Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 27 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1807
260 IDUN
Att finna hvarandra, när själen är ung,
Och följa till åldern hvarandra,
När vägen är lätt och när vägen är tung
Med glädje tillsammans vandra —
Hvar gifves i världen för tvänne
En lott, som kan liknas vid denne?
G. Eodhe.
Idealer.
Af Ellen Bergström.
fm Rundgren — deltog med lif och lust
i detsamma.
Ar 1853 blef hennes man emellertid för-
flyttad till Norrköping, där han blifvit ut-
nämnd till kyrkoherde. Afven där fick fm
Rundgren tillfälle att föra ett angenämt
och rikt sällskapslif i umgänge med de fint
bildade Norrköpingsfamiljerna Swartz, Ring-
borg, Ekelund m. fl.
Men högre uppgifter väntade kyrkoherden
i Norrköping. Ar 1870 flyttade han med
sin fru till Stockholm, där han blifvit ut-
nämnd till öfverhofpredikant, och redan 1872
tog han såsom stiftets biskop sin bostad i
det gamla biskopshuset i Karlstad.
Allt sedan dess har biskopinnan Rund-
gren lefvat och verkat i stiftsstaden. Förra
året kunde biskop Rundgren fira sitt guld-
bröllop med sitt prästerliga ämbete, i år
firar han ett guldbröllop, ej mindre bety-
delsefullt.
I fjol deltogo hans prästerskap och talrika
representanter för länet och stiftet i hög-
tidlighållandet af hans hedersdag, i år äro
ej färre hjärtan hos biskopen och biskopinnan
på 50:de årsdagen af deras bröllop. Femtio
år äro en lång tidrymd att tillryggalägga
för en ensam person, än betydelsefullare är
det, då tvänne människor tillsammans van-
drat sida vid sida under ett halft sekel.
Men till betydelsen kommer tillfredsställel-
sen, då guldbröllopsparet kan se tillbaka på
ett lyckligt äktenskap och ett rikt och väl-
signelsebringande arbete.
Få hafva väl de anstalter för välgörenhet
i Karlstad varit, där biskopinnan Rundgren
ej stått i spetsen eller ordnande och hjäl-
pande ingripit. Och i stort antal kunna de
fattiga räknas, hvilkas armod hennes gif-
milda händer lindrat, och de utblottade hem,
där hon varit en välgörande och välsignelse-
bringande fé. Armodets barn hafva också
sina tankar hos henne på guldbröllops-
dagen.
Hennes rika andliga intressen utgöra en
god tillsats till sällskapslifvet, och i sitt
hem . . . dock, i detta ämne hvarken höfves
eller behöfves det att yttra sig. Alla veta
ändock fullväl, huru hon fyllt sitt kall så-
som biskopsgårdens älskvärda värdinna.
Hvad hon uträttat såsom maka och moder
hör ej hemma i en tidnings spalter att
skildra, om någon ock hade förmågan att
fullständigt tolka det.
Personlig vänskap, gifvet stöd, bevisad
hjälp, afhulpet armod — alla äro de re-
presenterade bland de gäster, som, närvarande
eller frånvarande, personligen eller i sina
tankar, gästa biskopinnan Rundgren på hen-
nes guldbröllopsdag. Och tacksamma hjärtan
rundt om från det stift, som styres af hennes
man, önska henne frid och glädje under
hennes återstående lefnad. Och om afton-
rodnaden är vackrast för den, som tillbragt
sin dag med troget och välsignelsebringande
arbete, så skall med visshet biskopinnan
Rundgrens lefnadsafton blifva af det ljusaste
slag, som är någon människa beskärdt.
H. F.
■–––– *–––––-
På bröllopsdagen.
undeis vågor smyga hän mot svaneö,
Sjællands vackra kustervänt de skölja,
sommardagar sista glitterstänket strö,
guldglans skimrar trolskt på stålblå bölja.
Öfver vågen drar i susning undersam
drömmande och vek en sakta hviskning
fram,
det en hälsning är från Sveriges jord,
endast några enkla, varma ord:
Så har dag gått upp, Prinsessa! Ljus
du står,
tankfullt leende igenom tårar.
Fager, blommig myrten flätats i ditt hår,
smyckar vackert dina nitton vårar.
Späd och rank och vek, med drömmar
uti håg,
vän som Sundets blåa, glitterstänktavåg —
så vi se dig, barn från Sjællands kust,
»sessans sessa», Danmarks ögonlust!
Stilla knä du böjer i din hvita skrud,
allvarsfulla, ljusa tankar tänker,
och i trogna böner till din barndoms Gud
du ditt unga hufvud ödmjukt sänker.
Lägger gladt din hand i hans, som vann
din tro,
när som våren kom med doft och hägn
och ro —
och välsignelsen där lyses så,
sällsamt gripen lyssnar du därpå. ––––
Dämpad solskensdager strömmar sakta
fram,
och du ser en syn, en ljusfull hägring:
ljung där skimrar röd bak björkens hvita
stam,
lingon rodna i sin första fägring,
granomsluten skymtar vacker hage där...
Ack, du vet, Prinsessa, att det Sverige är!
Du det sett en gång med kind i brand,
detta gamla, stolta sagoland.
Du det sett, då höljdt det var i vårblom
hvitt.
Det var härligt, icke sant, Prinsessa?
Nu det 1er emot dig kanske än mer blidt
uti dagar sådana som dessa —
litet mera vemod finns nu kanske här,
sällsamt trolskt och fagert därför ock
det är —
stämning vek i hågen smyger sig —
Kom, Prinsessa, Sverige väntar dig!
En svensk kvinna.
–––- *–––-
» +T f allt skattar jag rikedomen högst,»
r sade den vackra Alfhild Palm och
lutade bekvämt sitt vackra hufvud mot få-
töljens ryggstöd, där hon i sin väns, Signe
Vides, eleganta lilla salong satt omgifven af
några förtrogna jämnåriga, hvilka likasom
hon själf nyss slutat skolan. »Ni minns
Abdallahs ord: ’Il vient un jour, où le plus
brave comme le plus habile ne sera que le
serviteur du plus riche". Rikedomen är det,
som höjer oss öfver våra medmänniskor,
med den kunna vi stiga till oanade höjder,
med den lefva lifvet fullt och rikt, utan
den blir det mer eller mindre en fortsatt
följd af förödmjukelser och försakelser. O,
att få omgifva sig med lyx, kläda sig i sam-
met och juveler, ej behöfva försaka några
nöjen, att ha tjänare som akta på ens minsta
vink, att få vara drottning inom sin lilla
värld — det måtte vara härligt! Hvad du
är lycklig, Signe, som äger alla dessa för-
måner ! »
»Att vara rik har jag aldrig känt som
något företräde,» svarade Signe likgiltigt.
»Man kan ej mer än äta sig mätt, och hvad
nöjena beträffar, har jag sett jämförelsevis
fattigt folk, som förstår konsten att roa sig,
att ha gladt och trefligt, mycket bättre än
vi. För kläder har jag intet intresse alls.
Och den här villan från i dag, vet du, i
all sin komfort och med all sin moderna
lyx förefaller den mig så kälkborgerlig.
Inga gamla salar klädda med gyllenläder,
från hvars väggar stolta anherrar och sköna
damer blicka ned på en ; inga skåp från
renässans- eller barocktiden med lönlådor,
förvarande generationers familjeklenoder;
inga rostiga vapensköldar, inga silfverbe-
slagna kistor med urgamla familjedokument,
inga tornkamrar och löngångar. Det är
trivialt och genomborgerligt alltsammans !
Nej, Alfhild,» och Signes kinder fingo högre
färg och hennes mörka ögon glans, »jag
skattar börden långt högre. Jag ville gå
som slottsfru i en borg från trettioåriga kri-
gets da’r, öfver hvilken hvilade förgångna
tiders stolta ande, jag ville bära ett lysande
namn, jag ville — — —»
— »ligga i rum, där det spökar hvar
natt, och där en huit fru profetiskt visar sig
vid hvarje viktig familjetilldragelse,» ifyllde
muntert Märta Rinman, en käck brunett
med spelande ögon. »Signe, Signe, hur är
det möjligt, att du har ett så antikveradt
ideal? Börd och anor! Som om de betydde
något i vår demokratiska, allt nivellerande
tid! Tycker du verkligen, att från unkna
grafhvalf och förmultnade ben någon glans
kan utstråla och förgylla ett nu lefvande
släkte. Det lefvande lifvet är för mig så
oändligt mycket mer än det döda minnet.
Icke hvad mina förfäder varit, utan hvad
jag själf är, har att betyda. Jag nekar ab-
solut att erkänna något annat företräde än
den personliga begåfningen. Snillet bugar
jag mig djupt för. Men det är gudaboret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
