Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 27 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 267
och går ej i arf. En genialisk människa
adlar det enklaste namn, men intet namn,
det må vara så gammalt och ryktbart som
helst, förmår adla en åsna.»
»Säga hvad du vill, Märta,» återtog Signe,
»en krona och ett vapen äro likafullt mitt
önskemål, och tusendes med mig, det är jag
viss om, trots ’den demokratiska, allt nivel-
lerande tid’, vi lefva i.»
»Akta dig, Signe,» inföll nu Ingegerd
Stierneld, en lång, hlek flicka, i hvars ådror
flöt ett blod, som under århundraden blifvit
så förtunnadt, att hon föreföll att blifva den
sista länken i en gammal fint utarbetad
kedja, »akta dig, att du ej förlorar dig själf
och din lycka i en sådan äflan. Hu, jag
ryser, när jag tänker på alla historier, som
gå i vår familj om offer bragta på släkt-
namnets altare, om hjärtan krossade af hög-
modets jagernautsvagn. Det stolta namnet
ställer stora fordringar på den enskilda indi-
viden, börden är ej sällan en börda, under
hvilken den svagare dignar. Huru mången
gång har jag ej önskat, att jag bure ett
namn, som vore mindre uppfordrande!»
»Det kommer sig af, att du ej är rik,»
sade Alfhild cyniskt och förde med hvita
fingrar en skalad persika till sina läppar.
»Tyst, Alfhild, med din krassa mämmons-
dyrkan!» afbröt henne Ebba Roth, dotter
till den lärde forskaren. »Du talar om att
höja dig öfver medmänniskorna, och Signe
tycks vilja samma mål med andra medel.
I en sådan önskan ser jag ej annat än ett
lumpet högmod. Att föra det mänskliga
vetandet, den vetenskapliga forskningen ett
fjät framåt, att göra en insats i det pågå-
ende kulturarbetet och höja hela vårt släktes
andliga nivå — det är en ädel sträfvan, det
är ett mål värdigt människoanden ; men att
blott stiga själf, njuta själf, se sina slafvar
och afundsmän under sina fötter — det hör
till de falska idealer, hvilka, om de nås,
säkerligen ej kunna skänka annat än tom-
het och leda. Du citerade nyss Abdallah,
Alfhild, kommer du ihåg ett par andra ord
ur samma bok? ’Trente ans d’avarice et de
ruse avaient mis tous les honnêtes gens à
ses pieds’. Jag tänker nu ej på den blodiga
ironien i dessa ord — jag tänker blott på,
huru guldet ej sällan är fläckadt och huru
föga tillfredställelse det måtte ligga i att
äga något, som måhända är afpressadt den
svagare med den starkares järnhand. Och
du, Signe, tror du, att vapensköldarna alltid
äro rena?»
Ebbas ord syntes göra intryck på de unga
flickornas lättrörliga sinnen, och ingen talade
på en stund.
»Hvad säger Ester då?» bröt slutligen
Märta Rinman tystnaden. »Du sitter och
ser så allvarsam ut där borta i ditt hörn.
Låt höra, hvad du sätter högst!»
»Det redliga, dugande arbetet, på hvilket
område det vara må,» svarade Ester Lange
enkelt. »Min lefnadsregel skall blifva:
»Men hvad du är, var fullt helt
och icke styckevis och delt.»
Det betyder litet, tycker jag, om man står
på en bemärkt eller obemärkt plats i sam-
hället. Alla stenar i en byggnad äro lika
behöfliga — de ha blott olika uppgifter:
den ena bär, den andra pryder. Vikten
ligger uppå, att med heder fylla den plats,
på hvilken man står, att där blifva det hästa
möjliga. George Eliot låter den världsbekante
flolmakaren Stradivarius utbrista: »Det vore
skärseldsstraff för mig att förfärdiga dåliga
fioler,» och han låter samme man vara fullt
och fast öfvertygad om, att Gud själf valt
honom till sin hjälpare, och att ej blott
mästarne på jorden, utan himmelens herre
verkligen behöfde Stradivarii arbete. Taget
på det sättet, blir arbetet upphöjdt, stort
och skönt — jag vet intet bättre jordiskt
ideal. »
–––- *––––
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått oeh godt.
För Idun al
Lovisa Fetterkvist.
Bref XIV.
K
lockan 4 ska Gustaf och jag mötas all-
deles utanför Industrihallen. Nog ska
jag passa på, det lofvar jag! Det finns inte
något obehagligare än att behöfva väuta,
när man väntar! — —
Precis klockan half fyra satt jag på en
af sofforna, inte invid Industrihallen, utan
vid stora angtrén, efter jag räknat ut, att
det vore allra säkrast att knipa Ruffen direkt
från spårvagnen, efter han aldrig har reda
på hvarken tid eller platser vid möten, säga
tvärtom bäst han vill!
Tiden kröp framåt, så där som den bara
kan krypa, när man väntar ; men ändtligen
slog ändå klockan fyra.
»Jo, det där ska lära dig, min gosse
lilla, att säga, att det alltid ärjag, som inte
passar på!» tänkte jag skadegladt.
Klockan blef fem minuter öfver 4, tio
minuter — hon slog en kvart — — Och
ingen Ruff!
Det började att sticka och rycka i benen
på mig, men jag satt stilla ändå. Det skulle
inte bli något klater den här gången; det
hade jag satt mig i backen på!!
Men så kom jag att tänka på, att det
inte alls var omöjligt, utan tvärtom mycket
möjligt, att han kom från Allmänna gränd
sidan, hvarför jag nu satte mig så, att
jag var fullt synlig från Allmännagrändsi-
dan, och till hälften, d. v. s. synlig med
ryggen, från stora angtrén, ty en sådan klå-
pare ifråga om att möta folk kunde han väl
ändå inte vara, att han inte skulle känna
igen min rygg ! !
Men det kunde han ändå! Ty just nu
(hvad Ruffen gjorde, fick jag höra sedan),
efter att som ett fullkomligt fâr ha en hel
timma stått orörlig på terrassen invid Industri-
hallen — hvilket aldrig i tiden kan bli det
samma som invid Industrihallen, efter som
den och terrassen hör i hop — passade Ruffen
på och spatserade nedför stora angtrén, utan
att, naturligtvis, ha en tanke för min rygg.
(Kunde jag räkna ut, att en människa,
som man stämmer möte med klockan 4
ska behaga infinna sig redan klockan 3?
Kunde jag det!)
För att öfvertyga mig om att han verk-
ligen inte var kommen, ens på orätt tid
och till orätt plats, gick jag nu i min
tur upp på terassen, där Ruffen således
hade kunnat finna mig, om han bara haft
vett att stå stilla i fem minuter till,
hvilket inte hade varit att begära för myc-
ket, efter han redan stått där en hel timma
för rakt ingenting!
I dess ställe pallrar den narren sig af
till Allmännagrändingången, för att passa
mig där!
Likasom jag i hela mitt lif någonsin ens
tänkt på att gå en Allmännagrändsin-
gång, när det varit min plikt att hålla mig
i stora angtrén ! !
Under tiden hade jag fått alldeles klart
för mig, att det händt honom något. Tänk
om han setat i »tunnan» och fått slag?
Naturligtvis hade han fått slag — minst!
Jag som en pil till »tunnan», men där
hade inte han varit alls.
Nu frågar jag, när Ruffen eljes är så
tokig i att sitta i »tunnan», hvarför kunde
han inte komma dit nu? Men det föll honom
inte ens in, utan i dess ställe ställer han
sig ute, bredvid spårvagnsspåret, »för att
kunna passa båda vagnarna på en gång!»
Kan nu någonsin i lifvet ute bredvid spår-
vagnsspåret bli inne alldeles invid Industri-
hallen? Det frågar jag!
Och så, när han såg, att jag inte kom,
hvilket väl var tämligen ursäktligt, efter jag
redan var kommen, kommen på sagda tid, så
spatserade han helt lugnt af till Hufvudre-
staurangen, »för att äta en bit», hvilket jag
anser vara ett riktigt nidingsdåd, efter han
borde ha vetat, att jag förr skulle dö än
vika från min plats.
För mig återstod ingenting annat än att
fara hem, ty att sitta här och gråta som
ett spektakel inför alla människor ville jag
inte. Men jag var tvungen att gråta af
rågan först, det kände jag, och så satte
jag mig i ett buskasch invid Skolhuset, dit
nästan aldrig någon kommer, och grät som
om jag hade timpengar för det. Här hit-
tades jag af doktor Holzen, som blef allde-
les häpen öfver att se »tant Lova» gråta,
både häpen och ledsen.
Men när han fick höra, att jag grät bara
därför att jag tappat Ruffen ett litet tag,
så skrattade han.
»Inte värre än det,* sa han muntert, »det
ska vi snart bota!»
Så förde han mig i »Camera Obscura»,
som ligger i en mörk kiosk, där en gosse
på något vis snor omkring några speglar,
så att man, tvärs igenom väggarna, ser
presis allt hvad människorna utanför tar
sig till, när de inte tror sig observerade.
Jag tycker det är lömskt, men bra roligt
skulle det ha varit, under vanliga förhål-
landen, men nu hade jag bara tankar på
Ruffen —I
»Där är han ju!» ropade doktorn plötsligt.
»Ser inte fru Petterkvist — där borta?
Klädd i fruntimmer till!»
»Vrid skifvan ett hvarf till, min gosse,»
sa jag, »så jag får se herrskapet litet bättre ! »
Gossen lydde.
Joho, det var verkligen min kära Ruff,
mycket riktigt klädd i. ett fruntimmer, som
inte var jag! Röd blef jag som en tupp,
det kände jag, men det syntes inte i mörkret,
och så sa jag så där nytert och lätt, som
hustrur alltid talar vid sådana tillfällen:
»Kors, hon, ja! Henne hade jag alldeles
glömt af! Jag är då så distré och dum, så!»
Några minuter senare kom Ruffen ensam ut
från Industrihallen. Doktorn hade gått och
jag satt nedanför Cameran, laddad ända
till mynningen, färdig att ta emot.
Naturligtvis visste jag, att fruntimret kunde
förklaras, men just nu ville jag inte, att
hon skulle kunna förklaras.
»Nej, se där är du då gumman, ändtligen!».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
