Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 23 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DU N 227
fotvandring genom dessa trakter ej skola vara
ovälkomna i Iduns spalter.
I. Helsingör.
Vi voro tre flickor, en skånska, en småländska
och en blekingsflicka, som hade beslutit att före-
taga en fotvandring i det pittoreska och för sin
leende skönhet så berömda Nordsjælland. Vi
visste nämligen redan, hvad vi hade att vänta
oss. ty om vi också ej alla varit där, så hade
vi dock både i tidningar och böcker läst mer än
en beskrifning öfver denna »Danmarks park» med
de praktfulla kungaslotten : det historiska Fre-
driksborg, Fredensborg — europeiskt berömdt ge-
nom den mäktige kejsar Alexander III:s förkär-
lek därför — Bernstorff, så älskadt af kejsar-
innan Dagmar, kung Georg och prinsessan af
Wales, så att de blott för att få vistas där, gärna
bo hur trångt som helst, kronprinsens vackra
sommarresidens Charlottenlund, beläget midt i
köpenhamnarnes glada »Dyrehaven», Marienlyst
och Sorgenfri, och allt hvad de nu heta––––-
Vi visste dessutom från kartan, som vi länge
sorgfälligt studerat, att hela kusten från Helsingör
till Köpenhamn mest bestod af praktfulla bok-
skogar såsom Dyrehaven m. fl. omväxlande med
barrskog, i Gripskov vid Fredriksborg och Fre-
densborg, och vi hade läst Christian Winthers
dikt om Furusöen och visste också, att denna
berömda och besjungna sjö var en af medel-
punkterna i dé många sjökonstellationerna, som
smycka detta vattenrika land.
Vi startade i Helsingborg. Framför oss hade
vi Öresund, det älskade Sundet, så kärt för hvart
svenskt öga, det sköna blå bandet, som icke.
skiljer, men förenar oss med den öfriga världen.
Och öfver Sundet, som strålade i morgonbelysning
med det stolta Kronborg midt emot, gled skepp
efter skepp fram; smäckra och fina ångbåtar,
glänsande i solen, fiskarsnäckor med hvita segel,
tunga mörkskrofvade briggar och skonerter, som
tumlat på stora haf och varit länge på vägen.
Och flaggor och vimplar kungjorde, att de kommo
från skilda länder och att på deras däck främ-
mande språk talades. Där voro både de ameri-
kanska tStars and Stripes», Englands röda » Union
Jack», den välkända trikoloren, Rysslands blå-
hvita örlogsflagga och — oftast — vår egen vackra
blå-gula duk samt den glada, från himlen sända,
»Dannebrog».
På ena sidan hade vi Helsingborg med det
gamla vördnadsvärda »Kärnan» i bakgrunden.
Vi hade nyss beskådat och beundrat detta minnes-
märke från forna tider, som ännu stolt blickar
ut öfver Sundets böljor, bvilka det i många hun-
drade år sett i sol och sommar — som nu då de
vänligt lekte kring båten — hvilka de sett i storm
och höst, i regn och dimma eller fängslade i
vinterns isbojor. Nedanför ligger staden. Den
är gammal, den med, så gammal, att man ej kan
säga, när den blef till, men nu är den förnyad
och gör ett alldeles modernt intryck — alltför
moderntI
Då har det lilla Helsingör midt emot bättre
behållit sin gamla egendomliga prägel. Där det
nu ligger midt i junigrönskan, ligger det och
drömmer om sina stolta minnen från den tid,
då det var en af Danmarks viktigaste städer, den
stad från hvilken den rika Öresundstullen upp-
togs, och utanför Kroneborg måste då alla Euro-
pas fartyg lägga till och betala sin tribut till
Sundets härskarinna. Endast den blågula flaggan
fick passera —_en dyrköpt rätt, tillkämpad i blo-
diga strider. Öfver staden spred sig det främ-
mande guldet och det fanns ingen stad i Dan-
marks rike, där man lefde så vildt och öfverdå-
digt som i Helsingör. Det var illa beryktadt för
sitt sedefördärf, och det spelades högt såväl bland
riddersmännen med höga ämbeten som bland
borgarne, de rikaste i Danmark. Nu är här stilla.
Mäktigt reser sig Kroneborg ur böljorna, men det
har sin storhet bakom sig och hvilar nu på sina
lagrar; och på den lilla stadens trånga gator
trängas ej mera främmande sjömän med stadens
goda borgare och ställa till stojande, vi’da upp-
träden i vinstugorna. Nu gå de förbi, de främ-
mande seglen, och Helsingör har mistat sin be-
tydelse. Meri det är något aristokratiskt öfver
det. Järnvägsstationen reser sig som ett slott
midt för hamnen, man blir nästan häpen öfver
denna ståtliga byggnad, men här bruka också
komma förnäma resande. Hit komma den danska
kungafamiljens celebra gäster på genomresa till
Fredensborg.
Vi gjorde en kort promenad i staden, innan vi
begåfvo oss vidare. Vi sågo Hamlets graf, ty i
Helsingör skall han ju hafva lefvat och dött,
denne »den mest berömde af alla danskar», den
sagoprins, hvars namn gått så långt som väster-
ländsk kultur har nått. Hvem tänker mer på
sagan om Amele och hans träkrokar, när man
står vid Hamlets graf? Nej, det är den odödlige
skaldens prins af Danmark — den moderna män-
niskan, Hamlet, som vi alla känt och hvars skarpa,
geniala repliker träffat oss personligen, som de
träffat den tid, i hvilken de skrefvos, och den tid,
som är; han, hvars tvifvel och betänkligheter
ännu binda handen på tusenden, så som de gjorde
det på honom själf; och vår stämning vid Ham-
lets graf är den öfverväldigande beundran för
den man, som hade förmåga att se och gifva oss
det, som ej var hans tid, som ej är vår tid, men
människornas, så länge människor finnas.
Därefter gingo vi till Marienlyst. Det gamla
slottet ignorerade vi ; hunger och törst drefvo
oss direkt i famnen på det moderna badetablisse-
mentet, som lockande utbredde sina stenarmar
på andra sidan vägen. Marienlyst är ett af de
mest pretentiösa och mest banala af de bad-
etablissementer, som ligga längs danska kusten,
så nära hvarandra som en rad pärlor uppträdda
på en snodd. Det besökes mest af tyskar —
minst af danskarna själfva, som föredraga de
hemtrefliga fisklägena såsom t. ex. Hellebeek och
Hornbæk, till hvilka vi begåfvo oss, sedan vi
intagit en solid frukost — låt oss för pretentio-
nens skull kalla den för dejeuner dinatoire!
Det var mycket varmt att spatsera i middags-
hettan, men de svalkande vindarna från hafvet
afkylde luften behagligt. All vår packning hade
vi skickat med dagvognen till Hornbæk. Dag-
vogn är nämligen den enda föreningslänken med
Hornbæk, såvida man ej vill betala 5 à 6 kronor
för en droska.
Kunde jag nu beskrifva denna vår första längre
promenad på den danska jorden, så att Iduns
läsare finge ett lefvande intryck däraf ! I Sverige
— n. b. öfre Sverige —• är det en vanlig före-
ställning, att Danmark är fult — de tro det där-
för, att det är ett slättland — ett lågt land. Jag
har alltid funnit dem så fattiga, som ej kunna
beundra och njuta af mera än en bestämd typ
af skönhet, om jag så får säga. Har man ett
öppet sinne för det sköna, så ligger det alltid så
nära i naturen. Skönheten bor ej blott i fjällens
storslagna majestät, ej endast i forsens dån och
böljornas slag mot klippan, den bor också i bok-
skogens väldiga pelarsal vid insjöns stilla spegel.
Den bor på den vida heden bland den doftande
ljungen och på den böljande slätten, som ligger
sommarljus och leende i junigrönska. Den talar
till oss i höstens stormar såväl som i sommar-
nattens stilla sus. Och när man har sinne där-
för, så känner man alltid igen den: lika äkta, lika
betagande och frisk, hvad dräkt hon bär, hvad
språk hon talar. Och man är rik och instämmer
af hjärtat i Heidenstams dikt:
Tag allt som är mitt och mitt kan bli,
men lämna min yppersta gåfva:
att kunna njuta och lofva,
där en annan far kallt förbi.
Jag skulle önskat, att de, som lefva i den före-
ställningen, att ett lågland alltid är fult, hade följt
mig denna försommardag och sett med mig den
tjusande Helsingörstrakten. På ena sidan resa
sig branta skogklädda sandåsar och på andra
sidan har man Öresund. Nedanför sluttningen
ser man helt nära hvarandra villor af olika bygg-
nadssätt och storlek, men alla solida stenhus,
omgifna af välskötta trädgårdar. Man passerar
Hellebæk, en af hufvudorterna för köpenhamnar-
nes obligatoriska sommarmassutvandring, en gan-
ska stor badort. Sedan blir det landtligare och
villorna ligga ej mera så tätt. Vid E’.lekilde
finns det åter pensionater och hotell, men sedan
kommer man in i »Plantagen» och människobo-
ningarna upphöra alldeles. Plantagen består af
stora planteringar på flygsanden, sådana man ser
i Skåne vid Engelholm och flere ställen. Dessa
kring Hornbæk äro nu gamla och bilda en riktig
skog.
Därinne var så tyst och svalt och skönt, man
kunde drömt sig till Smålands furuskogar, om ej
marken varit så olik. Här voro inga stenblock
kastade af jättehand, nej, knappt en sten, och
vägarna, de voro af den hvitaste hafssand. Det
var en härlig promenad genom skogen, härligast
när planteringen var uthuggen, så att vi åter
sågo Sundet eller, rättare, snart öppna hafvet,
Kattegat. Ah, vi längtade till Hornbæk, att
komma i detta glittrande, hänförande vatten, som
vi haft så rikt tillfälle att beundra hela dagen.
Vägen föreföll oss emellertid ganska lång, vi hade
ju förut haft ständig omväxling och längtade nu
efter att komma fram till fiskläget. Plötsligt —
vid en krök af vägen — låg det framför oss i
idyllisk ro. Midt i byn reste sig den gamla lands-
kyrkan och rundt omkring lågo de snygga fiskar-
kojorna, omgifna af sina små trädgårdar. Män-
niskor sågo vi ej många på de smala sling-
rande gatorna. Männen voro väl på sjön och
kvinnorna hade nog annat att göra än att se på
de främlingar, som nu i den döda tiden händelse-
vis kommo dit.
Vi voro nu framme, vi hade nått vår vandrings
första mål, och i nästa bref vill jag tala om denna
hänförande, i Sverige allt för litet kända badort.
–––––*–––––
I Stockholm.
Små utstäliningsfunderingar
och litet annat smått och g-odt.
För Idun af
Lovisa Fetterkvist.
Bref IX.
lag vet inte har länge Ruffen och jag
häromdagen stodo utanför fönstret till
»Studion» i Gamla Stockholm, där den itali-
enska snabbkonstnären med litet lera och ett
par små pinnar på 25 minuter knypplar
ihop dam- och herrhufvuden, så lefvande
och lika, att man inte vet, om det är ori-
ginalen, som är kopior, eller om det är
tvärt om.
»Ack, Ruffen,» sa jag, »ingenting på jor-
den skulle göra mig så glad som att ha
dig så där förevigad i 1er! Tänk, att kunna
gå och titta på dig när jag vill och kur
mycket jag vill och vara i stånd att ta dig
med mig hvart jag far, ja till och med i
grafven, när den stunden kommer!»
»Hä hä, » sa Ruffen och såg litet röd ut,
»men det blir väl så förbåldt dyrt, så!»
»Fem kronor för herre,» läste jag på ett
anslag på väggen.
»Och tio för dam,» läste Ruffen. »Hä hä,
det var bakvänd ordning, det! Men efter
det inte var värre än så, så kostar jag väl
på oss båda två då, ty hvad det anbelan-
gar — att jag vill ha dig — hä hä — så nog
vet du — att jag utom dig — jag — menar
— — du förstår — vi två —- •——hm. »
Ruffen tystnade helt tvärt, bra oklar i
rösten: jag hade nog rört upp honom med
det där dumma pratet om grafven ! Också
sa jag, så muntert jag någonsin kunde
åstadkomma:
»Ja, vill du ha mig i 1er, gubben lilla, så
inte mig emot, men nog tänker jag stanna
hos dig i kött och blod minst i 50 år till,
det säger jag dig!»
»Studion» är ett litet svart hål, alldeles
invid gatan, men »svärtan» gör bara, att
artisten ser så mycket mer »tafvelaktig» ut,
där han sitter med sitt fina ansikte, stora
nedvikta krage och mjuka sammetsbarett.
»Undrar hvad språk han talar?» sa jag.
»Franska förstås,» sa Ruffen. »Tala till
honom, du Lovisa!» (Vi var för tillfället
händelsevis ensamma vid fönstret.)
»Jag/» sa jag, riktigt hissnande till.
»Ja, du har ju inte gjort annat än läst
Franska för dig själf hela vintern, och att
du kan Pariören som ett rinnande vatten,
det vet jag!»
»Det har du rätt i, gubben,» sa jag.
»Hvad ska man skaffa sig talanger för, om
inte för att bruka dem ! »
Så harklade jag mig, och så sa jjg;
»Mossjö!»
Artisten rörde sig inte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
