Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 13 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N
1897
blifvit nyfödd för dagen, förfärligt med träng-
sel, sång i hvar vrå!.!
Ulla Vinblad såg jag inte, men Mowitz,
som blåste i sitt horn, och Gödde på slutet,
i en bondskrinda, garnerad med bondtöser.
Kilade som en skottspole mellan Utställnin-
gen och Skansen, tack vare bergsbanan.
Tänkte bli rädd, men hann inte. Hörde
Brikollisterna på ett bordshörn i Hassel-
backen. Ack! De kan sjunga! Klockan
10 spelade »Eldfontän», bestämdt Bellmans-
melodier den med, ty aldrig hade »spelet»
varit mer luftigt, glänsande och skönt!
(Éägnbågar, som kastar vattnet i luften,
det är Eldfontän !) Ruffen satt i öfver två
timmar »utbredd» på två stolar i »tunnan»
för att försäkra oss om litet mat. Ähade
folkköket kunnat vara en riktig barmhärtig-
hetsinrättning — men varstängdt! Långt
fram på natten ringlade sig ännu män-
niskorna som en boa konstriktor öfver ut-
ställningsområdet. I buskarna hördes gitarr-
knäpp och Bellmanstoner —- litet hesa —
men rena och komna ur folkets strupe!
Bellmansdagen är vår Nationaldag! Där-
för kommer den att lefva; vi ha så litet
som är svenskt! Svensk är den, svensk
ända in i hjärteroten! Ruffen sofver redan
och exekverar — inte Bellmanstoner! Jag
undrar, om det blifvit någon beskärdt att
kunna locka fram ens en droppe poesi ur
snarkningar?! Men sådant är lifvet: prosa
och poesi, poesi och prosa ! Orkar inte mer !
–––- *–––-
Up notisboken.
Furstlig lysning. I Slottskyrkan i Stock-
holm afkunnades i söndags lysning för första
gången emellan Sveriges och Norges arffurste,
h. h. h. hertigen af Västergötland Oscar Carl
Wilhelm och h. k. h. Ingeborg Charlotte Caroline
Louise Frederikke, prinsessa af Danmark. Bröl-
lopet är, som förut nämndt, bestämdt att äga rum
den 27 d:s, hvarefter de nyförmälda afresa till
Tyskland för att åter inträffa i Köpenhamn den
7 september vid firandet af drottningens af Dan-
mark födelsedag. De begifva sig därefter till
Stockholm, där de inträffa den 9 september och
taga sin bostad på Rosendals slott intill tiden
•för jubileumshögtidligheterna härstädes.
fr.
•Den första tanken» var drottningens!
Ett telegram från konung Oskar till det i veckan
samlade läkaremötet i Stockholm är af följande
intressanta lydelse:
Med rördt hjärta har jag mottagit eder häls-
ning. Jag gläder mig mycket åt den allmänna
anslutning jubileifondens användande funnit och
icke minst därför att den första tanken därpå
ingafs mig af drottningen, åt hvilken tacksam-
heten därför först och främst bör ägnas.
Oscar.
Fröken Mathilda von Koch, som i slutet
af april utreste till Grekland för att där under
det mellan nämnda land och Turkiet pågående kri-
get verka som sjuksköterska i Röda Korsets
tjänst och blef engagerad som öfversköterska vid
ett af Athens förnämsta sjukhus för de i kriget
sårade, har i dagarne återkommit till Sverige och
vistas nu på egendomen Leonardsberg vid Glan
hos sin moder, änkegrefvinnan Octavie von Koch,
född Stackelberg.
«
Björnsons moder död. I Kristiania afled
den 5 dennes fru Elise Björnson, moder till Björn-
stjerne Björnson, i den höga åldern af 89 år.
Hon hade åtnjutit den bästa hälsa till för några
månader sedan, då hon angreps af kräfta. Sedan
gick det hastigt utför med henne. Då döden tyck-
tes vara nära, eftertelegraferades hennes son,
men hann ej framkomma, förrän hon redan låg
död. Gamla fru Björnson, som var född Nord-
raak, hade öfverlefvat sin man, kyrkoherde P.
Björnson, i 22 år. Hon var en å så väl själens
som hjärtats vägnar rikt utrustad kvinna,
––––––––
Teater och musik.
Kong!, operan begynte i går sin nya säsong
med uppförandet af den populära operan »Car-
men» och med den lika populära fru Linden i
titelpartiet.
— Konsert gifves å k. operan omkring den 21
dennes af den världsberömde kompositören och
dirigenten Saint-Saëns, som då hitväntas på ett
kort besök.
K. Dramatiska teatern har redan sedan ett par
veckor gästfritt öppnat sina portar för den nu så
lifliga främlingsströmmen. Repertoaren har hit-
intills för oss stockholmare ej erbjudit något nytt,
men helt visst, genom sin lifliga växling, dess
mera för våra talrika landsortsgäster.
Vasatetern släpper ej heller taget. Efter sena-
ste muntra fars-sejouren har den nu återgått till
högre uppgifter, hvarvid fru Håkanson och hr
Svennberg i »Konung Midas» bjuda på ett par af
sina erkändt finaste prestationer.
Arenateatern på Djurgården har alltjämt en
lika lyckosam sommar och Anna Pettersson Nor-
rie, Offenbach och Suppé fylla i kompani kväll
efter kväll dess salong. Nu har man senast med
»Fatinitza» beredt litet omväxling mellan »Skö-
na Helena» och »Boccaccio».
–––- *–––-
Pliktens väg.
Novell för Idun af AU.
(Forts.)
På lördags morgon var Sigrid lugn och kall till
det yttre. Hon tycktes ha fattat ett beslut. Hon
skref en biljett till Isidor med endast dessa ord:
»Kom i morgon söndag kl. 11 f. m., men icke
förrh och så sände hon Lotta med brefvet till
banken. Fru Moss hoppades nu att förklarin-
gens stund var kommen, men hela dagen gick
och Sigrid var alltjämt lika tyst och lika stel.
Och Isidor kom icke som vanligt på aftonen.
Hvad hade väl Sigrid skrifvit?
På söndags morgon steg Sigrid upp tidigare
än vanligt och väckte sin mor.
— Mamma går väl i kyrkan i dag? -— frågade
hon med en bedjande blick på den gamla.
— Nej, det har jag verkligen icke tänkt.
— Gör det ändå, för min skull!
Fru Moss tog Sigrids båda händer i sina och
betraktade henne ängsligt forskande.
— Hvarför önskar du det, mitt barn, har du
något särskildt skäl?
— Jag vill att mamma skall bedja för mig, —
utropade Sigrid bevekande och slog sina armar
om modem hals. — Säg mamma, vill mamma
icke det?
—• Åh, mitt älskade barn, så du kan fråga!
— Mamma går således?
— Ja, jag skall gå.
Och så blef blef Sigrid ensam hemma med
gamla Lotta.
På slaget älfva ringde det på dörren; det
var Isidor som kom.
Sigrid satt inne i sin mors rum, dörren till
hennes egen lilla helgedom var stängd. Isidor
kom stormande emot henne och slöt henne kär-
leksfullt i sina armar.
— Hvad är det, min älskling; o, min Gud,
hvad du gjort mig orolig!
Sigrid ryste vid hans famntag och hennes huf-
vud sjönk ned mot hennes händer. Han tog
dem båda i sina egna och då lyfte hon sitt an-
sikte emot honom. Han vek förfärad tillbaka för
den stela blick, som mötte hans egen.
— Jag har något att säga dig, — hviskade
Sigrid, under det hennes bröst våldsamt häfde sig.
Isidor betraktade henne dystert.
— Hvad då? — frågade han tonlöst.
Sigrid tvekade ett kort ögonblick. Hon tycktes
kämpa en sista strid med sig själf, men så kom-
mo orden till slut, lugna och klara, öfver hennes
läppar:
— Isidor, du hade icke rättighet att begära
mig till din hustru.
Han ryckte till liksom träffad af en dolkstöt.
— Hvad i Guds namn menar du? — utbrast
han hest.
Sigrid reste sig hög och stolt framför honom.
—- Jag menar, att det finnes en annan kvinna,
som har äldre och större rättigheter till ditt namn
än jag.
— Det är icke sant! Nej, nej, — o Gud!
Han for med handen öfver pannan. Tunga
svettdroppar bröto fram vid hans tinningar.
•— Du har således glömt henne; glömt, så att
du icke ens minnes hennes namn, kanhända!
Men jag skall påminna dig, jag, ty jag känner
henne, den lilla obetydliga sömmerskan! Hilma
Ström, så heter hon, och jag har sett hennes
lilla barn, som du aldrig sett. Jag har hållit det
i mina armar och kysst det utan att veta hvem
som var den lillas far. Ah, det är förfärligt,
förfärligt !
Sigrid sjönk åter tillsammans; hennes kraft var ,
bruten. Och Isidor föll på knä vid hennes sida
och tog henne på nytt i sin famn,
— Min älskling, min älskling, vänd dig icke
ifrån mig! Ja, det är sant, jag har en gång
känt henne, Hilma Ström. Det var en olycklig
förvillelse, men jag har för länge sedan kommit
därur, och det är dig jag älskar, dig allena, Sig-
rid; jag älskar dig öfver allt annat på jorden; du
är min sol, mitt lif! Min älskling, vänd dig åter
till mig med kärlek i din blick. Min kära, lilla
Sigrid, i min själ finnes ju intet kvar af det för-
flutna. Allt är spårlöst förbi.
■— Tror du, att det gått spårlöst för henne också?
Ah, Isidor, du tänker endast på dig själf nu och
icke på den tillvaro du förstört för en annan.
För en annan! Nej tvänne varelser har du bragt
i skam och elände. Den ena gaf dig sin ung-
dom och sin oskuld och sitt hjärtas hela brin-
nande kärlek. Och den andra lilla, späda, som
kom till världen utan far och utan namn, hvad
skall det bli af henne? Värnlös liksom sin mor
skall hon kastas ut i världen, och det är du,
Isidor, som en dag skall aflägga räkenskap inför
den Högstes domstol.
— O, min Gud, — stönade Isidor — om jag
ville gifva mitt lif, kunde det ju ändå icke göras
ogjordt, det som en gång skett! — Och han stöna-
de på nytt.
— Nej, — svarade Sigrid och vände sitt an-
sikte emot honom, och det for ett förklaradt
skimmer öfver hennes drag — det kan ej göras
ogjordt, men det kan försonas!
Isidor betraktade henne med häpnad’.
— Hvad menar du då, att jag skall göra?
— Du skall gifva åt modern den upprättelse
hon har rätt att fordra och åt ditt barn skall du
gifva ett namn och ...
— Nog, — afbröt Isidor häftigt och reste sig
från sin knäböjande ställning. — Jag har erbju-
dit Hilma det som kunde göras och därmed är
det tillräckligt.
– Hvad bjöd du henne då?
Isidor öppnade sin mun för att svara, men
han kunde icke få ordet penningar öfver sina
läppar.
Han gick af och an med stora steg i fru Moss’
sängkammare. Ibland stod han stilla ett ögon-
blick stödjande sig mot en möbel, så jagades han
åter af de dystra tankarne och begynte om igen
sin vandring fram och tillbaka i det lilla rum-
met. Slutligen stannade han framför Sigrid och
började åter tala.
— Och hvad är nu din mening, Sigrid, — frå-
gade han häftigt — hvad ämnar du göra?
-— Jag ämnar lösa dig från dina löften till mig,
på det’ du må bli i tillfälle att göra hvad din
plikt bjuder.
Hon förde sin högra hand mot förlofningsrin-
gen på den vänstra, liksom för att aftaga den.
Men Isidor grep med kraft om båda hennes hand-
leder och hindrade henne därifrån.
— Sigrid, — utropade han nästan vildt — hur
långt ämnar du drifva din grymma lek? Det kan
ju icke vara ditt allvar, säg, min egen älskling!
Nej, nej; du vill ju blott pröfva mig; säg, icke
sant, du vill ju pröfva hur stark min kärlek är?
— Jag vill pröfva om du är värd den kärlek
jag skänkt dig.
— O, ja, Sigrid, tala om din kärlek! Ser du,
jag kan nästan komma att tvifla på den i dag,
då jag möter dina kalla blickar. O, min egen
Sigrid, kyss mig och säg än en gång, att du äl-
skar mig; jag behöfver det till ersättning för
hvad du låtit mig lida.
Han öfverhöljde hennes händer med sina heta
kyssar. Sigrid sökte förgäfves att frigöra sig.
— Jag har icke rättighet att älska dig, — stam-
made hon — du tillhör en annan. O, Isidor, gör
det icke så gränslöst svårt för mig; vi måste ju
skiljas åt för att gå pliktens väg.
— Sigrid, Sigrid, af barmhertighet, tala icke
så. Jag kan icke lefva lifvet utan dig; jag kan
icke, jag vill icke. ..
— Jag skall aldrig bli din hustru, Isidor, al-
drig, hör du hvad jag säger! Jag skulle känna
det som ett brott, en vanära. —• Ack, vi skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
