Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 13 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
>
»
n
co
° 5-
ni rr
» «
» 2.
CO «S
■a t»
CD
CD 3
CD =
“S CD
- «
-î
co PT
»
01
•d
H
m
w
w
g
t*" B
sa ts
01?
« ^
o
►*
fcd
<D
ÖQ fel
P: O:
*-S *-4
m
Sa:
*Ö tJ
-f pu
“ C
P. ra
S o=
p <*
S- 3
- H
256
aldrig kunna bli lyckliga tillsamman. Vi skulle
ständigt se henne som en skugga emellan oss.—
Och barnet! — Ack, Isidor, tänk på ditt lilla barn,
din egen lilla Signe. Du skall bli älskad, du, i
ditt nya lif, älskad af hustru och barn ! För mig
ligger framtiden dyster och öde; åh. Isidor . . .
Hon skakades af häftiga snyftningar och vilje-
lös lät hon sig omslutas af hans armar. Och
hon smög sig intill honom och grät i hejdlös sorg
vid hans bröst.
Men där vid hans älskande hjärta, där fann
hon till slut lugn och frid.
Hon blickade upp till honom genom tårar
och strök med handen öfver hans hår. Så slöt
hon sina ögon och hviskade :
•— Ser du, Isidor, nu vill jag drömma än en
gång om den flydda lyckan, drömma att du är
fri, fri för att tillhöra mig. Jag vill drömma
för att hämta styrka till den långa, ensamma
vandringen. Gif mig en kyss, Isidor, en sista
kyss till afsked; den vill jag minnas sedan —
sedan — —
Ej ett ljud hördes i rummet. Isidor vågade
knappast andas. Orörlig satt han med sin tro-
lofvade i sin famn och han blickade med hela
sin själ in i det bleka, förklarade ansiktet. Med
isande fasa förstod han, att han icke mer skulle
återse henne. Hon föreföll honom som en kär
afliden och det var som om det sista hemska
ögonblicket kommit, den stund, då locket skall
sättas på kistan och det kära anletet gömmas
för evigt.
Isidors sinne intogs af aldrig förr anade käns-
lor. Så, som i denna stund, hade han ännu
aldrig älskat en kvinna. Men hvarje spår af
jordisk lidelse var försvunnen och han betrak-
tade henne med helig vördnad, så, som han
skulle ha skådat upp till ett högre väsen.
Sakta böjde han sig ned och tryckte en kyss
på hennes hvita panna. Då slog hon upp sina
ögon och mötte hans med en värld af kärlek i
sin blick. Men han läste ock däruti ett orygg-
ligt beslut, ett beslut, som ingenting på jorden
skulle förmå att ändra. Långsamt gled hon ur
hans armar, utan att han vågade hålla henne
tillbaka. Så stod hon framför honom, blek, men
lugn och viljestark.
I D U N
— Och nu, Isidor, låt oss skiljas i frid! Se här,
tag min ring och gif den åt henne.
— Jag kan icke, jag kan icke!
— Älskar du mig ?
Det var allt hvad hon svarade på hans ångest-
fulla utrop.
Han dolde ansiktet i sina händer och svarade
ej. Då tog Sigrid ringen af sin hand och satte
den på hans lillfinger bredvid hans förlofnings-
ring.
— Se här, — sade hon på nytt — det har
icke förunnats oss att få lefva lifvet tillsamman,
men våra själar skola tillhöra hvarandra. Hvem
som än må komma att lefva vid din sida, så
skall dock jag vara förmer än hvarje annan.
Jag skall vara ditt samvete, en del af dig själf.
Och om du sviktar under vandringen på pliktens
väg, så tänk på mig. Om du behöfver tröst
och ro, så skåda upp emot stjärnorna och där
skola våra blickar mötas. Låt oss lefva så, att
vi med glädje må kunna tänka på ett återseende
— däruppe !... Och nu, Isidor, nu skall du
gåo— till henne!
Åter stönade han blott:
— Jag kan icke, jag kan icke!
Då stod Sigrid framför honom med af hän-
förelse glödande blickar.
— Gå, Isidor och var stark, på det att min tro
icke måtte komma på skam. Jag måste kunna
högakta dig, om jag ej skall komma att blygas
öfver den kärlek jag skänkt dig. Gå, jag vill
det!
•Och han kände, att han måste lyda. Han reste
sig från sin plats och gick emot henne med ut-
sträckta armar.
— Sigrid, Sigrid! — bad han med sönder-
slitande ton.
Men hon vek tillbaka och gjorde blott en af-
värjande rörelse med handen.
— Gå! uppmanade hon i sträng och befallande
ton.
Då sjönk han ned på knä inför henne.
— Ja, ja, jag skall gå; men låt mig kyssa din
hand än en gång innan dess! — bad han med
bruten stämma.
Sigrid tvekade en sekund. Så gick hon fram
till honom, omfattade hans hufvud med sina
1807
båda händer och tryckte en sista glödande kyss
på hans panna.
Därefter ilade hon hastigt bort, in i sitt eget
lilla rum och dörren slöts bakom henne.
Så skildes de åt, de båda, som älskade hvar-
andra öfver allt annat på jorden.
■X-
I midten af maj firades Magnus’ och Klaras
brölopp. För Sigrids skull ville de icke fira det
i april, som det förut varit bestämdt.
Detjblef nästan som en sorgefest, då de två
förenades. De hade ju tänkt sin brölloppsdag
så strålande lycklig. Klara och Sigrid, de två
vännerna, skulle ju stå brud på samma gång, och
så kommo i stället dystra öden och omkastade
allt för den ena af dem.
Sigrid förmådde icke närvara vid vigseln. Fru
Moss gick på sin dotters enträgna begäran att
bevista själfva den högtidliga akten, hon skulle
dock icke öfvervara den lilla festen, som gafs
för brudparet om aftonen.
Och medan Klara i sin hvita dräkt med myrten-
kronan på sitt hufvud gick att möta framtiden
vid den älskades sida, låg Sigrid på knä i sitt
ödsliga rum och vred i förtviflan sina händer.
Hennes hjärta reste sig vildt emot den bittra
profiling hon ålagt sig själf. Det pockade och
fordrade sin andel af lifvets lycka.
(Forts.)
Innehållsförteckning,
Cathinka Guldberg; af D. (Med porträtt). — Se, vårens
natt omkring oss drömmer ... Af Daniel Fallström. (Efter
D. v. Liliencron). — I det tysta; af Laura Fitinghoff. II.
— Från de sjukes stad; af Anna Törnström. — Vid fönst-
ret; utkast för Idun af Agathe Lind. — I Stockholm; små
utställningsfunderingar och litet annat smått och godt.
För Idun af Lovisa Petterkvist. Bref XII. — Ur notis-
boken. — Teater och musik. — Pliktens väg; novell för
Idun af Ali. (Forts.) — Tidsfördrif.
–––- *–––-
e\ • /9
%anj.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Hvarutaf jag består? Ja, minsann,
om jag kan
Lämna svar däruppå i en hast;
Men att nytta jag gör, det nog har
lite hvar
Pröfvat på. Hvarken ro eller rast
Jag dig lämnar ändå, ty än här och
än där
Kommer jag i din väg tidt och tätt,
Inomhus, utomhus, i en spalt, öf-
verallt;
Men min uppgift den är icke lätt,
Ty jag slåss mot millioner, ja fler,
slår dem ner
din tjänst, men hvad lön har
jag fått,
så modigt jag stridt, tand för
tand, jagibland
bortkastad med spe ocli med
spott.
Till
När
Blir
Hvad en segelbåt har. Hvad af bär
lagadt är.
Biblisk man, mest bekant för sin
fru.
Så ett djur, som är nyttigt. En »dam»,
som är tam!
En benämning på fem, sex och sju.
En som ta’r till förtäring en hatt,
ja en skatt!
Term i kortspel. Ett träd i vårt
land.
Hvad ett fartyg får ha’ och en häst,
ej en präst.
Gammalt hvad? fås betaldt. för
ibland.
Hvad i Dalarne finns. Hvad är svart
som en natt?
Hvad en bonde kan göra en kung.
Hvad man får från sitt kök, men
kör ut utan prut.
Hvad går sönder, om man är för
tung?
Hvad blott sjunges af en ; med hvad
röst djupt ur bröst?
Och en term i musik. Konjunktion.
Och hvad omvändt är namn på en
hed. Hvad går ned,
Men ock upp? Liten interjektion.
Uti Danmark en kung. Hvad den
är, som besvär
Ej vill göra sig. Kvinnonamn se’n.
En som hittar till sjös och i hamn.
Och två namn
På en karl. Och ett djur på två
ben.
Hvad för tid det väl är, när en tupp
stämmer upp
Morgonväkten. Ett hus. En sorts
katt,
Ett den klentrognes namn. Hvad som
finns, om du minns,
I Sahara. I öl, hvad man lagt.
Ilvad till nödtorft ju hör. Hvad till
smör man nog bör
Sätta till. Hvad i Norge man har.
Hvad man >drager», helst om man
har tur, eller hur?
Nu farväl, kanske — au revoir!
Rosette.
Ordgåta.
Nedanstående stafvelser
och bokstäfver rätt sam-
manställda gifva 9 ord,
hvilkas begynnelse- och
slutbokstäfver, hvar för sig, bilda
namnen på tvänne europeiska huf-
vudstäder.
Stafvelserna och bokstäfverna äro :
a, at, art, car, ch, chi, el, es, gan,
ho, hol, ien, k, ka, kro, 1, le, lis, m,
mi, n, o, od, p, sa, sv, sö, st, t, vi,
yn-
De nio orden äro: 1) stort såg-
verk i Norrland, 2) slott vid Mäla-
ren, 3) landtudde i Asien, 4) stad i
England, 5) österrikisk stat, 6) tyskt
fröjderop, 7) rysk stad, 8) stad i
Sverige, 9) sjö i Amerika.
E. O. N.
Korsaritmogryf.
Orden beteckna:
1,3 = träd, 2, 4, 5, 7 = handels-
stad, 3, 6, 7, 1, 8 = Européen för-
aktande, 3, 2, 9, 1, 4 = för pilen,
10, 1, 4, 1, 3 = gränsflod,
4, 1, 10, 11, 4 = stämplas
icke som framgång, 8, 5,
5, 13 = flod i Frank-
fet i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter
etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Älven Bonuill oeli lialfylle. — Sommar- oel» Vinterkvalitéer
VARUMARKE
........
rfacKHOV-r*
rike, 4, 2, 10, 1 = del af ett rege-
mente, 5, 4 = ytmått, 2, 3 = hvar-
med ofta bäres, 1, 4, 6, 3 = mans-
namn, 3, 5, 7, 2, 10 = en sorts båt,
7, 1, 9,14 = individ från tropikerna,
8, 1, 4, 1, 8 = stad i södra Europa,
4, 1, 10, 5, 4 = gör ett ovänligt ord
ofta, 3, 11, 12, 2, 4 = för krig, 4, 5,
10, 5 = kan mången göra med mat,
1, 13 = smakligt för gommen.
Moster Lisa.
Förvandlingsgåta.
1) le mer lisa = stad i Frankrike.
2) lina i mumu = en metall.
3) i din trad = en ö i Atlantiska
hafvet.
4) icke ett liter = ett osynligt äm-
ne af ytterst lättrörlig beskaffenhet.
5) taga er arm = flicknamn.
6) lars stabo = en fågel.
7) knut järn gift = ett folknöje
i Spanien.
8) rid ena ni = ett folkslag.
3) stinka, strida = stad i Sverige.
Begynnelsebokstäfverna bilda
namnet på en vetenskap.
Dodo.
Lösningar.
Logogryfen-, Termometer: ort, meter,
term, mo, orm, rot, mor, Rom, tom, Tor,
tomt, eter, mer, rem.
Charaden: Fjäril.
Förvandlingsgåtan: bas, full, eon, spik,
Iran, lin, giga, Tell.
Apokopen : lindare,
lindar,
Linda,
lind,
lin,
Li.
Placeringsgåtan: Medelpad : Montreal, En-
köping, Deptford, Elfsborg, Levanger, Po-
dolien, Astrabad, Dominica.
Försäljning endast från fabriken,
3 Bryggaregatan 3, 1 trappa upp,
andra huset från Drottninggatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
