Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 9 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 1897
IDUN
Låt lifvet komma med strid och larm
Och höja ditt mod och vidga din barm
Och låta dig vaken glad och varm
Din handlings bågsträng spänna!
Låt lyckans solglans göra dig blind
Och pröfningens friska, stärkande vind
Få kylande susa omkring din kind
Och smärtans eldström dig bränna.
Ellen Lundberg.
Och där vid horisontens bryn,
högt öfver stoft och grus,
sig reser Dunkehallars höjd
i solens klara ljus.
Och där vid Munksjöns blåa våg,
långt ifrån larm och flärd,
står Ljungarums besjungna skog,
Linnea-blommans härd.
I ett godt hem hade Emilie Björnberg
den lyckligaste barndom. Hennes första
ledning på knnskapernas bana skedde i den
småbarnsskola, som i Jönköping för ett halft
sekel sedan hölls af fröken Marie-Louise
Stjernhoff, en nobel, älskvärd gammal dam,
Bellmanska anor — hennes moder var
nämligen syster till den store skalden. Efter
fröken Stjernhoffs död 1853 kom lilla Emilie
i Dalska pensionen och fick där undervis-
ning till sitt 15:de år, hvarefter hon under ett
par års tid erhöll privat undervisning af
doktor H. A. Regnell. Denne lärare står
för Emilie Björnberg i den ljusaste dager:
»Det bokvett jag äger» — säger hon själf —
»har jag denne lärare att tacka för, ty det
var han som egentligen väckte min håg
för studier, den jag allt sedan, så vidt ett
träget arbete på andra fält det tillåtit,
fortsatt och ännu fortsätter, och han redde
mina begrepp i mångt och mycket.»
Den lifliga och intelligenta flickans håg
stod åt teatern redan tämligen tidigt och
då hon kommit på sitt sjuttonde år
var hon färdig beträda »de bräder som
föreställa världen.» Denna håg mötte visser-
ligen motstånd inom familjekretsen, men
det öfvervanns, och i april 1862 debuterade
hon å Jönköpings teater som Gilberte i
»Ett lyckans barn» och erhöll omedelbart
därpå anställning vid Roos’ teatersällskap,
och i direktörens egen aktningsvärda familj
upptogs hon under konstresorna hit och
dit i Sverige och Finland. Öfverallt väckte
hon uppmärksamhet och llfligt bifall för
sitt på en gång näpna och friska spel.
Äldre teatervänner bevara i sina teater-
minnens album från den tiden säkert bilderna
af fröken Björnberg såsom Cupido i »Or-
fevs i underjorden», Nisse i »Mer än pär-
lor och guld», Hilma i Qnni Wetterhoffs
täcka interiör »Amor i barnkammaren»
samt Anna i »Min ros i skogen». Emilie
Björnberg som skådespelerska var i ej ringa
grad sin tids Ellen Hartmann. Hos direktör
Roos var hon anställd till 1869 och därefter,
under åren 1870 och 71, vid teatern i
Göteborg där hon, oaktadt ännu helt ung,
började öfvergå till de komiska gummornas
fack, hvarinom hon helt enkelt var dråplig.
Hösten sistnämnda år lämnade hon emeller-
tid teatern för alltid och ägnade sig åt
danslärarinnans kall.
Som danslärarinna har fröken Björnberg
nu i tjugufem år verkat i landsorten och
utan all jämförelse varit under detta tids-
skede den främsta inom sin branche. Den
hoppfulla ungdom, hon handledt i Terp-
sichores vackra konst, har uppgått till öfver
ett tusen flickor och gossar — fröken
Björnberg har i ett särskildt album med
sin hofkalligrafiska piktur »bokfört» dem
alla.
Det är ej endast fröken Björnbergs skick-
lighet som lärarinna samt hennes fina smak,
som beredt henne den aktning och den
vänskap, hvarmed hon öfverallt i de svenska
landsortsstädernas bildade och goda hem
under årens lopp hälsats, detta har ock
grundats på hennes i allo respektabla per-
sonlighet, hennes okonstlade väsen samt,
ej minst, hennes friska humoristiska, ofta
ej så litet originella syn på tingen. Emilie
Björnberg är en personlighet i vår eljes
allt och alla i samma former stöpande tid.
Denna aktning och vänskap togo sig ett
för Emilie Björnberg hedrande uttryck, då
hon helt nyligen i Gefle firade 25:te års-
dagen af sin lärarinneverksamhet.
En platstidning berättar härom :
»Sedan uppvisningen å slutbalen afslutats
med dalpolskan, ljödo de kraftigare applå-
der, som icke slutade förrän fröken Björn-
berg framträdde, då bankdirektör Carlson
till henne riktade några ord, hembärande
hennes elevers och föräldrars tack och er-
känsla för det utmärkta sätt, hvarpå hon
alltid ledde sin undervisning. Om dessa
känslor hos nuvarande och forna elever
samt deras föräldrar hade hon, som nu kun-
de fira kvartseklet af sin verksamhet som
danslärarinna, förut under dagens lopp fått
mottaga bevis, som han nu ytterligare ville
bekräfta, hvarpå höjdes ett af fanfarer åt-
följdt trefaldigt lefve för fröken Björnberg.
Förut på dagen hade nämligen fröken Björn-
berg, med anledning af sitt 25-års jubileum
som danslärarinna, af forna och nuvarande
elever i sin bostad förärats som minnesgåfva
en stor vacker salongsmatta, ett dussin
skedar samt en toalettask med inneliggande
penningsumma i guldmynt samt vid balen
en bukett med band i de svenska färgerna,
å ett af hvilka var anbragt en inskription
om dagens betydelse.»
Äfven med sin penna har Emilie Björn-
berg under de senaste tjugufem åren gan-
ska flitigt uppträdt, lämnande bidrag på,
såväl vers som prosa i tidningar och tid-
skrifter,*) men städse under växlande sig-
naturer, vanligast Björn. Härom året ut-
gaf hon ett litet fint utstyrdt dikthäfte:
»Rimmade tankar af Björn», hvartill Sigurd
skref ett hjärtligt och roligt förord, och
hvilket hälsades med bifall af den offent-
liga kritiken, ej minst Stockholmskritiken,
som här fann varmhjärtade, känsliga fina
poem, ofta med humorns skimmer däröfver.
Emilie Björnberg har själf ej alltid dan-
sat på rosor, äfven för henne skymtar ålder-
domen fram med krämpor af besvärligheter;
men ännu, hoppas vi, skall ett nytt tusen-
tal hland våra småttingar af henne bibringas
skick och polityr, och då mammorna och
*) Detaljnotiser om fröken Björnbergs författar-
skap finner man i Sigrid Lejonhufvuds och Sigrid
Brithellis »Kvinnan i svenska litteraturen», Klem-
mings »Sveriges dramatiska litteratur» samt Bern-
hard Lundstedts »Sveriges periodiska litteratur».
papporna till tant Björnberg anförtro sina
tnltors och pysar förvandling till damer och
kavaljerer, göra de det med trygghet och
förtroende.
Birger Schöldström.
-*-
J sinnesförvirringens natt.
. cÇol går ned . . . tyst, tyst hvad rör sig där,
invid skogens bryn?
Ah, kanhända Silvio det är
från sin luftfärd genom skyn.
Ser du, han har jagat solens spann
öfver himlen blå;
stridt med molnen, slungats af och an;
stackars Silvio!
Ear du drömt dig sagan, min och hans,
en oktoberkväll,
då förlåtna gastar trådde dans,
öfver bergfruns häll?
Eller klang den genom griftehvalf
höljdt af spindelväf,
att hvar halfförmultnad kota skalf,
såsom vindrörd säf?
Nej, vi dröjde aldrig, vill du tro,
ibland natt och graf.
Uti lif och ljus vi byggde bo,
öfver jord och haf.
Minns, att jag har lefvat sagans lif
ifrån A till Ö;
men du har den blott som tidsfördrif,
delad frö för frö.
Solen skred som nu till nedergång,
liten vaktel slog,
när vi bytte tro vid källans språng
uti furuskog.
Vet du, hvad det är att gifva så
fullt och helt sig själf?
Ila bort och stanna kvar ändå,
lik naturens älf.
Ingen tanke, huru ringa än,
låg för honom gömd.
Världen såg jag blott uti min vän;
iiden var förglömd.
Hoppet lyste skimrande och blott
rika löften gaf.
Intet lod har ännu djupet nått
uti lyckans haf.
Djärft vi lånade all vårens glans
åt vår framtidssyn.
Sänkte öfver vägen, min och hans,
dagrarna i skyn.
Därför stal naturen afundsam
bort min ljusa fröjd,
Bar min älskling ofvan molnens kam
emot solens höjd.
Samla, samla hvad på jord du vet
uiaf glans och prakt!
Samla gods och guld i myckenhet
genom vidgad makt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
