Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 3 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 IDUN 1897
Det ingalunda dock är sagdt,
Att stora ord ha största makt
Vår värld i ordning sätta.
De, som behöfva hjälp och tröst,
De höra bäst den milda röst,
Som visar dem tillrätta.
Magdalena Thoresen.
bringande har fröken Holmgrens verksamhet
ock visat sig; högst sällan händer det näm-
ligen att epedemien ånyo utbryter, där desin-
fektion hållits.
Sitt kall såsom sjuksköterska började frö-
ken Holmgren med genomgående af kursen
på Köpings lasarett och var sedan here år
verksam inom den privata sjukvården. I
och för tillträdande till platsen såsom läns-
sköterska studerade fröken Holmgren hösten
1895 desinfektionsväsendet i Stockholm och
biträdde äfven vid desinfektionen å k. slottet
efter de små prinsarnes difterisjukdom.
Hilda Ohlsson-Gother.
pu blonda dotter aj mitt land....
’Tjur söderns mö än bländar och bedårar
^ * med lockars natt och svarta ögons brand,
till drottning i min skönhetsvärld jag korar
blott dig, du blonda dotter af mitt land.
Din fägring manar fram för mina drömmar
alli hvad i världen jag har dyrt och kärt:
det folk, hvars blod i mina ådror strömmar,
den jord och himmel, som jag ålska lärt.
Din blick ett tycke har af skogsoiolen,
hvars ljusa krona speglar vårens sky,
en glans af blåögd sjö, från hvilken solen
har tvungit dimmans töckendok att fly.
Din mun mig minner, hur på skogens tufoa
jag hos ett bär har sett dess varma färg,
din lena kind har denna skärhet ljufva,
som blomman äger på min hembygds berg.
Ditt skratt är friskt likt vårens vind, som
drager
i muntra tonfall mellan björkens blad,
ditt ögas gråt är daggen lik, som tvager
en himmelsfärgad blomma i sitt bad.
Din lock, ej prydd af något gyllne spänne,
af skördeaxets guld en skiftning har,
och fjällsnöns renhet bår ditt hvita ånne,
där lifoets morgondager leker klar.
Och när ej i ett onaturens häkte
din kropp har mist sin boma harmoni,
den siar stolt, hur för ett framtidsslåkte
ditt sunda blod ett signadt arf skall bli.
Allt hvad mitt hemland äger högst af fäg-
ring,
allt hvad mitt folk dåraf har unclfått — allt
jag återspegladt ser som. i en hägring
i hela din jungfruliga gestalt.
E. N. Söderberg.
Sl^iljsmässa.
^"Nch nu skall det verkligen bli skiljsmässa
U af?»
»Inser du icke det? Till ingen samvets-
grannare och mera opartisk domare kan jag
vända mig än till dig, farbror Otto; säg
att du inser det!»
»Om jag också skulle inse det — vi
kunna ju förutsätta något sådant — så in-
ser jag icke, hur lifvet därefter skulle ge-
stalta sig för dig.»
»Och du tror icke, att ett arbete i frihet,
vore det än så tungt, skulle vara lättare
än denna nesliga slafboja med sin tunna
fernissa af ärbart sken öfver sargande län-
kar af nesa och skam?»
»Och du tror inte, att jag vet hvad som
väntar en frånskild hustru i en värld, som
icke vet af misskund? Men jag säger dig,
att ett stolt, känsligt sinne sådant som ditt
missräknar sig på sin styrka gentemot det
tysta föraktet, det öppna hånet och den
oförsynta närgångenheten, som dock ube-
stänges af denna fernissa, men som, där
den ej finnes, hackar och mal, sticker och
marterar en frånskild hustru till döds, eme-
dan den hittar världen rundt till de göm-
daste vrår.»
»Under det att mannen med orubbadt
anseende får njuta sin brottsliga lycka oan-
tastad af samhället. Är det icke en skri-
ande orätt i detta?»
»Ja, det är, men tyngdlagen är oefter-
giflig: ju högre ställning, dess djupare fall.
Kvinnan är ställd högre, och där hon icke
förmår bibehålla sin ställning, där bär det
utför med fart.»
»Förmår bibehålla! — — ’Det tysta för-
aktet’ skulle således vara lättare att bära
i det så kallade egna hemmet, där man
spelar en nollas roll gent emot tjänstfolk,
barn och umgänge? Och ligger det icke
ett ’öppet hån’ i frågan : ’Frun vet väl inte,
när herrn kommer hem?’ emedan svaret:
’Jag kan inte säga det, det är omöjligt att
bestämma’ så ofta genljudit ut i korrido-
ren från husets herre, då han därmed af-
spisat denna samma så kallade husmoder,
som därigenom i rikt mått skördat det
’tysta förakt’, som alltid följer med brist
på förtroende. Är det detta du kallar att
’vara högre ställd’?»
»Tydligen icke. Den som skall hjälpa
en annan upp måste själf stå stadigt. Vi
män äro tungrodda, men kvinnans kärlek
brukar kunna finna tusende, för andra
osedda och obegripliga medel att bogsera
oss upp på Ararats berg tillika med arken,
där hela bråten står höjd öfver syndaflo-
den, som svallar omkring. Hvad vet jag?
— Nog voro ni kära i hvarandra och in-
gen inverkade på ditt val, ej heller voro
ni döfva, när prästen i hela församlingens
närvaro uppläste vigselakten, och nog lof-
vade ni: »i lust och nöd». — Jag kan
och vill icke nu heller inverka på ditt be-
slut, ni äro båda fullt tillräkneliga människor
och äga att handla efter bästa samvete gent
emot hvarandra, mot barnen och mot sam-
hället, som hört eden. Om han brutit den,
vet jag icke, att du ännu icke gjort det,
kunde jag taga på min salighet. Det enda
jag nu kan säga dig är min mors valspråk:
’den som vinner tid, vinner allt.’ Bestäm
dig för en viss tid att vänta och öfver-
lägga; denna tid må sedan vara timmar
eller dagar, men föreställ dig att därefter
blir ingen återgång möjlig.»
»Jag tackar dig för rådet. Emedan det
är svårt att följa, måtte det väl vara godt,
enligt den höga moralen, som bjuder mod
att tåla, tills fullständig slöhet gjort det
öfverflödigt, mod att lida, till dess man
icke mera mäktar känna.»
Och så vandrade denna försummade maka
med trötta, viljelösa steg mot hemmet, utan
att fästa ögat på landskapets vårfriska skön-
het, där det i breda vidder låg badande i
ljus under den på höjden slingrande gång-
stigen, som stundom ledde genom svala
hagmarker, för att så åter plötsligt fram-
ställa den hänförande taflan för det hvi-
lade ögat.
Hvad brydde sig nu denna högresta,
vackra kvinna med sina dystra, trötta, torr-
gråtna ögon om naturens skönhet? Den
fanns ej för henne. Ihåligt och tomt var
allt. Kärleken var död, och plikterna tyngde
som ett ok, ty öfvergifven var hon i det
glädjetomma hemmet, dit mannen från re-
sor och förevändningar af alla slag vände
så korta stunder som möjligt. Nog visste
hon — ja, alla trodde sig veta, hvar han
trifdes bättre, hvar han ännu kunde skämta
som förr, med hvem han kunde sjunga de-
ras forna duetter.
Den vrede som denna tanke väckte, hos
henne, kom henne att känna, att hon ännu
lefde, att hon ej var vorden slö ännu: hon
skulle ej tåla vidare förbiseende, det skulle
åtminstone bytas i förolämpning en gång
— och sedan — — fri!
Hon hade tackat för farbroderns råd, men
hon skulle icke följa det, hon kände att
hon kommit till gränsen, det skulle ske nu!
Till modern i den närbelägna staden, där
redan de två barnen voro under skoltermi-
nen, skulle hon resa i morgon dag.
Mannen kunde ha hinder för hästarne,
men hon skulle just gå förbi ortens hyr-
kusk, en visserligen brutal karl, men som
hade bra hästar och numera, sedan han
gift sig, vunnit ett visst anseende, som un-
danskymde ett och annat fult drag från
fordom, då det hviskades om stygga tilltag
under ruset, som gjort honom ganska fruk-
tad. Numera hördes aldrig något sådant.
Fru Margareta steg alltså in genom grin-
den till täppan vid stora vägen, som gång-
stigen mynnade ut till.
»Är Isaksson hemma?» frågade hon den
snyggt klädda kvinnan, som just trädde ut
i den nyskurade förstugan, dit hon med-
förde lukten af nykokt potatis och stekt
sill, hvilka beståndsdelar af middagsmålet
synbarligen nyss blifvit framsatta på en
hvit duk inne i stugan, hvars dörr hon lik-
väl genast tillslöt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
