Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 9 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 211
Ack, hvad är det? Bubbla bjärt och tom;
och en handfull stoft.
Öfver kärlek sållar sol och blom
trolska drömmars doft.
TJndra icke, att min blick är matt;
kindens rundning mist
alla rosor ... ser du, kvalets natt
blekte dem till sist.
Lifvets muskel slår ej längre nu .. .
— Tvifla ej och le! —
Kanske, har du aldrig varit, du
i Getsemane?
Sök, o sök min ande, vän som gick
vid hans kära namn;
kanske nalkas han ett ögonblick
uti vingehamn.
Återger mig hvad han ägde då,
hvarje hjärteslag:
speglar uti mina ögon blå
sina anletsdrag.
Nej, han kommer icke . . . Stig min sång
öfver forsens dån!
Glöm vid bruset, glöm ännu en gång
bleka villors hån!
Längtan, du som ännu lifsvarm gror,
hägra och försvinn!
Arens rimfrost lagt sitt hvita flor
öfver sargadi sinn.
Hélène Malmqvist.
–––- *–––-
Debet oeh kredit i nervernas
hushållning.
Bearbetning för Idun af Mathilda Langtet.
V
ärt nervsystem är visserligen ej, syn-
nerligast hvad dess näring beträffar,
oberoende af den öfriga kroppen, men det
äger dock en viss själfständighet, som tillå-
ter det att sätta sig öfver åtskilliga den öf-
riga kroppens lidanden. Man vet t. ex., att
mången med oförändrad sinnesstyrka mot-
ser döden, fastän den småningom inträder
och den ena lemmen efter den andra stelnar
i dödskyla, men medvetandet dock till sista
andedraget Annes kvar.
Hvarje människa medför hit till världen
en viss summa af nervkraft, ett kapital,
som hon ärft af föräldrar och förfäder, och
med detta kapital måste hon hushålla hela
lifvet igenom. Det kan förökas och sparas,
men det kan också förminskas och förstö-
ras. Den som af sin nervkraft ger ut mera
än han tager in, han är redan ute på det
sluttande plan, som leder till utmattning,
och den scm ständigt fortfar med att ut-
tömma sin nervkraft, han blir till sist bank-
rutt, vore han än aldrig så många gånger
millionär.
Vårt nervsystem består af hjärnan och
ryggmärgen, och nerverna äro utgreningar
därifrån. De äro de strängar, som förbinda
de i yttre omkretsen liggande organen med
centrum. Bästa begrepp om nerverna får
man, om man föreställer sig dem såsom en
spännkraft. När en person sofvit godt, be-
Anner sig hans uthvilade nervsystem i ett
annat tillstånd af spänstighet, än när han
uttröttad lade sig till sängs. Det faktum,
att genom arbete en spännkraft förloras och
att genom sömnen en spännkraft återvin-
nes, är af vidtomfattande betydelse, och det
måste genast medgifvas, att sömnen i ner-
vernas hushållning är den förnämsta in-
komstkällan. När vi sofvit godt, kunna vi
anteckna ett kredit på nervernas konto. Och
så länge vi åtnjuta en god sömn, stå våra
aktier högt. Olyckligtvis betraktas sömnen
af många människor som ett obehag, det
man bör så länge som möjligt undanskjuta.
Åtminstone ser det så ut, ty de Aesta ut-
draga både sitt arbete, sina måltider och
sina nöjen så sent, att de i hög grad in-
kräkta på softiden, och så uppkommer stor
kassabrist i nervernas hufvudbok. Men ju
mera man försöker förjaga sömnen, dess
envisare återkommer den, och hvad den
om kvällen förlorar, vill den med lock och
pock taga igen om morgonen — om det
tillåtes. Men ganska ofta tillätes det icke,
och det är då, som debet och kredit ej
vilja gå ihop. Men därpå tänker ingen.
Under nutidens^ feberaktiga sträfvan efter
förvärf och dess omåttliga begär efter njut-
ning, tillgriper man alla möjliga medel att
»prolongera» de växlar, man vill draga på
arbetet eller njutningen. Men har man kom-
mit därhän att vilja med konstlade medel
förjaga sömnen, då är man icke blott inne
på det sluttande planet, man är inne på
raka vägen till fördärfvet.
Lyckligtvis är sömnen icke det enda,
ehuru det bästa, medlet att höja nervernas
spänstighet. Det Annes nämligen något som
kallas vederkvickelse — ett stadium mellan
arbete och sömn. Men den saken måste
något närmare betraktas.
Hvarför Anner t. ex. den, som arbetar
strängt hela året om, icke den vederkvickel-
se, han väntar af sina 3—4 veckors seme-
ster ? Därför att öfvergången från arbete
till hvila och tvärtom var alltför brådstör-
tad. Man måste veta hvad man gör, förstå
huru man skall draga nytta af hvad man
gör. Men det förstår man icke. Dagen för
hvilotiden är bestämd, men då letar man
upp en hel del saker, som först måste vara
i ordning, först måste göras och afslutas.
Detta vill säga så mycket som att man
tagit för kort tid på sig, borde bestämdt
resan eller hvad det nu är, ett par dagar
senare. Likaså går man alltför brådstörtadt
tillbaka till arbetet, öfvergår från fullstän-
dig sysslolöshet till strängt arbete. Ej heller
riktigt. Men det kan hända, att man här
är maktlös ej kan förhindra det plötsliga
afbrottet, och då är man ursäktad. Kan
man det däremot och icke gör det, får man
ett styggt konto på debetsidan.
Men då detta moderna sätt att hvila ut
på så sätt blir otillräckligt, återstår alltid
det gamla: »Sex dagar skall du arbeta, men
hvila på den sjunde.» Det är icke förgäfves
som söndagshvilan återkommer hvar sjunde
dag. Det är ett drag af vishet och känne-
dom om den mänskliga naturen så stort
och upphöjdt, att det måste komma från
storhetens och vishetens källa. Denna ofta
återkommande hvila och vederkvickelse är
just hvad människan behöfver för att stärka
sitt nervsystem och ersätta kraftförbruk-
ningen. 3—4 veckors oafbruten hvila kom-
mer ej upp mot de femtiotvå söndagarnes ro.
Under veckans sex dagar hinner man ej
anstränga sig mer än man förmår bära,
och under den enda hvilodagen kommer
man ej ur de gamla hjulspåren, hvilket
vill säga mycket. Ty ofta nog fordras
det lika stor ansträngning att ånyo sätta
sig in i arbetet, som att fortsätta därmed.
Vare dock icke härmed sagdt, att man skall
förkasta det nya sättet med några veckors
ledighet; man skall blott tillika bibehålla
det gamla. Likvisst må man ej tro, att
hvilodagen gifver något kredit i nervernas
konto, om man använder den till nervretan-
de och upphetsande förströelse, till utsväf-
ningar, öfvermått i mat och dryck med
mera. Det är icke en sådan omväxling
med arbetet nerverna begära. Visserligen
kan i deras hushållning behöfvas det upp-
lifvande likaväl som det lugnande, förströelse
likaväl som hvila. Men det upplifvande
får ej vara upphetsande, och förströelsen
får ej vara angripande, •— då kommer det
kredit man väntat sig att i stället införas
på debetsidan.
Sömn och hvila äro således, som vi sett,
de mest verksamma medel för att uppe-
hålla vårt; nervsystem i dess fulla kraft.
Men det Annes ett tredje sätt att stärka
det, och detta heter öfning. »Öfning gifver
färdighet,» det veta vi ju alla, och öfnings-
förmågan är en underbar naturens inrätt-
ning. För hvarje gång det upprepas, blir
ett arbete lättare, och till sist vinna vi en
färdighet, den vi ej kunnat tänka oss. Ge-
nom arbete blifva icke blott musklerna
kraftigare, utan rörelsenerverna och de högre
nerverna stärkas också. Själsverksamheten
kan i betydlig grad styras, men här, så-
som eljes, blir öfningen nyttig, endast då
den handhafves efter vissa lagar. Och den
som vill komma framåt måste respektera
den märkvärdiga känsla naturen gifvit oss
såsom en signal, hvilken vi aldrig få lämna
obeaktad — känslan af trötthet. Vid för-
ståndig öfning inträder tröttheten mera
sällan, och med tiden kunna vi förrätta ar-
beten, som en nybegynnare snart måste
uppgifva. Öfning är egentliga grundlaget
för människans förmåga af utveckling och
mottaglighet af kunskaper. Och just detta
är hvad som vid ungdomens uppfost-
ran bör ihågkommas. Härvid är dock att
beakta, något som man nästan alltid förbi
ser: öfningen omfattar ej så mycket vetande
som icke mer och egentligast vissa färdigheter.
Vi kunna uppöfva vårt minne och däri-
genom tillägna oss vetande. Detta är emel-
lertid något helt annat än att på mekaniskt
vis öfverfylla en ung hjärna med en viss
kvantitet vetande och kalla detta bildning
och uppfostran. Ännu värre blir det, när
samma kvantitet vetande skall inpressas i
hvarje hjärna utan åtskillnad, utan afseen-
de på huru mycket som rymmes däri.
Hvaraf kommer det, att nu för tiden så
mycket nervlidande uppträder? Våra för-
fäder hafva ju genomvakat hela nätter och
arbetat strängt. Likväl hörde man aldrig
talas om nervlidanden. Ett och annat frun-
mer skyllde sina kapriser på »nervsvaghet,»
men detta ansågs ofta mera som karaktärs-
svaghet än som svaga nerver. Äro männi-
skorna nu annorlunda beskaffade? Är hela
släktet kroppsligen och andligen svagare ?
På denna fråga måste svaret blifva ett be-
stämdt nej. Men omständigheterna äro nu
helt andra än förr. Den oerhörda stegring
i befolkningen som en tryggare tillvaro med-
för, sammanhopandet af hundratusentals
människor i så många städer, de lättade
kommunikationer, hvarigenom storstadslif-
vets brusande vågor svälla’ ut vida om-
kring, den ofantliga traAk, som är nödvän-
dig för att sådana massor af människor
skola kunna existera — kort sagdt hela
vår tid, vårt lefnadssätt förorsakar ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
