Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 2 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 IDUN 1897
En enda dag, en timme blott af lycka, Den fulla harmoni, som stunden gaf,
Sä djupa spår kan i ditt väsen trycka, Slår ut, som vattnet utaf minnets strömmar,
Att själen evigt hämtar lif däraf. I ljusa tankar och i stilla drömmar.
Ellen Lundberg.
Stockholmsföreningen Kvinnoklubben göra
en värderik personlig insats i arbetet för
höjande af kvinnans ställning.
Då hennes make, sedan 1886 ledamot af
Första kammaren, år 1894 utnämndes till
landshöfding i Södermanlands län, öppna-
des för fru Boström nya verksamhetsfält,
som hon framgångsrikt brukat. Så bära Ny-
köpings skyddsförening, barnhem och barn-
krubba vittne om hennes organisatoriska
förmåga samt för värnlöshet och nöd öm-
mande sinne, hvarjämte hennes flärdlöshet
och frisinne genom hennes nuvarande höga
och inflytelserika samhällsställning fått ökad
betydelse och vikt.
T. K.
Mathilde De la Gardie
född von Kræmer.
Det var en för sällskapslifvet i Upsala
lysande tid, då landshöfding Robert von
Kræmer och hans friherrinna, Charlotte, född
Söderberg, bodde i den gamla Vasaborgen
i Fyris’ stad. Inom dessa murar växte
Johanna Mathilde von Kræmer upp. Hon
är född den 5 okt. 1826 och var således
ännu icke sex år, då hennes fader utnämn-
des till landshöfding. Det är rika minnen,
som grefvinnan Mathilde De la Gardie har
från Upsalatiden, där bland andra Joseph-
son, Bottiger och Lindblad (A. F.) voro
hennes lärare, och där hennes anlag odlades
och hennes kärlek till konst och vetenskap
väcktes och underhölls. Såsom fullvuxen
såg hon där omkring sig i föräldrahemmet
sådana män som Geijer, Atterbom, Hwasser,
Rogberg, Fahlcrantz, Valerius m. fl. Geijers
sånger har grefvinnan i handskrifna exem-
plar af skalden själf, och de sjöngos ofta
för första gången af hennes mor. Hit kommo
äfven Tekla Knös, Börjesson, B. von Beskow,
öfverstinnan Silfverstolpe. Här såg mau
ofta konung Oskar I:s unga söner Karl,
Gustaf och Oscar under den tid, som de
studerade vid universitetet. Sällskapslifvet
var gladt och rikt på de ädlaste, mest för-
finade nöjen. Musik och teaterföreställnin-
gar omväxlade med deklamation. Här före-
läste Atterbom stycken ur sin »Fågel blå»
och »Siare och skalder». Här kunde man
få se de mest konstnärligt ordnade tableaux
vivants. Snart utmärkte sig vid sällskaps-
teatern fröken Mathilde von Kræmer genom
sina framstående anlag, hvilka mer och mer
utvecklades. Man såg henne som »Knng
Renés dotter» och i andra roller, och i trots
af en hög samhällsställning och många
aldrig försummade plikter har grefvinnan
icke blifvit denna sin första kärlek otrogen.
År 1850 ingick hon äktenskap med grefve
Robert De la Gardie och flyttade då till
Skåne. Men såsom gifvet var, besökte hon
ofta sitt föräldrahem, och universitetsstaden
är henne ännu kär framför andra. Det var
här som hon år 1860 på ifriga och enträgna
böner af Josephson beslöt sig för att offent-
ligen uppträda såsom Antigone i Sophokles’
antika drama, hvilket gafs med Mendels-
sohns musik under Josephsons ledning. Den
då nybildade sångarföreningen O. D. ut-
förde körerna och studenterna de manliga
rollerna. Föreställningen bevistades af då-
varande hertigen och hertiginnan af Öster-
götland, hvilka däråt skänkte sitt lifliga
bifall och framför allt åt framställarinnan
af Antigone. Framför oss ligga tvänne bref
rörande denna föreställning. Det ena är
från B. von Beskow, som tackar landshöf-
ding v. Kræmer för visad gästfrihet och
»le dernier bouquet Antigone» — den som
återskänkte oss dess bild, hvilken, efter att
under halftredje årtusende hafva varit sce-
nens prydnad, likväl först nu, så vidt jag
vet, uppenbarats på svensk teater —- —
sällan har jag bevistat ett skådespel med
mera intresse och deltagande — — och
framför allt styckets hjältinna med denna
blandning af värdighet och behag, af själs-
kraft och smältande ömhet, med eld i blick
och tårar i rösten, allt detta glömmes ej
lätt —» Det andra brefvet är från öfverst-
innan Silfverstolpe och börjas: »Vördnads-
väckande Antigone!» — Men att upprepa
alla loford skulle föra oss för långt. Må
det vara nog att säga, att till minne af
denna afton stiftades Antigonestipendiet.
Vi hafva måhända dröjt för länge vid
grefvinnan De la Gardies ungdomsminnen;
men om så är, må hon därför själf bära
en del af ansvaret, ty hon har haft så
mycket att säga därom och hennes liffulla,
varmhjärtade ord hafva gjort ett så kraftigt
intryck. Vi nödgas därför nu vara desto
mera kortfattade. Grefve Robert De la Gardie
har sedan 1867 varit landshöfding inom
Östergötland. I det gästfria hus, där gref-
vinnan Mathilde är värdinna, söker hon
kring sig samla intelligenta och konstnärligt
begåfvade personer. Hon har städse stått
i spetsen för hvarje sträfvan att samla medel
för allmännyttiga företag, och i välgören-
hetens tjänst har hon med sin stora dra-
matiska talang uppburit mången måhända
annars svag prestation. I synnerhet draga
vi oss till minnes en representation af
Scribes »När damerna föra krig», som upp-
fördes på Linköpings teater 1887. Härom
yttrar C. F. Ridderstad : »Det är högst sanno-
likt att hade denna grefvinneroll, ej uppburits
af en utom scenen lika betitlad person, så
hade vårt land för närvarande ägt tvänne
stora tragedienner i stället för en, Elise
Hwasser. Det är så ondt om de dramati-
ska snillena nu för tiden, att man ej kan
annat än beklaga, att en furstinna i dramati-
kens värld gått förlorad genom en grefve-
krona, om än aldrig så briljant. För sin
enkla, vänliga, varmhjärtade personlighet
tro vi oss våga påstå, att hon är allmäut
afhållen och värderad. Till sist vilja vi an-
föra hennes egna ord: »Nog ha vi alltid
haft ett gästfritt hus, och jag har, i syn-
nerhet då jag var yngre, sökt att främja
allmännyttiga företag af alla mina krafter
— men det ha ju alla landshöfdingfruar.»
— Dessa anspråkslösa ord karaktärisera
grefvinnan Mathilde De la Gardie.
I sitt lyckliga äktenskap är hon moder
till fyra nu lefvande döttrar och en son.
Mathilda Lönnberg.
Fredrique Lothigius
född Santesson.
På den i Asarumsdalen, i närheten af
Karlshamn, belägna egendomen Janneberg,
hvilken omkring år 1780 genom inköp af
fiere hemman inom Asarums socken, bilda-
des och bebyggdes af ägaren till den när-
belägna Granefors kopparhammare, bruks-
patron Nils Santesson, föddes den 8 oktober
1848 hans sonsons dotter Fredrique Juliana
Carolina Santesson. Föräldrarna voro ägare
till ofvannämnda egendom, löjtnanten vid
flottan Carl Theodor Santesson och hans
maka Hedvig Wilhelmina Mörck. Äldst bland
trenne syskon, erhöll hon i hemmet en vår-
dad och god uppfostran, till dess hon vid
16 års ålder, 1864, utsändes till en berömd
pension i det natursköna Lausanne i Schweiz,
dit så ofta unga svenskor begifva sig för
att inhämta kunskap i det franska språket,
som därstädes så vackert prononceras. Af
sorglig anledning kom emellertid icke vistel-
sen därstädes att räcka längre än till på-
följande vår. Den älskade faderns plötsligt
inträffade frånfälle gjorde nämligen slut på
schweizerbesöket. Hemkallad af sin djupt
sörjande moder afreste hon ofördröjligen
till hemlandet och vistades därefter några
år i hemmet på Janneborg tillsammans med
modern och syskonen. Sex år senare stod
den unga Fredrique smyckad som brud
framför altaret i Asarums kyrka, där hoii
den 3 maj 1870 sammanvigdes med då-
varande borgmästaren i Karlshamn Lars
Wilhelm Samuel Lothigius. Det första egna
hemmet blef alltså i Karlshamn, men under
de närmaste 10 åren tillbragtes mestadels
vintrarna i Stockholm, där borgmästare
Lothigius var ledamot af riksdagen, först i
andra och senare i första kammaren.
Sedan herr Lothigius år 1881 blifvit be-
fordrad till häradshöfding i mellerstaHallands
domsaga, flyttade familjen till Varberg —
men ej heller här blef vistelsen långvarig.
Tre år därefter 1884 valdes häradshöfding
Lothigius till Riksdagens justitieombudsman.
Till Stockholm bar det nu af med larer
och penater, och där stannade man i —
tre år. Ja längre räckte det ej, förrän
ödet bjöd på nya växlingar. Den 29 no-
vember 1886 blef herr Lothigius utnämnd till
landshöfding öfver Elfsborgs län med bostad
i Venersborg. Det dröjde nu icke länge,
innan fru Lothigius, sedan hon väl ordnat
det egna hemmet, med vaken blick och
lifligt intresse började taga del i det som
rörde stadensvälgörenhetsinstitutioner, skolor
m. m., och är hon en mycket verksam leda-
mot i styrelsen för drottning Lovisas stif-
telse för vanvårdade barn och för sjuk-
hjälpsföreniDgen i Venersborg, desslikes för
Elfsborgs läns norra hushållningssällskaps
praktiska hushållsskola på Ellenö, hvars
uppgift är att uppfostra dugliga husmödrar
och tjänarinnor.
Genom sitt vänliga, all stelhet bannlysande
sätt har landshöfdingskan Lothigius förvärf-
vat sig många och trofasta vänner å alla
de olika orter inom vårt land, där hon
vistats. Då man ser den ännu ungdomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
