Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 2 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 203
och lifliga landshöfdingsfrun — som inom
parantes sagdt är en framstående husmoder,
som med förkärlek ägnar sig åt sitt vackra
välordnade hem •—- kan man icke ens ana,
att hon är moder till en 26-årig dotter —
gift med löjtnant Viktor Renström -— och
en 21-årig son, som är volontär vid Norr-
lands dragoner.
Anna Kockum.
–––– *––––
Till ärömmarnas ö.
B
öljande säf, sorlande sjö,
kransa vår julle och vagga den sakta,
sakta emot drömmarnas ö,
gömd uti skuggan, där alarna vakta!
Värmande sol, gyllene sken
blänker därinne bland lutande stammar —
gungad utaf stingande gren
nysprungen vildros doftar och flammar.
Målet vi nått. Här är vår hamn
efter vår färd öfver skimrande djupen.
Hälft af min själ, kom i min famn,
jag skall dig bära från sviktande slupen !
Här på min arm bjuder jag dig
hvila och värn vid mitt klappande hjärta,
allt hvad ett lif gömmer hos sig:
kärlekens helg och kärlekens smärta!
Darrande barn, lyssna ej på
hånet från mängden, som hväsande krälar!
Stort är dess hat, större ändå
älskogens makt öfver människosjälar!
Här skapas dröm, här glittrar ljus,
som outtömligt från himmelen faller,
stormande vind dämpar sitt brus,
blir till en hymn i björkarnas galler.
Hydda i sol, häckar i doft,
tassande tomtar, som feja och smycka
tröskel och härd, skuggande loft,
dem jag har timrat i bäfvan och lycka!
Hvila din fot, luta din kind,
ondskan ej nyckel till drömlandet äger !
Dagen blir all, stängd är vår grind,
strålande stjärnor vakta vårt läger.
Ernst Högman.
–––- *––– _
Yilj ekraft.
•
et är icke nog med att förskaffa de
unge goda kunskaper och rena seder,
man måste äfven gifva dem det, som skall
göra kunskaperna fruktbärande, ge stadga
åt sederna — viljekraft.
Viljekraft är något i människonaturen
nedlagdt, men på uppfostran beror det i
väsentlig grad, om den skall stärkas och
utvecklas eller undertryckas och förkväfvas.
Hos många barn kan man knappast tala
om en egen vilja, så svag är den. Men
detta vållar uppfostraren ingen oro. Bristan-
de viljekraft hos barnet ger han sällan den-
na benämning, han kallar den i stället god-
het, vekhet eller liknande, därför attett så-
dant barn verkligen är vekt och lätt att leda.
Dess uppfostran erbjuder nästan inga svå-
righeter; intet trots, inga brytningar, inga
häftiga uppträden förekomma, ty barnet
viker utan motstånd undan för den star-
kare viljan.
Men det finnes i motsats härtill andra
barn med synnerligen kraftigt utvecklad
vilja, hvilken vi — mycket kortsynt för öfrigt
— genast äro färdiga att omdöpa till obän-
dighet, trots, styfsinthet eller dylikt. Såda-
na barn äro nämligen ytterst svåra att hand-
leda. De ha en egen, fullkomligt utpräglad
vilja, hvilken, då den naturligtvis ännu icke
kan hållas i tygeln af förståndet, råkar i
oupphörliga konflikter med uppfostrarens
och förorsakar många obehagliga, stormiga
uppträden i hemmet.
Denna vår så vanliga förväxling af vilje-
kraften med någon af dess yttringar kom-
mer oss icke blott att ge den orätt namn
utan äfven, hvad värre är, orätt behand-
ling.
■ Den gamla åsikten, att barnets vilja sitter
i riset, är sålunda ännu mycket ofta verk-
sam i barnauppfostran och i nio fall af tio
där, hvarest uppfostran verkligen tages på
allvar och icke består i ett blott och bart
sörjande för mat, kläder och dylikt. — Bar-
net skall ingen egen vilja ha! Har det icke
någon eller är den svag, göres ingenting
för att väcka eller stärka den, finns den
återigen i större mått, så skall den bort
med godo eller med ondo. Förr är icke
barnasinnet bildbart.
Så länge barnet är barn, d. v. s. är i
hemmet och under föräldrarnes uppsikt kan
det också mycket väl reda sig utan vilje-
kraft, det har något som ersätter det —
lydnaden. Barnet är flitigt och uppför sig
väl — på befallning.
Men det växer upp, blir sin egen herre
och lydnaden har spelat ut sin roll. Nu
vill man, att viljekraften skall finnas till
hands för att tagas i bruk efter den uttjänta
lydnaden, samma viljekraft som man under
uppväxttiden systematiskt undertryckt! Men
den finns där naturligtvis icke, och den unge
får reda sig den förutan. Det går dåligt.
Han har stora kunskaper, sinnet fullt af
goda lärdomar, men kraften, som skulle
omsätta kunskaperna i gagnande verksam-
het och ge förmåga att efterlefva de goda
lärdomarne, den finns icke, och, korsande
alla beräkningar, man för hans vidkom-
mande gjort, blir han ofta, då han på egen
hand släppes ut i lifvet, en ganska stor
odugling, slapp i arbete och slapp i seder.
Han är icke ond, endast svag, hållningslös.
Man tycker honom förbytt, icke att känna
igen, och dock är han alltjämt densamme.
Hans största förtjänst under uppväxttiden
var hans lättleddhet, nåväl, han har den
fortfarande kvar. Skillnaden är endast den,
att han då var mottaglig för föräldrarnes
goda inflytande, och att han nu är det för
världens dåliga. Förtjänsten har blifvit till
ett fel eller rättare har alltid varit det, fast
det undgått vår uppmärksamhet. Vår vana
att bedöma allting efter det större eller
mindre gagn, vi själfva hafva däraf, har
förledt oss att taga barnets vekhet och und-
fallenhet för något godt, emedan dessa
egenskaper så högst betydligt underlättat
uppfostringsarbetet för oss. Hvad vi fäste
hufvudvikten vid och gladde oss öfver var,
att barnasinnet var så mjukt som vax i
våra händer, och att det gick så lekande
lätt att gifva det den önskade sköna for-
men. Vi glömde att härda det. Och där-
för hände det, att det vackra konstverket
en dag, då vi ej längre kunde skydda det,
smalt för frestelsernas heta vind.
Det går lätt att arbeta i ett mjukt ma-
terial, men man väljer dock icke ett sådant,
när man vill åstadkomma ett varaktigt verk,
i all synnerhet icke om man vet, att det skall
komma att få en hård medfart, som till det
yttersta skall pröfva dess styrka och håll-
barhet, man väljer tvärtom ett, som är segt
och fast, ehuru man granneligen inser, att
det skall göra arbetet mångdubbelt svårare.
Om man handlar med så mycken klok-
het och omsorg, när det gäller materiella,
jämförelsevis obetydliga ting, så bör man
också göra det, när det är fråga om något
så oändligt viktigt som att forma en karak-
tär, hvilket ju är hufvudmomentet i upp-
fostran. Man måste hafva ett lämpligt ma-
terial, hvaraf man kan bilda något icke
blott godt, utan äfven starkt, som kan bestå
under de ogynnsammaste förhållanden. Ofta
lägger en nådig natur själf ett sådant mate-
rial i uppfostrarens hand, i det den anför-
tror åt hans vård ett barnasinne, fast i sig
själft genom den inneboende viljekraften.
Det är ingen lätt uppgift som förelägges
honom, men i stället en dess tacksammare.
Bredvid hans egen spirar käckt en liten
själfmedveten barnavilja, som visserligen på
grund af det outvecklade förståndet och
medfödda anlag kan vara egensinnig och
missriktad-, men som dock under en klok —
mild på samma gång som fast — ledning
så småningom kan böjas till rätta och, hvad
viktigast är, genom sin kraft kan förblifva
därvid. Det viljestarka barnet har icke ett
sinne af »vax,» utan snarare ett af sten.
Man skrifver icke dit några lärdomar lekan-
de och lätt, man mejslar in dem långsamt
och med svårighet, men till gengäld låta de
sig ej heller plånas bort, utan bevaras för
lifvet.
A andra sidan händer det än oftare, att
barnet af naturen har ett sinne, som på
grund af bristande eller svag vilja är allt-
för vekt och löst för att en stark karaktär
däraf skulle kunna bildas. Det blir då upp-
fostrarens åliggande att omdana det mindre
goda material, som anförtrotts åt honom,
och gifva det erforderlig fasthet. I stället
för att låta barnets vilja ligga nere och ge-
nom overksamhet förtvina måste han låta
den utvecklas och stärkas genom ett träget
bruk. Barnet bör vänjas vid icke att stän-
digt gå i ledband, kommenderas, skyddas
och hållas under armarne, men att själft
bestämma öfver sig, lita på sin egen för-
måga, reda sig på egen hand och vara an-
svarigt fri i sina handlingar. Endast på så
vis kan det blifva förtroget med och mäk-
tigt att uppfylla de plikter, hvilka skola
åligga det som vuxen människa.
Liksom det är svårare att fullgöra ett
åliggande än att försumma det, så är det
också långt mödosammare för uppfostraren
att ansa och värda viljekraften hos de små
än att alldeles lemna den ur räkningen och
antingen låta den dö eller växa vildt och
oregerligt. Men låter han härutinnan hän-
synen till den egna bekvämligheten vara
det bestämmande,! så ådrager han sig dub-
belt ansvar, ty dels försummar han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
