat
förefalla som prål af gamla tarfliga fruntimmer.
»Jag tycker mig se antikens folk,» sade en gång
Anne-Charlotte, »ett skönhetstörstande släkte med
ädla gestalter och ädelt sinnelag.»
Då hon vände sig åt sidan och såg kandidat
Örns blick med ett egendomligt uttryck hvila på
hennes eget af vattusot uppsvällda och af ett slag-
anfall ytterligare vanformade ansikte, drog ett
leende i hennes mungipor.
»Tycker inte kandidaten, att jag är bra ful?»
frågade hon skrattande, »en riktig orangutang?»
»Åhjo, något ditåt,» medgaf kandidaten halft
skämtsamt.
»Hvad är det jag alltid sagt, flickor!» utbrast
hon muntert, »hör nu bara! Tänk, att man ändå
kan få rätt ibland!»
»Men,» sade kandidaten med lifligt eftertryck,
»om alla hade sådana ögon som ni, fröken Anne-
Charlotte, då kunde de gärna få se ut som orang-
utanger hela högen!»
»Nej, säg icke så,» bad den sjuka allvarligt,
»det är ingenting alls med mina ögon, och det
vore en olycka, om alla såge ut som orangu-
tanger.»
Hon var rädd för komplimanger, den stackars
barnasjälen !
Fröken Anne-Charlotte var förlamad genom
rheumatism och vattusot, hennes kropp var ona-
turligt uppsvälld och händerna hade alldeles för-
lorat sin ursprungliga form, fingrarne kunde blott
obetydligt särskiljas. Trots denna stora olägen-
het utförde hon beundransvärdt fina virknings-
arbeten, broderier och andra vackra och nyttiga
saker, hvilkas försäljning åstadkom ett aktnings-
värdt plus i kassan.
Aldrig under dygnets ljusa del voro dessa hän-
der sysslolösa, de arbetade i lekande fröjd, och
aldrig skuggade heller ett moln denna krymp-
lings friska lynne. Hon var hemmets glada, goda
ande, dess pulserande hjärta.
»Det är så roligt och gladt allting,» sade hon,
»jag kan arbeta och jag kan till och med sjunga
ännu, jojo men! — Jag undrar just, hur många
det finns, som äro lika lyckliga som jag! Hvad
tror herr Örn?»
»Det är bestämdt inte så många,» sade kandi-
daten med verklig öfvertygelse.
»Ja, stackars människor — om man bara på
något vis kunde dela med sig!»
Hur länge Anne-Charlotte suttit i sin rullstol,
fick kandidaten reda på af fröken Julia, då han
en afton följde henne ut.
»Det är nu i trettio år,» upplyste Julia.
»Och hon har ständigt varit lika glad och nöjd?»
»Alltid nöjd, dock en tid icke lika glad, det
hade varit en omöjlighet, det var en svår tid, då
hon ådrog sig sjukdomen.»
»Får man veta, hur det gick till?»
»Gärna. Vid nitton års ålder var Anne-Char-
lotte förlofvad med en ung tjänsteman. Hon var
då en ovanligt stark flicka och bland annat duk-
tig simmerska. En senhöstafton saknades Karl,
hennes trolofvade, som var på besök i vårt hem.
Vi väntade allt oroligare. Till sist grep oss en
förfärlig aning: sjön! Vi skyndade ditochkom-
mo alldeles lagom för att se Karls båt kantra.
Karl kunde ej simma. Anne-Charlotte kastade
af sig tröja och klädning — det gör ju ingenting,
att jag nämner det, hur skulle hon annars kun-
nat simma? — hvarpå hon störtade sig i vattnet.
Jag begriper ännu i dag ej, hur det var möjligt,
men hon fick honom i land, och han hade märk-
värdigt nog intet men af det kalla badet. Men
syster sjuknade, och då hennes lif ändtligen var
räddadt, var hon för alltid lam.»
»Och fästmannen?»
»Han slog upp förbindelsen, emedan han ansåg
sig ha så små utsikter på sin bana.»
»Lefver han ännu?»
»Ja, han är numera en framstående man i sam-
hället,» sade Julia undvikande.
Det var omöjligt för kandidaten att fråga mera,
han hade hört nog. — Arma Anne-Charlotte . . .
lyckliga ängel under korsets börda!
. . . Det var en söndagsförmiddag, då Margret
och Julia ämnade sig till kyrkan. Eljes ville de
ogärna lämna Anne-Charlotte ensam.
»Jag ensam!» log Anne-Charlotte, som hade
Wallins predikningar framför sig på knät. »Jag
är aldrig ensam.» Hon pekade uppåt.
»Assessorskan?» undrade kandidaten och tittade
mot taket.
»Nej, herr Örn!» sade hon och ruskade på
hufvudet med ett nästan skälmskt leende, »myc-
ket, mycket högre upp ... ! — Jag känner mig
så bra, liksom lättare och ledigare efter det där
jag fått af doktorn — Sali . . . Sali ...»
»Salipyrin kanske,» gissade kandidaten.
»Ja, något sådant var det visst — nej, adjö
med er nu allihop, nu vill jag vara i fred ... ! »
Och i fred kom hon. Då systrarna och kandi-
daten återkommo, förvånade de sig genast öfver
hennes orörlighet och tystnad.
Anne-Charlotte var död, af hjärtslag såsom det
sedermera konstaterades. Lutad öfver predikan,
satt hon med lätt sammanknäppta händer, hon
såg ut som en sofvande.
»Det är egendomligt,» sade Julia några dagar
efteråt »att hon just i döden fick sin långa, tysta
längtan tillfredsstäld: att ännu en gång kunna
knäppa samman händerna, då hon bad.»
Det var verkligen så: svullnaden i hennes hän-
der hade på ett underbart sätt lagt sig under
förmiddagen före hennes död.
»Salipyrinet — troligen ...» menade kandidaten
fundersamt.
Margret ville icke säga något, men i sitt gamla
Darnsliga sinne menade hon, att det nog kunde
varit något annat — det där som vi kalla bön-
hörelse . . . Emy.
––––❖––––
Innehållsförteckning,
Drottning Victoria. (Med porträtt). Af Anna Fleetwood-
Derby. — Midsommarnatt, poem af Leif. — Vår skog,
af Adi. — I Stockholm; små utställningsfunderingar
och litet annat smått och godt. För Idun af Lovisa
Petterkvist. Bref V. — Blomsterkort (slut fr. n:r 23) af
S—m, — »Ur skuggornas värld»; några blad för Idun af
Vilhelm Bäckman. III: Hos Emilie Flÿgare-Carlén. — Ur
notisboken. — Teater och musik. — En lycklig påjorden;
ur de små, obemärktas skymundan, af Emy. — Tids-
fördrif.
U J
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Det jag presterar,
Konsten serverar.
Mig man berömmer,
Stundom fördömer,
Mången förnöjer,
Sinnet upphöjer,
Örat berörer,
Kvällen tillhörer.
En på grenen sjungande.
På en vandring stödande.
Enkel rätt, men födande.
Ett för handen varande.
Mången småsak sparande.
En i luften dallrande.
Stoftpartikel, skvallrande.
Uppå hafvet skymmande.
Land på jorden skrymmande.
Färg åt kinden gifvande.
En i kapprock klifvande.
Toaletten hjälpande.
I elände stjälpande.
En i mullen rådande.
En i mörkret skådande.
Mången möbel prydande.
En i hemmet lydande.
En i gyttja rotande.
En sin broder hotande.
En ur glaset tutande.
Hufvudordet slutande.
Moster Lisa.
Stafvelsegåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
+ +
+ +
+ +
+ +
+ +
+
Äro orden funna, bilda bokstäfverna i de markerade rutorna en
svensk konungs valspråk.
Stafvelserna äro: pul, to, pep, nit, tig, bre, run, t, ett, n, g, par, pi,
du, d, fli, d, pe, me, gra, vi, o, f, r, ve, o, lu, ök, ku, op, d, gu, o, h.
De 11 orden äro : 1) Bergart, 2) mansnamn, 3) fornnordiskt kvinno-
namn, 4) stor handelsstad, 5) hvad en skolflicka bör vara, 6) ett slags
skrifbord, 7) en utpost, 8) roffågel, 9) stad i Finland, 10) stad i Portu-
gal, 11) krydda. E. O. N.
En mot höjden pekande.
En i vattnet »lekande»,
En till släkten hörande.
Alltid segel förande.
För den döde passande.
Sig i solen gassande.
En tillhopa hållande.
Mycken skada vållande.
Uti vattnet fångande.
En med hornen stångande.
I ett yrke skämmande.
Stundom foten klämmande.
En i lifvet skyddande.
För en maträtt kryddande.
En på fyra gående.
En i skogen stående.
Ofta bördor dragande.
En i bibeln klagande.
Under vintern bärande.
Alltid kroppen närande.
För en kvinna klädande.
För en hungrig glädande.
Mat för vintern gömmande.
En i kokkonst dömande.
En på vågen gungande.
Länkgåta.
Länk 1.
Till hvilket kön jag hör? Det feme-
nina,
Men har med kjolar aldrig varit
prydd.
Kan heta Rosa, Ulla eller Stina.
Men skulle i salongen blifva brydd.
Länk 2.
Jag brännmärkt är — jag vill det
ej förneka —
Och farligt är det att mig komma
när.
Små barn, som gärna vilja med mig
leka,
De ana ej att jag en »skendöd» är.
Länk 3.
Ett något som vi män’skor
kunna, alla—
Naturen därvid är vår pe-
dagog —
Gymnastik- och Velocipedkostymer
* * Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. a
VARUMARKE
wiWlIliMlilWil»»1»
ffOCKHOO»
Dock mer och mindre — minst de
skeptiskt kalla,
Och den som nitvinst uti lifvet drog.
Länk 4.
»Hur otäckt!» — ropar du om jag
generar,
När det vill fort i världen gå framåt.
»Hur skönt!» om man mig mera
fint serverar,
Som Venus, Juno eller annan ståt.
Länk 5.
Om som person du vill en plats mig
gifva,
Så får jag kanske uti myten rum,
Och vill min kalla skönhet du be-
skrifva
Din panna doppa då i hafvets skum.
Mitt hela kommer när man
minst det väntar.
Men väntas ofta när det
uteblir.
Med skräck man slås, om det på
dörren gläntar,
Ty döden grinar bakom dess visir.
S. L.
Lösningar.
Logogryfen : Skosula, hvaraf fås? kaos,
kal, sol, oa«, sloka, skal, slask, lass. ko,
kossa, sal, sko, skola, al, Ola, Klas, Als,
klass, lasso, Loka, klo, »lussa», sula, sluka,
kol, lo, so, ukas, kula; Lukas, os, o.
Charaden: Gräshoppa.
Stjärngåtan- Solingen; 1 )Reims, 2) Raumo,
3) rubel, 4) rabbi, 5) rubin, 6) rosig, 7)
Rönne, 8) roman.
Namngåtan :
Vokalförändringsgåtan :
hån, hyn.
Mälardrotlningen».
han, hon, hin,
Extra beställningar & reparationer. * Tldstlchningar.
Från fabriken Bryggaregatan 3, 1 tr. upp,
andra huset från Drottninggatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
