Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 30 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 i8Ä7
Kärleken är religionens mal, dygdens själ och lagens kärna.
J. B. de Bosmet.
70- ocli 80-åringars ungdom och medelålder fun-
nos ej heller de tillfällen till förtjänst, ej de
många arbetsfält för kvinnlig verksamhet som
nu för tiden — följaktligen ha de ej kunnat
göra några besparingar. Oftast hafva de öfver-
lefvat sina lyckligare lottade vänner, som bru-
kat hjälpa med hyran och annars vid hehof
sträckt dem en hjälpande hand.
Önskan att finna en tillflykt för dessa »ute-
slutna», ett hem, där de få vara hur gamla,
hur skröpliga, hur fattiga som helst, där de få
lämplig och närande mat alla mål om dagen,
där det bestås dem ej endast läkarevård, utan
äfven sjukvård, samt där de kunna känna hem-
trefnad och frihet från bekymmer, denna ön-
skan har funnit ett praktiskt uttryck i Hem-
met för gamla.
Kungsholmens friska luft har godt namn
om sig, och har det ansetts lämpligt att för-
lägga hemmet därstädes. En våning om 6 rum
och kök, har förhyrts Garfvarcgatan 3 och några
pensionärer äro redan inflyttade. Salen och
husmodems rum äro samlingsrum. Husmoder
är fröken Erika Tersmeden, som har mer än
fem års verksamhet på detta område.
En början är således gjord, men för att
detta hem skall kunna äga bestånd och för att
möjliggöra dess utvidgande till att mottaga ett
något större antal fordras deltagande, offervil-
liga personers hjälp.
Vi äro öfvertygade om att få ett gensvar
på denna vår vädjan för de värnlösa gamla.
De fostrades af en tid, då »kampen för till-
varon» var ett okändt slagord, och på ett sätt,
som göra dem försagda att nu bedja för sig
själfva. Det är därför vi föra deras talan!»
Det nya hemmet var således redan öppnadt
med en liten styrelse för detsamma, och den
som varit mest verksam härför var, såsom vi
redan antydt, fröken Tersmeden. Huru hon
kunnat åstadkomma detta, vet hon knappt själf.
Utan att spara sig och utan att rygga tillbaka
för det mer eller mindre obehagliga i att klappa
på andras hjärtan för att bedja om hjälp, har
hon gått till den ena och andra af bekanta
och gynnare och fått än en liten penningsum-
ma, än några möbler eller bohagsting, som stått
obegagnade på vindskontoren, än litet linne och
sängkläder, och allt har med lika tacksamhet
emottagits och kommit till användning, och så
har genom bidrag från många hem det lilla
hemmet efterhand ordnats och det på ett sätt,
som gör det behagligaste intryck på den in-
trädande.
Utan att tillägna sig själf någon förtjänst
härvid, erkänner fröken Tersmeden i första
hand den store gifvaren af allt godt såsom
den hon har att tacka för framgången af sina
bemödanden. »JMämn så litet som möjligt om
mig i samband med Hemmet,» skrifver hon
själf. »Det hade ju ändå aldrig kommit till
stånd, om ej många, för de gamla ömmande
personer offrat tid, penningar och gåfvor in na-
tura för detsamma.»
Prins Carl har icke blott genom en per-
sonlig gåfva af 200 kronor visat sitt deltagande,
på initiativ af honom gafs äfven en extra föreställ-
ning vid 1896 års hästutställning i Stockholm,
som inbragte 2,750 kr. En tombola å börsen med-
förde ock en behållning af 6,502 kronor för
det goda ändamålet. Direktionen har härige-
nom blifvit i tillfälle att betydligt utvidga hem-
met, så att en lika stor våning i samma egen-
dom kunnat tilläggas, hvarigenom Hemmet nu
disponerar 16 rum och för närvarande inrym-
mer 13 pensionärer, hvaraf en är 89 år, en 87
och de flesta öfver 70 år. För intagning i
hemmet fordras att sökanden uppnått 60 års
ålder och icke lider af någon svårare kropps-
eller själssjukdom, i hvilket fall hon hänvisas
att söka plats å Stockholms sjukhem. Såsom
en väsentlig förmån har man ansett ett eget
rum för hvar och en af de gamla. Ty ej be-
höfver man anses vara särskildt kitslig, om olika
vanor vid den åldern göra sig gällande, om den
ena t. ex. vill öppna fönstret och den andra
icke, den ena vill släcka lampan tidigare, den
andra senare, o. s. v. Man har ju velat be-
reda de gamla ett hem i ordets bästa mening
och så fritt från tvång och obehag som möjligt.
Afgiften för hvarje pensionär, inberäknad
bostad, vedbrand, kost, läkarevård, medicin, upp-
passsing och lyse, är minst 10 kronor i må-
naden. Skulle förmögenhetsvillkoren medgifva
en högre afgift bestämmes den för hvarje sär-
skildt fall af direktionen.
Inom detta hem går nu dagen igenom frö-
ken Tersmeden såsom den på en gång styrande
och tjänande systern, och hvarhelst hon visar
sig hos de gamla upplysas de skrynkliga anle-
tena liksom af en vänlig solstråle. Hvarje rum
har sin prägel af ordning och hemtrefnad och
lifvet därinne förflyter i ostörd frid. I sam-
lingssalen, där föreståndarinnan spisar tillsam-
mans med sina skyddslingar, finnas bibliotek,
orgel och piano och vänliga samtal krydda mål-
tiderna. Vid sjuksängarne är det ock förestån-
darinnan, som med mjuk hand ordnar kuddar-
ne, räcker den läskande drycken och vakar
natten om hos de gamla. Många äro ock de
välsignelser, som från darrande läppar nedkal-
las öfver henne, och i sanning är en sådan lifs-
gärning värd erkännande och uppmuntran äfven
af utomstående. L. S.
–––––- *–––––- ;
Ç a r n.
^^yster satt hos bror på stenen.
Solen stänkte guld,
Guld på systers ljusa lockar,
Guld på gossens mörka hufvud,
Och de logo och de lekte,
Sol och vind och blomdoft smekte
Ljuft de bruna kinder små.
Hela världen sträckte famnen,
Famnen full och rik!
Allt stod öppet för dem båda,
Blott de ville lyfta låset,
Låset till den muntra världen,
Där den glada, ystra färden
En gång lustigt skulle gå.
Svalor snabba byggde nästen,
Nästen åt hvarann.
Barnen skrattade åt fliten,
Byggde själfva luftslott endast,
Luftslott, granna och förgyllda,
Utaf härligheter fyllda,
Som till molnen skulle nå!
Syster satt hos bror på stenen.
Solen stänkte guld,
Guld på äppleträdens blommor,
Guld på stenarne och sanden.
Barnen sågo, hur det lyste,
Mot hvarandra lyckligt myste:
— »Världen lyser alltid så!»
Gamle farfar stod i dörren,
Såg på barnens lek,
Hörde jollret, log ett löje,
Vemodsfullt som själfva lifvet.
— »Vänner små, blir himlen mulen,
Blir en stund blott grå och kulen,
Guld och glans ä’ borta då!»
Syster ser på bror med undran,
Undran utan tro.
Ej i denna stund de minnas
Mulen dag och mörka stunder.
— Mörkret kommer — bädden väntar —
Farfar tyst på dörren gläntar:
— »Guld och glans sin kos, ni små!»
Men med kind mot kind de sitta,
Trötta af sin lek,
Se ej mörkret, redan halfvägs
In i drömmens ljufva riken.
Där bland jätterosor vandra
Midt i solen med hvarandra
Bror och syster små!
Allan Berg.
”Om endast...”
Vi tänka ofta med en suck på allt, som
y kunnat vara annorlunda i vårt lif eller
vår framtid, om vi endast gjort eller lämnat
ogjordt, det ena eller det andra. »Om endast»
jag varit förståndigare och hade arbetat
flitigare, medan jag var vid universitetet —-
säger den fattige ynglingen, — så skulle
jag kunnat få högre betyg och bättre ut-
sikter.
»Om jag endast — säger den ogifta damen
— hade förstått mitt eget bästa och vetat
uppskatta den mans ädla karaktär, som
ville hafva mig till hustru, så skulle jag
nu hafva* haft något att lefva för och ej
behöft känna mig så ensam och onyttig.»
Man gör sig sålunda själf olycklig genom
att gagnlöst grubbla på livad som kunde
hafva varit, om man begagnat sig af tillfället.
Ingen vana blir så lätt inrotad som denna
att ängsligt se tillbaka och sorgset tänka
på hvad som kunde hafva varit, om endast. . .
Intet är mera gagnlöst och skadligt. Huru
kunna vi njuta af det närvarande eller
med allvar ägna oss åt vårt arbete, om vi
i tankarne lefva om och om igen detta för-
flutna, hvilket, eftersom det är dödt och
förgånget, vi också borde hafva begraft
och förgätit. Ordspråket säger, att de tårar
vi utgjuta öfver utspilld mjölk äro till ingen
nytta. Våra förfäder ansågo, att det enda
för gudarna omöjliga var att ändra det
förflutna.
En framstående statsman brukade stude-
ra tillsammans med sin syster. En dag an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
