Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 13 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 I DUN 1897
En sökte pärlor — pärleskum en ann’
I lifvets älf;
Men klaga ej, om skummet snart försvann
Du valde själf!
Carl Snoilshy.
vanligt sjukhus. Under vården af de sårade
ådrog hon sig emellertid blodförgiftning i
ena handen och tvangs häraf att redan före
krigets slut återvända till Kaiserwerth. Efter
tillfrisknandet anställdes hon vid det stora
sjukhuset Charité i Berlin och förflyttades
året därpå härifrån och till Egypten för att
tjänstgöra på det tyska sjukhuset i Alexan-
dria, där särskildt vården af de många
sjuka skandinaviska sjömännen kom att
anförtros åt henne.
Under tiden hade i Norge intresserade
personer saijnnanslutit sig i afsikt att verka
för upprättandet af en norsk diakonissan-
stalt. Den allmänna uppmärksamheten inom
religiösa kretsar var snart härledd på dia-
konissaken, gåfvor började i. sammanhang
härmed inflyta, och 1868 ägde man för
den blifvande anstalten en grundfond på
omkring 8,000 kr. Sedan Kristiania kom-
mun kostnadsfritt upplåtit lämplig lokal,
ansåg man sig med dessa tillgångar stark
nog att våga igångsätta företaget. En sty-
relse valdes, och dennas första vanskliga
uppgift blef att skaffa anstalten en god
föreståndarinna. Yalet föll på den norska
barmhärtighetssyster, fröken Guldberg, som,
efter hvad man hade sig bekant, arbetade
på det tyska sjukhuset i Alexandria. Fröken
Guldberg fick också, ehuru motvilligt, den
tyska styrelsens tillstånd att hörsamma den
med så mycken glädje mottagna kallelsen
från hemlandet. Innan hon återvände till
Norge, uppehöll hon sig dock ännu några
månader i Kaiserwerth, dels för att ytter-
ligare utbilda sig för det ansvarsfulla värf,
hon nu som föreståndarinna gick att åtaga
sig, dels för att invigas till diakonissa.
Efter sin hemkomst upptog hon utan tids-
spillan arbetet med iordningställandet af
diakonisshemmet och fick härvid beredvillig
och sakkunnig hjälp af förra föreståndarinnan
vid svenska diakonissanstalten, hvilken till-
fälligtvis uppehöll sig i Kristiania.
Från att ursprungligen hafva varit in-
rymd i en liten oansenlig byggnad, som
kommunen godhetsfullt ställde till dess för-
fogande, och med ett begynnelsekapital af
endast några tusen kronor, äger den norska
diakonissanstalten nu efter tjugunio års till-
varo vid Lovisenberg strax utanför Kristiania
egen fastighet, hvars värde belöper sig till
flere hundra tusen kronor. Denna storartade
utveckling utåt motsvaras af en fullt lika
stor inåt, och det är förnämligast på denna
fröken Guldberg nedlagt sitt lifs kraft. Det
var hennes ungdoms högsta önskan att i
stort få hjälpa och bistå dem, som ledo,
och det har äfven i rikaste mått blifvit
henne förunnadt. Den hjälp hon ensam
kunnat lämna hade, hur stor och omfattande
den än varit, endast kunnat komma ett
fåtal till del af den oöfverskådliga mäng-
den af behöfvande, men genom alla de
kvinnor, hvilka hon inom anstalten fostrat
och utbildat för barmhärtighetstjänsten har
hon nått till tusende och åter tusende nor-
ska hem, kommit till dem med tröst och
hjälp, så som det var hennes hjärtas inner-
sta åstundan.
Den norska diakonissanstalten räknar nu
omkring fyra hundra systrar, hvilka éfter
att vid hemmet och sjukhuset hafva erhållit
den yppersta utbildning för sin verksamhet
sändts ut till alla delar af landet för att
fullgöra de olika åligganden, som höra till
deras vidtomfattande kall. De flesta af dem
äro sjuksköterskor och tjänstgöra som sådana
på en stor del af landets sjukhus, hvarjämte
åtskilliga användas i och för den privata
sjukvården. Äfven i fattigvårdens tjänst
hafva diakonissorna beredvilligt och med
uppoffrande hängifvenhet ställt sig, i det de
till stort antal arbeta
ser, barnhem, krubbor, asyler för hemlösa
vid magdalenastiftel-
kvinnor och vid sådana för frigifna kvinn-
liga fångar eller verka bland de fattiga ute
i menigbeterna, härmed fyllande en utom-
ordentligt viktig mission inom samhället.
Att de kunna göra det, är diakonissanstal-
tens förtjänst. Helt visst har det hos dessa
kvinnor, äfven innan de vigde sig åtdiakoniss-
kallet, varit ett lifsbehof att tjäna andra,
men många för att icke säga de flesta skulle,
lämnade åt sig själfva, aldrig kommit i till-
fälle att göra sin människokärlek rätt frukt-
bärande. Fattigdom, bristande kunskaper,
en beroende eller ensam ställning skulle i
många fall bundit deras vilja, tvingat dem
till overksamhet eller åtminstone i väsent-
ligaste mån verkat hämmande på deras ar-
bete i barmhärtighetens tjänst. Diakoniss-
anstalten har gifvit dem ett hem, där de
för lifvet äro skyddade mot ekonomiska
bekymmer, har utrustat dem med alla er-
forderliga kunskaper och har, då den sändt
dem ut på deras olika verksamhetsfält,
skänkt dem skyddet och stödet af sin fasta
organisation — har genom allt detta gjort
det möjligt för dem att helt och odeladt
följa sin kallelse.
Utbildandet af de första eleverna ålåg
föreståndarinnan, ett utbildande så mycket
viktigare, som ju dessa kvinnor skulle vara
diakonissakens egentliga lärare, skulle vara
de, som förde den ut i lifvet, och det följ-
aktligen på dem — deras duglighet och
och egenskaper i öfrigt — skulle bero, hur
gärningen komme att blifva mottagen af
den stora allmänheten. För fröken Guld-
berg var det maktpåliggande värfvet endast
en källa till glädje. Hon, som ingen högre
önskan närde än att bringa hjälp till en
hvar, som hade behof däraf, mottog med
tacksamhet och sympati de kvinnor, hvilka,
besjälade af samma människokärlek, ville
dela arbetsbördan med henne, och gaf dem
med frikostig hand af sin erfarenhets, sitt
hjärtas rika skatter. Hon bief en moder
för dem, hon fostrade dem, gaf dem kun-
skaper, på samma gång som hon påver-
kade deras sinne, formade deras karaktär,
röjde undan och byggde upp. Själfva det
praktiska utbildandet af eleverna måste hon
sedermera, då- anstaltens växt lade ökadt
arbete på hennes skuldror, öfverlämna åt
andra, hvaremot hon städse troget och med
enastående förmåga hållit fast vid och fyllt
de förpliktelser hennes kall som »moder»
pålagt henne.
Att sammanhålla ett så stort företag, som
den norska diakonissanstalten under årens
lopp utvecklat sig till, att leda det ut öfver
hela landet förlagda ofantliga arbetet, att
gifva alla de kvinnor, som vigt sig åt
diakonisstjänsten, hvad de behöfva af kär-
lek, förståelse, tillsyn och omvårdnad är en
uppgift så svår och fordrande, att icke ens-
en så rikt utrustad personlighet som fröken
Guldberg skulle mäktat den, hade hon icke
sin djupa innerliga gudsfruktan att därur
hämta kraft och förmåga. Det är den, som
burit henne öfver alla hinder, hållit hennes
mod uppe, då svårigheterna hopat sig på
alla sidor, det är slutligen den, som i med-
gången och nu då anstalten står där som
ett på säker grund hvilande stort och här-
ligt företag, bevarat hennes sinnes ödmjuk-
het, hvilken kommer henne att afsäga sig
själf äran af hvad som vunnits, gifvande
den åt Honom som tillstadt framgången.
—• »Hon är en bönens kvinna, kärleksfull
och barmhärtig som få,» har en af systrarna
yttrat om henne och har med dessa ord
bäst kännetecknat, genom hvilka medel frö-
ken Guldberg vunnit sin stora seger i ar-
betet.
D.
So, vårens natt omkring oss
drömmer...
(Efter Det/eu v. Liliencron.)
tag löser sakta kära händer,
som du omkring min hals har lagt,
för att i dina ögon läsa,
hvad nyss ditt lilla hjärta sagt.
Se, vårens natt omkring oss drömmer —
den natt som tycke har af dag —
i stum förtjusning björken lyssnar
till vågens suck och trastens slag.
Det hvita hagtorn vid din sida
vårt kärlekstecken må det bli —
bryt af en kvist, förr än vi skiljas,
till minne se’n den bära vi!
O, flicka, låt oss natten famna —
hör, hur naturens hjärta slår!
Den vissna kvisten här vi byta
emot en frisk den nästa vår.
anief cfcr/Yofrom.
I det tysta.
Af Laura Fitinghoff.
II.
la, så fick stackars liten på nytt lägga in
^ om plats till annat verk eller kontor.
Mors bleka kinder bli under väntan en
nyans blekare, och den slitna kappan visar
hänsynslöst själfva varptrådarna i tyget —•
allt svalare och genomskinligare blir den
under väntan.
Stackars liten har kämpat så modigt för
att »hålla sig uppe» och bibehålla skenet
af fin dam, af att tillhöra den samhälls-
klass, till hvilken hon genom uppfostran,
namn eller rang närmar sig, och från hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
