Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 13 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 251
hon endast genom bristen pä ekonomiska
medel är utesluten.
Hon är musikalisk, både hon och hennes
anhöriga. Programmen locka till höger och
vänster — icke dem i tidningarna, ty det
är ej alltid sagdt, att man har råd att bestå
sig med årlig prenumeration på sådana, utgö-
rande afgiften till en hel klädning af den
billiga tygsort, med hvilken man förser sig.
Men hon snappar upp dem ändå. Hvart
hon tar vägen, tycker hon att hon hör talas
om hänförande musik. — Den där lyckliga
»andra», hon som fick platsen och med
hvilken man är bekant, talar gärna om de
musikfester och förtjusande teater- och
andra föreställningar, som hon fått vara
med om.
Hon, den »andra», dyrkar d’Andrade och
.har i sitt komfortabla flickrum hans por-
trätt från hvarje roll, i hvilken hon sett
honom. Hon talar om »Agatha», »Zerlina»,
»Max», »Lohengrin», som om de vore hvar-
dagsfolk, som uppenbara sig i dagliga lifvet
för hvem som helst.
Stackars liten sitter hemma vid den
klapprande taffeln och tar ut melodier, hon
vet väl genom sin mamma, huru »Agatha»
sjungit och »Norma» ! Hennes mamma,
som längtar efter musik nästan mera än
hon trär efter sol och skogsdoft.
Understundom är stackars liten lite smått
konstnärligt anlagd, har ärft anlag efter
pappa, som går afsigkommen, underhållen
af hustrun och dottern, hvilka tillverka
arbeten och springa omkring i husen och
bjuda ut dem, handarbeten så nätta och
konstnärliga, men som ingen behöfver.
Eller talar den »andra» om konsten med
en säkerhet, som om hon hörde till nämden,
hvilken verkställer inköpen för statens räk-
ning; hon öfverväldigar genom sitt tal om
»läckra färger», »bred pensel», »opponenter»,
»skolor» och »mästare» från alla land och
utställningar, som hon besöker och som
hon är »galen i».
Stackars liten går från torget med fisk
inlindad så skickligt, att det ser ut, som
om hon bure några häften hoprullade noter.
Det är middagstiden för inackorderingarna
därhemma.
Hon ser hela tåg af spårvagnar, fyllda
af folkskolebarn från landet eller barn från
idiothem, som af goda, varmhjärtade män-
niskor blifvit inbjudna att åskåda bildande,
intresseväckande utställningar, förtjusande
amatörföreställningar, eller resa de i flock
ut till det solbelysta, sjöomflutna landet.
Hon hör, att en afdelning blinda har fått
göra den härliga resan genom landet till
hafskusten och att en grupp sömmerskor
äfven på andras bekostnad »kommit ut».
Hon afundas dem ej — hon vet, huru väl
de behöfva det, men luften blir henne så
kvaf, hennes steg bli så tunga; och hon
talar ej om det för mamma (hon med den
slitna kappan, som längtar efter sol) när
hon kommer hem! Mamma, som aldrig
kan glömma sitt friska barndomshem vid
kusten, och som året rundt står upphettad
framför spiseln med bedröfligt trött och
lidande utseende. Där släpper hon fest-
minen, som hon anlägger därinne vid mid-
dagsbordet för att hålla stämningen och de
glada samtalen om väntade nöjen och för-
ströelser för inackorderingarne uppe, och äfven
för att ej genom en bedröflig uppsyn skrämma,
dessa ifrån sig!
Inför portvakten och bud som komma
bibehålla både hon och hennes närmaste
samma sorglösa, situationen behärskande
uppsyn, väl vetande, att deras ställning i
huset annars blefve ohållbar.
De förrätta de simplaste, tyngsta göromål,
men i smyg som om de beginge en straff-
bar handling.
Så att inte är det underligt, om stackars
liten längtar efter en plats eller efter en
något så när bestämd inkomst.
Hon kan lappa, laga, sy enklare dräkter.
Ingen kan som hennes mamma stoppa gar-
diner och tvätta spetsar, märka, brodera.
Och. de älska blommor, fåglar, små barn,
hundar.
Finge de bara betaldt för det, finge de be-
ställningar, huru gärna skulle de ej då låta
det bedrägliga hoppet om plats fara, låta
mannen få behålla de mannen tillkommande,
starka nerver fordrande, fasta, i mer ensidig
riktning gående platserna.
Förmenen dem icke! Äfven de unga
männen föra sin hårda kamp för tillvaron
utan möjlighet att lätta den genom att
i sin ordning gå in på kvinnans verksam-
hetsområde, ett område, där naturen själf
från tidens morgon insatt henne som här-
skarinna. Hemmets stora, så oändligt om-
fattande arbetsområde !
Det ligger ej för kvinnans lynne att söka
sig ut från ett hems mångsidiga verksam-
hetsfält ; hon skulle ej så ofta som nu är
fallet göra det, om hon endast därinom ägde
tillfälle till själfförsörjning!
Må därför sådan beredas henne!
Må hennes i ekonomiskt hänseende mer
eller mindre lyckligt lottade medsystrar,
eller hon, som »fick platsen», gripa in, lära
sig att förstå stackars liten och hennes be-
hof i både lekamligt och intellektuelt hän-
seende!
Tiden är sannerligen inne därtill !
Må de, dessa lyckligt lottade, fatta vikten
af, att en arbetsbyrå kommer till stånd, som
emottager arbeten af henne, som ej önskar
bättre än att erhålla arbete, förmedladt genom
en sådan byrå, som äfven skulle stå i för-
bindelse med de förstnämnda, de lyck-
ligt lottade!
När de så räcka hvarandra handen, skola
de bägge hafva gagn af det. De, om ock
blott jämförelsevis, lyckligt lottade skola, i
och med det att de lämna in arbeten eller
anhålla om hjälp till arbetens utförande,
känna sig stå i samband med denna byrå;
till hjälp för sig själfva och för dem, som
under byråns ledning stå färdiga att gifva
sina krafter och färdigheter i utbyte mot
den ekonomiska ersättning, som kan sätta
dem i stånd att försörja sig själfva — och
det dm de så aldrig i världen finge någon plats!
Hon, den utpinade hustrun eller unga
kvinnan, som suttit på kontor sedan sitt fem-
tonde år och är så nervös, att hon gråter
vid det prasslande ljudet från ett sidenlif,
skall få återgå till hemmets lugn, där i ro
få intaga sina enkla, men regelbundna mål-
tider. Läkaren, massören skola ej längre
få så stor tribut af den så mödosamt för-
värfvade, om ock goda lönen!
Stackars liten skall kunna gå ut i sol-
skenet »midt på dagen», om hon vill. Men
vid jäktande arbeten, hvilka hon skall upp-
skatta som en lycka att erhålla, skall hon
arbeta rastlöst, i tanke på den möjliga hvila
och förströelse hon sedan kan unna sig —
och orka njuta utaf.
Därför låtom oss ännu en gång få till
stånd en arbetsbyrå för emottagande af ar-
beten från dessa bleka, stilla äldre damer
hvilka, om och så länge arbetsförtjänst står
dem till buds i eget, aldrig så litet hem, skola
föredraga arbetet och friheten inom detta
framför vistelsen i det offentliga, genom
välgörenhet stiftade hemmet, vore detta än
så komfortabelt tillgodosedt, än så grannlaga
omhuldadt.
Ett arbetshem, där stackars liten och hen-
nes tallösa medsystrar få kallelse till och
beställning på arbeten, eller där de få in-
lämna sådana med hopp om rask afsätt-
ning.
Nu finnas visserligen förut i hufvudsta-
den sådana byråar, men den ena, mest be-
tydande af dem har småningom blifvit en
utställningsplats för konstslöjd, där den väl-
bergade damen, hon den »andra», sätter in
sina lyxartiklar af dyrbart, elegant material.
Den motsvarar ej hvad en verklig arbetsbyrå,
hvars medlemmar anteckna sina namn, vill
vara, — i främsta rummet en förmedlings-
anstalt för arbetes erhållande.
Ett fåtal af hufvudstadens damer har re-
dan gått i författning om, att en sådan ar-
betsbjrrâ som den sist antydda skall kom-
ma till stånd till hösten. En centralt
belägen lokal skall till dess anskaffas, på
det att byrån, fullföljande sitt program, må
kunna starta redan till julen, den tid då
alla arbetskrafter äro mest efterfrågade.
För erhållande af medel skall i slutet af
september en tombola anordnas.
Iduns varmhjärtade läsarinnor torde må-
hända då till den lämna något arbete, till-
verkadt under sommarens leende dagar i tan-
ke på stackars liten och hennes, lifvets för-
nödenheter saknande medsystrar, som en gång-
djupt skola uppskatta värdet af hvarje större
eller mindre uppoffring af tid eller medel
för deras skull.
En af de förnämsta afdelningarna på
förutnämnda byrå skall enligt parisiskt före-
döme omfatta »reparering af kläder» så väl
kvinnliga som manliga, lappnmg och lagning
samt stoppning af linne, gardiner, spetsar och
handskar. Där skola finnas afdelningar för
märkning, linnesömnad, enklare klädsömnad,
broderier och tapisserier, täckstickning, väfna-
der (af bl. a. trasmattor), madrassering och
iståndsättande af sängkläder. Gamla damer,
hvilka kanske en gång i tiden haft ett namn
på det kulinariska området, skola ha till-
fälle till afsättning för sina inläggningar,
rån eller lättaré småbröd.
Den unga eller gamla damen, som äger
van hand eller konstnärlig blick på saken,
skall efter amerikanskt mönster kunna an-
mäla sig på byrån för dekorerande af hem,
eller bord till middagar och supéer, eller
till att under ägarens frånvaro emottaga och
vårda deras blommor, burfåglar, hundar etc.
- På byrån skola finnas bud för att emottaga
och fortast möjligt expediera muntligt eller
per telefon gjorda beställningar eller efter-
frågningar.
Det säger sig själft att den äfven skall
emottaga handarbeten af alla slag, tillverkade
af de damer, som där skrifvit in sig, arbe-
ten, som stackars liten och hennes tåliga,
fattigdom och förödmjukelse lidande med-
systrar förut tillverkat under tung resignation,
med föga hopp om att kunna få afyttrade,
men som de nu gladt skola verkställa, då
de veta att varma hjärtan taga sig an dem,
bereda vägen för dem och, så godt de kun-
na göra det, arbeta till (deras framgång,
trefnad och lekamliga bestånd.
........»––_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
