Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 30 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 235
märkte systern, att de mycket bättre skulle
förstått och uppskattat hvad de läst, om
de blott hade varit bättre uppfostrade —.
Ja — svarade brodern —- men det är för
sent att ändra nu, hädanefter få vi upp-
fostra oss själfva.
Om vi begått en dårskap eller drabbats
af en olycka och det skedda ej står att
ändra, böra vi allvarligt öfvertänka saken
för att sätta oss in i, huru illa det är och
för att draga nytta af de lärdomar vi af
dem kunna hämta och sedan försöka “att
ej mer tänka på dem.
Att begrafva det förflutna är visserligen
ingen lätt uppgift ; men det är nödvändigt,
om vi skola vara verksamma och lyckliga.
De flesta klaga öfver sitt dåliga minne,
och likväl hafva vi kanske alla minst tio
ting under vår förflutna lefnad, som vi
skulle önska kunna glömma, mot ett enda,
som det är oss en glädje att minnas.
Ah! den förskräckliga listan, outplånligt
inristad i hvars och ens minne, af förlorade
tillfällen, sviken vänskap, genomgångna olyc-
kor, kallnad kärlek, missbrukadt förtroende,
och så alla andra djupa sorger, till hvilka
vi tro oss själfva vara skuld och som
vi aldrig skulle behöft lida, »om endast...»
Så tro vi åtminstone. Kunna vi med viss-
het säga, att om vi hade gjort eller lämnat
ogjordt allt hvad vi med bitter själfföre-
bråelse inbilla oss, att vi borde, eller icke
borde hafva utfört, vi kunnat afvändä dessa
olyckor från våra hufvuden, eller att än
värre ej kunnat drabba oss? Det är ju
tvärtom möjligt, att just det goda vi gått
miste om, kan på för oss okändt sätt haf-
va bidragit att förskaffa oss eller någon
annan något vida bättre.
Naturligtvis skulle, om vårt enda mål i
lifvet vore att vara lyckliga, hvarje plåga
vi lidit vara en källa till sorg; men om de
goda förädlas genom de sorger de måste
genomgå, liksom den välluktande örten
sprider starkare doft, då den krossas, och om
hvar och en af oss har lidandet att tacka för
kanske all den sinnes-styrka och själs-adel
vi äga, kunna vi alls ej vara vissa om att
vi skulle blifva bättre eller lyckligare, om
vi kunde lefva om vårt förflutna lif på det
sätt vi nu önska att vi framlefvat det. Det
är en tröstande tanke, att om vi aldrig
varit dårar, skulle vi heller aldrig förvärf-
vat oss det ringa mått af vishet vi nu äga.
Det enda botemedlet mot den melankoliska,
dystra vanan att tänka på hvad som kunde
hafva varit är strängt arbete och att lefva
för andra. Ingen till sinnet frisk människa
plågas länge af dessa gagnlösa samvetsföre-
bråelser: om endast. Kasta er in i någon
sysselsättning, som helt tar upp er tid och
edra tankar, vore det ock blott en vurm
för ett eller annat, och ni skall snart få
tillräckligt sundt fönuft att inse, att det
allra sämsta man kan göra är att ängsligt
fråga sig hvad man kunde eller borde hafva
gjort.
Barn, som ej hafva bröder eller systrar
att tumla om med ocb därför få tid att
för mycket tänka på sig själfva, kunna lätt
råka ut för detta olyckliga sinnestillstånd
och borde bevaras därifrån genom att i tid
sändas till skolan, eller om de äro i hem-
met uppmuntras att med all sin energi
kasta sig in i arbetet och leken och tvingas
att tänka på andra.
–––- *–––-
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått oeh g-odt.
För Idun af
Lovisa Petterkvist.
Bref X.
ag har haft några så lyckliga dagar!!
Kära vänner från Ryssland (Kryekes) ha
varit här på besök. Ja, hvad betyder utställ-
ningar och allt möjligt rart i världen mot
människor, människor att älska och som hål-
ler af en igen! Jag vet inte hvarför, men
det har varit så ondt om just det, den här
gången i Stockholm. Också njöt jag dub-
belt nu — — —
Två kungar har jag sett, sedan jag skref
sist. En, liten, gulbrun och mager; en, stor
grann och ståtlig! Den lilla gulbruna var
från Siam, hvilket land, så vidt jag vet,
inte utmärker sig för något annat än sina
sammanväxta tvillingar och ofantliga rike-
dom på elefanter.
»Drottningen» var inte med •— af »na-
turförhinder». Då en man är gift 200
gånger på en gång, är det inte så lätt att
föra sin hustru med sig, minsann, men en
näfve prinsar hade han stoppat på sig ; små,
gulhyade, de med, förstås, och nästan lika
gamla allihop, efter hvad jag kunde tycka.
Den andra kungen var inte officiell och
blef inte emottagen med kanonsmäll. Han var
från Belgien och såg ut som en riktigt rar
konung. Utom det att hela Stockholm var
på benen, när han kom och när han for
och när han besökte Utställningen och Skan-
sen, och däremellan med, bara han stack
näsan utom dörren, så var han fullkomligt
inkognito, något hvaraf han lär ha njutit
i hög grad. (Stackare! Hur påpassad mår
ste han inte vara hemma hos sig!)
Så har vi, kantänka, varit på »jubileums-
regatta», bjudna af en affärsvän till Ruf-
fen. ’ Egen ångbåt och allt möjligt elegant,
men jag hade inte roligt ändå. Jag har al-
drig roligt på kapplöpningar, nog därför,
att jag inte alls tycker, att de är hvad de
bör vara: bara en uppfriskande lek! På
sjön går de ändå an, ty där kan då åt-
minstone inte något djurplågeri förekomma,
som väl är, men till lands!! Hur det nå-
gonsin kan bli en sport för »gentlemen»
att vissa gånger om året hänga som tomma
säckar på till ytterlighet utmagrade häst-
kreatur och med slag och sporrhugg drifva
dem att springa öfver deras naturliga för-
måga, begriper inte jag. Och behållningen?
En för några minuter läskad fåfänga, så
ökade lifsbehof och så sänkta lifsintressen
— — —! Usch! Visst värdt prata om
att man kan spara sitt medlidande åt »åkar-
hästarna». Det är som att säga: nog före-
kommer det både stryk och misshandel i
den här högskolan, men hvad gör det: det
är ändå mycket värre i den där folksko-
lan, Hör nu det ihop?
Till på köpet sa en fru, som satt bredvid
mig på »Gärdet», att det värsta med kapp-
löpningshästarna var, att de var så »odyg-
diga». Hennes sons kapplöpningssto hade
en riktig »passion» att äta upp sin egen
sänghalm. Fattiga djur, det tror jag visst,
det! Så utsvultna som — Men nu är det
så godt bryta af tvärt, eljes så — ■—
Och den här nya kapplöpningsras en, se’n,
som uppstått: bicyklisterna! Fortfar de att
hjula omkring barhufvade i stickande sol,
som de lär ha gjort på sin kapplöpning
häromdagen, så får de nog snart inga huf-
vuden kvar att hjula omkring med, såvida
de inte redan nu är utan, hvilket man nä-
stan kunde tro! För öfrigt ska man inte
låta ungdom täfla som »nationer». För den
bör det bara finnas en enda nation i värl-
den: ungdomens! Simmarne i London! Det
var en sport efter mitt sinne, det. Inga
pengar tog de med sig hem, inte slet de
ut sig .med att simma i kapp hvarken med
hvalfiskar eller Atlantångare -— inte har
de varit dyra i inköp och inte är de dyra
i underhåll! Ja, d. v. s. det vet jag då
inte; men i hvad fall som hälst blir det
en personlig sak!
Efteråt lär »regattan» ha gifvit middag
på Hasselbacken, inte en vitten billigare än
50 kronor paret den heller! Och priserna,
som delades ut, ha kostat förmögenheter!
»Kan du säga mig, Ruffen,» sa jag,
»hvar allt rikt folk i Stockholm kommit
ifrån så i en hast?»
»Det är väl — järnet —- och kolen —
och skogarna, hä hä. »
»Skogarna? Basch!» sa jag. »Hur det
är med dem, tror jag att vi norrländingar
vet, och järnet sitter ju i bergen och ko-
len ligger ju i jorden ännu. Men pengar
finns, minsann, och flyter i strömmar! Och
staden själf, du? Hur växer den inte —
och vattnas den inte och planteras och reg-
leras den inte och —»
»Så’nt där betalar skatterna, förstås.»
»Men hvem betalar dem, som betalar
skatterna, då? Nej du,» sa jag tankfull,
»det är nog tullen ändå, fast vi norrländin-
gar inte —»
»Man kan lefva öfver sina tillgångar
med, hä hä.»
»Kan man?» sa jag. »Ja visst kan man,
men inte här i gamla Sverige! — Det är
vi för hederliga till!»
Bra trött är jag, men borde ändå skrifva
om den Ryska nationaldagen på Utställ-
ningen, som Ruffen och jag firade på ett
så »eget» sätt •—- men det får vara till i
morgon.
❖ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
