Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 16 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 219
som vid sidan af den redan krönte unions-
konungen ledde mötets förhandlingar. Emel-
lertid tyckes det, som om hon lyckats en-
tusiasmera alla de lugne männen, åtminstone
förefaller det så, då man genomögnar det
ännu i behåll varande utkastet till ett
unionsfördrag, som af mötet uppsattes. Se
här ett par af dess hufvudpunkter :
I. De tre rikena skola hädanefter hafva
en konung och aldrig skiljas. — ■— —
III. Alla tre rikena skola vara i sam-
dräkt och kärlek, det som gäller ett, örlig
eller utländingars anfall, det gäller alla tre,
och hvart rike hjälpe de andra med all tro-
het och all makt. — — —
Samdräkt, kärlek, trohet, hur underligt
klinga ej dessa ord midt igenom vapenslam-
ret i en tid, så uppfylld af hat och tvedräkt,
svek och mord! Det är ju uppenbarligen
en kvinnas hand, som här ledt pennans
gäng.
Vid en blick på drottning Margaretas hela
regenttid faller det strax i ögonen, med
hvilken framgång hon förstått att öfverallt
genomdrifva sin vilja, oaktadt de säkerligen
otroliga svårigheter hon haft att bekämpa.
Allt tyder på, att hon varit en sällsynt
vinnande personlighet. Först var det herre-
dagen i Nyköping, om hvilken historien
undrande mäler: »Här läto stormännen sig
helt fridfärdigt nöjas med att deras makt
gjordes till intet — — de jordfäste själfva
sina sträfvanden att upprätta ett stormans-
välde.- Man kan med skäl undra på detta
omslag i deras hållning. Sedan de år ige-
nom hållit sig uppe mot konung Albrekt,
kasta de sig nu för fru Margaretas fotter,
gifvande sig åt henne på nåd och onåd.»
Därtill tackade de henne för allt hvad hon
gjort.
Sedermera genomdref hon Eriks kröning,
och på samma sätt har hon äfven i Kalmar
förmått stämma de bistre krigsmännen till
fredsamma, försonliga tankar. Krönikan
säger härom:
»Vida skall man en dylik leta,
som så kan med klokskap umgå
och de riken sammanfå
Sverige, Danmark och Norrig ;
sent föddes annan kvinna slik.»––– -
Äfven i Kalmar heter det, att de försam-
lade 67 riksråden »bådo Gud löna deras
kära fru drottning Margareta allt godt, för
det hon varit dem så nära och umgåtts
med dem i de tre rikena och så förestått
dessa, att alla som i dem bygga och bo
henne intet skylla; Gud gifve henne him-
melrike».
Men senare tillägger den unionsfientliga
krönikan :
»Mig tyckes de Svenske ej vara kloka,
Då de henne till höfdinge togo,
de voro ganska flaka då. — — —
Det ångrat dem sedan mången dag
deras lag visar så,
det utländske i riket råda må.»––––––
Ja, här faller en mörk skugga öfver Kal-
marunionen; det var detta, som skulle blif-
va orsaken till dess slutliga upplösning,
efter att ha kostat strömmar af brödrablod.
De trenne folken voro ännu för skarpt åt-
skilda, minnet af lidna oförrätter, gamla
fejder och gammalt hat glödde ännu på
djupet. Framför allt var Margreta själf ej
fri från partiskhet, danskheten i henne tog
öfverhand, så att hon på allt sätt gynnade
sina landsmän på svenskarnes bekostnad.
Hon underminerade dymedelst med den ena
handen, hvad hon uppbyggt med den andra.
»Danskarne vördade henne såsom en gu-
dinno,
men de Svenske höllo henne för en helf-
vites pino»
säger därför krönikan vidare på sitt dra-
stiska språk.
Och likväl styrde hon svenska riket med
berömvärd fasthet. Ehuru hon hårdt lärer
beskattat det, kan dock historien gifva henne
följande vackra eftermäle: — »Under drott-
ning Margaretas tid var det i Sverige, utom
till en tid i kusttrakterna, så fritt från
ofrid, att man näppeligen hade behof af
att nedgräfva sina dyrbarheter. » Detta i en
tid, då de djärfve och fruktade »fetaliebrö-
derna» — röfvarna med valspråket: Guds
vän och allas fiende — allmänt gjorde land
och haf osäkra.
Mot slutet af Margaretas regering grep
emellertid missnöjet med henne allt mer
omkring sig, och unionsfienderna gjorde allt
för att nedsätta hennes rykte. Åtskilligt
hafva ock - sagohäfderna att förtälja om hen-
nes enskilda lif, hvilket ingalunda fram-
ställer henne i en alltför fördelaktig dager.
Barn af en rå och fördärfvad tid, har hon
säkerligen varit i någon mån påverkad
af dess anda. Ofverdrifterna hafva dock
synbarligen satts i omlopp genom illvilliga
samtidas vanliga hänsynslöshet gentemot en
hatad, fruktad eller dem öfverlägsen per-
son, och så hafva de sedermera tagits
för gångbart mynt. Andra uppgifter, där
Margareta framställes nära nog som ett
mönster af fromhet, en kyrkans tillgifna
tjänarinna, saknas ej heller. Att här när-
mare undersöka de hvarandra motsägande
sägnerna, skulle leda för långt. Sanningen
torde, som i de flesta sådana fall, ligga
midt emellan! Det är icke heller med den
enskilda kvinnan vi här hafva sysselsatt
oss, utan med den regerande drottningen,
och som sådan lärer ingen göra henne ran-
gen stridig såsom en af de mest frejdade
i medeltidens historia.
Ja, Margareta Waldemarsdotter, om i
tidernas längd ditt namn skulle blekna, om
redan under din lifstid förtalets giftiga
tunga sökte svärta det, så skall dock till
historiens slut ovansklig ära omstråla det,
emedan det var från dig, som Skandinavis-
mens stora tanke utgick!
* «
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
