Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 23 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 muN 1897
Det är icke titlarne, som kasta glans pä människorna, utan människorna på titlarne.
N. Macchiavelli.
land m. fl. landskap, därunder hållande
föredrag hvarje afton.
Innalles har fröken Lindqvist hållit omkring
600 föredrag för sammanlagdt 180 tusen åhö-
rare, af hvijka icke mindre än tre tusen till hen-
ne aflagt löfte om lifslång afhållsamhet från
alla berusande drycker. Af dessa personer
ha naturligen många alltid varit måttliga
i sina vanor och blott för den goda sakens
skull blifvit absolutister, men än flere haf-
va dock de varit, som i och med detsamma de
afgifvit nykterhetslöftet, brutit med en vana,
som redan blifvit till last hos dem, och
börjat ett nytt aktningsvärdt lif till heder
för dem själfva, välsignelse för deras när-
maste och gagn för samhället.
Fröken Lindqvist, som alltjämt fortsätter
sin nyttiga verksamhet, är född talare.
Redan som liten flicka brukade hon på
vägen hem från skolan samla kring sig
kamraterna för att från någon gärdesgård
eller kulle hålla ljungande tal till dem, och
när hon sedermera uppträdde som offentlig
talarinna, följde hon endast en stark inne-
boende lust. Hennes styrka som talare
ligger, utom i en kraftig, välljudande röst,
som villigt återger hvarje skiftning i känslan,
i den hänförelse och omedelbarhet, som
prägla hennes alltid extemporerade anföran-
den. Det är en värme, en medryckande
kraft i hennes ord, något- tvingande, man
skulle kunna säga hypnotiskt, hvilket oemot-
ståndligt fängslar uppmärksamheten och
tillvinner henne åhörarnes sympati.
I sina föredrag för fröken Lindqvist all-
tid kvinnans och hemmets talan och har
kanske härigenom vunnit sina bästa och
största segrar. Men hon ställer sig därför
ingalunda alltid på kvinnans sida, hon tar
henne tvärtom ofta i upptuktelse, gisslar
hennes fåfänga, okunnighet, slöhet, oordent-
lighet, hvilka ofta äro orsaken till mannens
fall, men hon gör det städse på ett sådant
sätt, att man känner, att det är i kärlek
hon tuktar.
Det är icke endast nykterhet, fröken
Lindqvist talar, hon vet att i sina föredrag
utom detta inlägga mycket annat, som kan
verka väckande och förädlande på hennes
åhörare, något som är af största betydelse,
då hennes arbete hufvudsakligen är förlagdt
till småfolket, ett område, som ännu i mångt
och mycket kan betraktas som obruten
mark. Hvilket värde man här nere sätter
på hennes arbete, därom vittna den stora
sympati, hvarmed hon allestädes omfattas,
och — kanske icke minst — den snabbhet,
hvarmed föredragslokalerna till sista plats
fyllas, så snart hon uppträder.
D.
–––- ❖–––-
/duns 500:de nummer
ifrån tidningens första utgifvande räknadt
lägges i dag inför våra läsarinnors ögon. I
rundt tal och med jämna hundrasiffror beteck-
nar delta för en veckotidning ett tioårigt arbete.
Då det är vår afsikt att i årets stora fest-
nummer: julnumret, vid den fyllda tionde år-
gångens slut, i ord som bild något utförligare
dröja vid det tillryggalagda skedet af Iduns
tillvaro, vilja vi ej nu utbreda oss öfver denna
sak. Alldeles oanmärkt ha vi dock ej kunnat
låta det femhundrade numret gå förbi — allra
minst utan att af vårt fullaste hjärta utsäga
ett tack till den trofasta svenska kvinno-
publik, som från första stund med sitt milda
öfverseende och sitt verksamma intresse under-
lättat våra bemödanden. Ha vi i någon ringa
mån lyckats fylla en lucka inom den svenska
tidskriftslitteraturen och motsvara behofvet af
ett speciell kvinnoorgan, i hvillcet könets och
hemmens maktpåliggande intressen kunde sak-
ligt utredas, så är detta främst vår läsekrets’’
egen förtjänst. Alt det dyrbara förtroende, den
visat oss, alltjämt må få fortfara är ock —
i dag som alla dagar — vår varmast närda
önskan.
Stockholm den 23 juli 1897.
Redaktionen af Idun.
–––- ❖–––-
En radikalkur.
I Inder en sommarvistelse i Norge sam-
^ manträffade jag för tio år sedan med
en mycket älskvärd läkarefamilj. Jag be-
sökte doktor V:s ett par gånger i deras
vackra och gästfria hem i Tistedalen invid
Fredrikshald. Glädje och trefnad funnos där
i rikt mått, och där klungo »glade sange»
från far och mor, och »börnelatter» från
fyra präktiga småttingar. — Men så en
dag för några år sedan klappade sorgen på
i detta hem.
Doktorn rycktes hastigt bort af döden,
och den alltför vanligå historien, att de
efterlefvande vid familjefaderns bortgång
stå som man säger på bar backe, upprepa-
de äfven här.
Till en början bosatte sig den unga änkan i
Kristiania och försökte att slå mynt afsin mu-
sikaliska talang genom att ge lektioner. Men
det visade sig snart, att den sålunda förvärfva-
de inkomsten ej räckte till att försörja henne
och barnen. Kamrater och vänner till hen-
nes man rådde henne då att lära sig barn-
morskeyrket och lofvade försträcka henne
de därtill erforderliga medlen. Fru V. be-
tänkte sig ej två gånger — det gällde ju
hennes barns uppfostran — lämnade de
små i sin mors vård, reste till Stockholm,
där ju barnmorskeutbildningen står mycket
högre än i Norge, genomgick sitt läroår,
återvände till Kristiania och började, på det
kraftigaste understödd af läkarne, att prak-
tisera. Inom kort fick den behagliga, fint
bildade, glada och hurtiga doktorinnan fullt
upp att göra.
I vintras uppehöll jag mig en liten tid
i Kristiania och aflade då ett besök hos fru
Y. Jag fann henne frisk och blomstrande
samt lycklig i medvetande att ha endast
sitt eget arbete att tacka för sitt och barnens
uppehälle. På min fråga om hon ej ibland
med saknad tänkt på att hon ej fått ut-
bilda sin vackra sångröst, svarade hon: »Nej
visst inte! Jag har aldrig haft så mycken
glädje af min sång som nu. Ser ni, jag
sjunger för mina patienter, när jag fått
dem på bättringsvägen, och så tacksamma
åhörare få storheterna af facket allt leta
efter . . . Men en stor olägenhet för
mitt yrke ovillkorligen med sig,» tilläde hon
i allvarlig ton, »nämligen att jag oupphör-
ligt får undandraga barnen min tillsyn och
vård. Emellertid har jag god hjälp af min
äldsta, femtonåriga dotter, som får vara i
mors ställe för sina syskon. Och de äro
gudskelof snälla, välartade och lydiga —
nu.» — »Nu?» — »Ja, ser ni, min äldste
gosse gjorde mig en tid bekymmer genom
slarf och opålitlighet. Men så en gång
grep jag till en radikalkur, och den botade
honom -— som jag hoppas för alla tider.»
Jag bad henne naturligtvis berätta vidare
om den där kuren, och hon fortsatte: »En
natt för ungefär ett år sedan kom jag hem
kl. 12. Jag väckte min äldsta dotter för
att höra, om allt stått väl till under min
frånvaro, och fick då veta, att Vilhelm ej
läst sina läxor ordentligt, och att han, när
systern lofvat berätta detta för mig, svarat:
»Nå, än sen då; hon kommer hem sent i
kväll och kan väl ej taga upp mig midt i
natten för att läsa läxor heller.»
Jag öfverlade några minuter, gick så
fram till günstig herrns säng, ruskade ho-
nom vaken och sade honom, att han måste
stiga upp och läsa sina läxor. Först fick
jag endast några obegripliga grymtningar
till svar; sedan kom det i bedjande ton:
»Usch nej, mamma, jag är så sömnig.» —
»Ja, det får inte hjälpa! Skynda på bara!»
Han försökte då beveka mig genom en
rörande omtanke om min trötthet. »Är
inte du också bra trött,» sade han, »jag
kan ju stiga upp tidigt i morgon och läsa. » —
»Jo, visst är jag trött,» svarade jag, »men
när jag har en son, som jag ej kan lita på
och som ej har nog ambition att göra sina
skyldigheter, när jag är frånvarande, så
måste jag ju sitta uppe, och nu skola läxor-
na läsas.»
Och därvid blef det.
När vi slutat, slog han sina armar om
min hals och hviskade med tårar i ögonen :
»Tack, mamma.» Sedan den stunden har
jag aldrig behöft förebrå honom för oupp-
fyllda skyldigheter af något slag. Han är
pålitlig och plikttrogen som en mogen man,
och jag vet, att han aldrig begagnar min
frånvaro till att svika mitt förtroende.
G. L.
–––-■*–––-
från prinsessan Ingeborgs
hembygd.
Intryek från en fotvandring
genom fiordsjaelland.
Upptecknade för »Idun» af A. Roth.
å naturligtvis alla våra läsarinnor lifligt in-
tressera sig för prins Carls trolofvade, prin-
sessan Ingeborg, böra de också ha intresse af
att nu få veta något om hennes hembygd, det
vackra Nordsjælland, hvarest hon på Oharlotten-
lund och Fredensborg tillbragt så godt som hvarje
sommar af sitt unga lif. Från denna synpunkt
våga vi hoppas, att följande små »intryck» från en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
