Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 16 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 muN 1807
En sällhet finnes, som ej kan återgifvas; Det högsta, så i glädje som i smärta,
För ordets våld hon flyr igen till Gud. . En hviskning är från evighetens vår,
Det gifs ett ve, hvars slöja ej kan rifvas, Blott i en suck det stiger ur vårt hjärta
Ty ofvan molnen väfs dess liljeskrud; Till läpparna; till ögat i en tår.
A. Andelin.
än ytterligare, i det att ofvannämnda latin-
skolas hus apterades till annex och eleganta
resanderum inreddes i dettas hela öfre vå-
ning. I annexets gård inrymdes de maski-
ner, som drifva den elektriska belysningen,
hvari hela etablissementet från vinden till
källaren strålar.
I hotellets källarvåning är inredt ett ång-
tvätteri af nyaste konstruktion, inköpt i
Berlin, och hvarest hotellets tvätt på några
få timmar undergår sin reningsprocess och
kommer nr maskinerna bländhvit, väl-
manglad och absolut torr, hvarför de resan-
de ej behöfva frukta att få lägga sig på
endast halftorrt sänglinne, en fördel som ej
nog kan uppskattas.
Moder till 8 barn, alla nu vuxna, lefver
fru Kramer det mest lyckliga familjelif, och
ingen väg — ej ens öfver Atlanten — an-
ses för lång för den bortavarande ungdomen,
då det gäller att samlas i det angenäma
hemmet vid högtidliga tillfällen.
Äldste sonen är grosshandlare i Stock-
holm. Andre sonen, Herman, biträder som
direktör högst förtjänstfullt vid hotellets
skötsel och är den af sönerna, som upptagit
sin faders mantel och värdigt trädt i hans
fotspår. Tredje sonen är köpman i Newyork
och den yngste kontorschef i hotellet. Äldsta
dottern är gift med jägmästaren Ernst von
Porat och bosatt i Halmstad, och de tre
yngsta vistas i hemmet, nyligen hemkomna
från pension i Frankrike.
Det mest tilltalande draget i fru Kramers
karaktär är hennes stora hjälpsamhet, som
sträcker sig ej endast till gamla tjänare,
för hvilka hon fortfarande är ett stöd, utan
oek till utomstående, som lyckas vinna hen-
nes förtroende. Flere nu framstående män
ha hennes understöd att tacka, för att de
kunnat fullfölja sina studier och därigenom
blifvit »män i staten» — och den som här-
med har nöjet presentera hennes person för
allmänheten har i grund lärt känna hennes
rika, varma hjärta. En af komitédamerna
och beskyddarinnorna för Malmö barnsjuk-
hus och Östra- småbarnskolan uppväcker
fru K. jubel hos de små, när hon, väl-
försedd ur sina rika skafferier, visar sig för
dem, och vid bazarer och välgörenhetstill-
ställningar räknas hennes kända generositet
som en mycket viktig faktor. Hon finner
sin största glädje i att bereda andra glädje.
S. L
–––- *–––-
Krisfina Ailsson.
rödaste rosor stodo i blom
skänkte sin ljufvaste rikedom,
då kom hon ånyo till hemmets strand,
till midsommarsolens leende land.
Hon ville se åter hedar och ljung,
den mark, där hon växte ljus och ung,
hon ville höra igen en gång
de svenska forsarnas susande sång.
De hvita björkarna ville hon se,
hon fostrats i samma jord som de,
de hviskat för henne i vårfager tid,
hon sjungit för dem i stämning blid.
Hon ville lyssna, hur trasten slår,
och drömma sig åter till barndomsår
i småländsk skog, vid solbelyst lid,
på mo så enslig och tyst och vid.
Där sjöng hon sin första visa en gång
i anande undran, i längtan lång,
där diktades första orden gladt
af lifvets skiftande sagoskatt.
Hon kom — än dröjer hon hos oss kvar —
och nu, förr’n åter hon från oss far,
vi ville gifva med kind i brand
ett tack från vårt fattiga, stolta land.
En ljus välsignelse äfven, så :
Gud skydde dig hvar du i världen må gå —
Vår kärlek förer du städse med
som en hälsning från nordisk ljungvuxen hed!
En svensk kvinna.
–––- *–––-
Drottning Margareta.
Ett fyrahundraårs minne.
» b/ almarunionen var» —säger Geijer —
▼ »en slump, som ser ut som en tanke. »
Var den då verkligen blott en slump? Var
den icke snarare en vacker tanke, som såg
dagen ett eller kanske ett par årtusenden
för tidigt?
Den märkliga kvinna, i hvars klart be-
räknande hjärna den stora tanken mognade
till handling, och hvars hjärta slog så varmt
för brödrafolkens förening, slumrar sedan
länge under marmorsarkofagen i Koskilde
ärevördiga domkyrka. Sofver hon månne
lika lugn och orörlig, som hennes bild
därofvan eller ges det drömmar i hennes
slummer? I så fall måste drottning Marga-
reta drömma ljusa drömmar om sitt fram-
tidsrike — Skandinavien, ty åt detta ägna-
de hon hela sitt lifs sträfvan, och med tan-
ken därpå har hon väl insomnat därnere i
Flensborgs hamn.
Motsträfvigt, föreställa vi oss, har den
verksamma drottningen lydt liemannens
kallelse. Unionen, hennes skötebarn, låg
ännu i sin linda, riket och unge kung
Erik hade ännu så väl behöft hennes starka
stöd och kloka råd. Väl henne dock, att
hennes ögon lycktes i tid, att hon blef
förskonad från att se sitt framtidshopp om
ett enigt Norden svikas och sin älsklings-
tanke gifva upphof till slitningar, blodsut-
gjutelse och grymheter utan tal.
Drottning Margareta ■—- det namnet fram-
manar i vårt minne bilden af en sällsynt
kraftig, nästan manlig kvinnogestalt, och vi
påminna oss därvid fadrens, Waldemar
Atterdags, yttrande, att naturen misstagit
sig, då hon skapade Margareta till kvinna,
i stället för till man. Såsom värdig dotter
af denne särdeles begåfvade konung, hade
hon tagit i arf hans framstående härskare-
egenskaper, hans kloka omdöme och sega
viljekraft, och hon förenade därmed kvin-
nans lifliga känsla och snabbhet i handlingen.
Låt vara att historiens egendomliga sam-
manträffanden vid tiden för hennes upp-
trädande ledde henne in på spåret, däri låg
slumpen måhända. Genom trenne konungars
kort efter hvarandra timade frånfälle lades
ju makten öfver tvänne riken i hennes hän-
der, och vägen till det tredje syntes ej
alltför svår. Från och med det ögonblick,
då hon med blixtlik klarhet fattat sitt mål
att af tillfälligheten skapa en för alla
tider beståndande verklighet, arbetade hon
också för det målet med aldrig svikande
klokhet och ihärdighet. Att hon med glädje
och stolthet i början såg den blifvande
unionskonungen i sin unge son, bör ingen
förtänka henne. Ty hvar fanns väl en
furste i högre grad lämpad därtill än Olaf?
Med svenskt och danskt blod i sina ådror,
född och uppfostrad till Norges tronarfvinge,
ägde ju han, om någon, alla betingelser
för att med oväld härska öfver Nordens
trenne riken. Då hans unga lif så hastigt
afklipptes, har detta drabbat Margareta som
en dubbel sorg, men hennes mål får ej ett
ögonblick bortskymmas af de egna person-
liga bekymren.
Hon insåg till fullo, att det i sådana
ofredstider väl kunde behöfvas en man vid
rodret, och hon trodde sig göra ett godt
val, då hon utsåg sin unge systerson till
tronföljare. Olyckan ville emellertid, att
det efter Olafs död, i själfva verket en
oersättlig förlust, icke fanns någon —- Erik
af Pommern allra minst — värdig att bära
de tre kronorna. Men Margareta hade satt
sitt hopp till honom, och hon rastade icke,
förrän hon med vanlig klokhet, redan un-
der sin lifstid, lyckats genomdrifva hans
kröning i Kalmar.
Så randades den 20 juli 1397, den dag,
som skulle odödliggöra Kalmars namn ge-
nom att inskrifva det i vår historia, såsom
skådeplatsen för en af dess märkligaste
händelser. Det var då, på Margaretadagen,
som drottningen skulle se sin mångåriga
dröm gå i uppfyllelse, som knuten skulle
fast åtdragas på den »snodd af trenne
strängar», hvilken hon med så oaflåtlig mö-
da tvinnat. Tysta och betänksamma hafva
de väl samlats däruppe på Kalmar slott,
dessa Sveriges, Norges och Danmarks mäk-
tigaste herrar och riddersmän. Det fanns
väl ingen af dem, som ej var fullt öfverty-
gad om det ärendes höga vikt, för hvars
skull man kallat dem. De bästa bland dem
insågo och förstodo ock det framställda för-
slagets stora grundtanke: enighet ger styr-
ka — men det var kanske blott ett fåtal,
som trodde på dess utförbarhet. Det fanns
måhända i hela den lysande församlingen
blott tvänne ögon, i hvilka hänförelsens och
den fulla öfvertygelsens eld glödde, och
dessa ögon tillhörde den högresta kvinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
