Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 3 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 275
Ja, han var hemma. I bersån kunde
frun vara god sitta ner, där var svalare.
Och hvad frun ville? Jaså, i morgon till
staden? Hon skulle tala vid Isaksson och
lämna svar i afton, när hon kom ner till
herrgården efter mjölken. Frun var så en-
trägen som möjligt att själf få tala vid
Isaksson och få svar med det samma, men
mor Karin hade annorlunda beslutat, och hur
hon på höfligaste vis lade sina ord, så blef
det kungsord: hon skulle tala och hon skulle
lämna svar.
På den återstående delen af vägen ner
till herrgården, fru Margaretas vackra hem,
tänkte hon på denna kvinna och hennes äkten-
skap med den råa karlen, som andra fruk-
tade. Det var en hvila att tänka på något
annat än sin egen numera tröstlöst tomma
tillvaro. Hon hade ju uppbjudit all sin för-
måga att bibehålla denne en gång så äl-
skade mans hjärta, och detta hjärta hade
dock glidit ifrån henne, det var det enda
vissa och oåterkalleliga. Inga scener, inga
förebråelser — endast stadigt termometer-
fall. Nu var det kommet under fryspunkten.
Hon kunde då så gärna tänka på andra,
för henne var intet af intresse mera.
* ... *
Aftonen kom och mor Isaksson med den.
Hästarna kunde fås, men ej förr än kl. 4
e. m., och frun tog väl sin egen landå?
»Men hvarför kunde jag inte få detta
svar i middags, när han ändå var hemma?
Mor Isaksson hade väl kunnat fråga ho-
nom då lika gärna.»
»Nej, ser frun, att tala vid en hung-
rig karl, det var då aldrig värdt, och hade
potatisen fått kallna, så hade allt flaskan
kommit fram. En får sköta dem, som de
äro sjuka till.»
Fru Margareta gick in för att packa.
»Som de äro sjuka till.» Skulle det ma-
teriella spela en sådan roll? Ja, kanhända i
en arbetares lif. — En arbetare, tänkte hon
vidare, hvarför denna klassificering, äro icke
alla arbetare? Farbror Otto, denne män-
niskokännare och läkare, hade en gång ytt-
rat, att en skollärare behöfver mera mat
än en grundläggare.
Hon packade icke, hon satt midt på golf-
vet på en taburett, och tankarna gingo till-
baka till hennes samtal med farbrodern på
förmiddagen: »En kvinnas kärlek brukar
kunna finna på tusen för andra osynliga
och obegripliga medel» o. s. v.
Skulle denna kvinna af folket funnit
rätta sättet, under det att hon med sin
själs begåfning förfelat det? Hade hennes
omsorger någonsin nedlåtit sig till det ma-
teriella? —
Hon packade ej. Hon låg vaken, tills
hon hörde jaktvagnen rulla upp på gården
och visste att hennes man var hemma;
sedan somnade hon tungt och vaknade vid
sjutiden, ovanligt uthvilad.
Kokerskan blef nästan förskräckt, när frun
i den tidiga morgonstunden uppenbarade
sig i köket, och bemödade sig i hög grad
att dölja sin öfverraskning, då hon, efter
en sväng in i handkammaren, fullständigt
ändrade om programmet till frukosten —
och därtill på så tarfligt vis!
Oskalad potatis — icke därför att Isaks-
son åt sådan, utan därför att fru Marga-
reta ur sitt minnes gömmor plockat fram,
att till frukost tyckte hennes man om denna
enkla rätt. — Kristina sade med en yt-
terst allvarlig stämma: »Kanske sill också?»
Nej, det fanns fårbog, för folkets räk-
ning. Fru Margareta manövrerade själf
denna »fiol» och stekte »glödhoppor». Groft
rågbröd skar hon en kaka och placerade
själf på frukostbordet, och när detta var
gjordt, steg hennes man in i salen med sin
vanliga, elegant resignerade morgonhälsning
och frukosten tog sin början.
Rodnande af spiselglöd, lyfte fru Mar-
gareta servietten af den ångande potati-
sen och sköt fram »glödhopporna» samt
bredde smör på ett stycke af det svarta
brödet. Häpnande sväfvade hans blickar
från den ena ovanligheten till den andra
och lyfte sig därefter till fru Margaretas
nymorgnade ögon . . .
Ända ut i köket hördes en duett af skratt,
som kom så oförmodadt, att kokerskan, stir-
rande på köksan, instämde af alla krafter.
Och stallpojken sprang ut till kusken och
skrattade, och gud vet om inte hela sock-
nen till slut instämde, med undantag —
kanske — af Isaksson, som inte fick spänna
för landån.
våra ryska inköp, fast på det liela taget
har ju de inbjudna främlingarna också rät-
tighet att bli hågkomna, men att för dem
glömma våra egna »arbetare», som sträfvat
så för att göra Gamla Sverige heder, får vi
inte göra. Det vore riktigt fult och otack-
samt och styggt!!
I går såg vi på stan i hyrkuskekipage.
Barnen var alldeles hänryckta och det un-
drar jag inte på. Ja, det säger jag, att
fortsätter Stockholm att öka ut sig och
försköna sig på det här viset, så, får det
lof att snart skaffa sig ett annat land att
vara hufvudstad uti, ty för våra förhållan-
den är den redan nu alldeles för praktfull!
På Uställningen har flickorna inte hunnit
längre än till montrarna med fruntimmers-
toaletterna uti ännu, herrarna däremot har
alldeles förälskat sig i möbelutställningen,
som ju också är någonting alldeles utsökt,
förståsigpåare må prata hvad de vill om
bristen på nationel stil ! Kan inte det, äfven
inom möbelindustrin, just vara vår nationela
stil att i sig upptaga alla stilar utom den
nationela?
A. M.
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
oeh litet annat smått och g-odt.
För Idun af
Lovisa Fetterkvist.
Bref XV.
Sista brefvet.
Af tt förfärligt springande och jäktande nu
sedan barnen kommit!
Jag har inte tid att skrifva en smul, och
väl är kanske det, ty jag fruktar, att herr-
skapet för längesedan är trötta på allt mitt
prat! Emellertid, efter att alla nu är ute,
ska jag passa på och afsluta mina små an-
teckningar, men nog får det lof att gå i
ett huj, efter jag bara har en halftimme
på mig! !
Det är så roligt att »se om» Utställnin-
gen med barnens friska ögon, men bra ned-
slående är det med, ty nu riktigt märker
jag, hur klen jag varit i mina »Utställ-
ningsstycken».
Man måste lära sig att se, så väl som
man måste lära sig allt annat, och litet
har jag allt lärt mig, det tror jag.
Först såg jag bara montrarna; så såg jag
hvad som var i montrarna, och nu har jag
också lärt mig se hvad som finns bakom
montrarna. Det är ofta allvarliga, ja, ibland
mycket allvarliga ansikten, som gömmer
sig där. Jojo men, man deltar inte i en
utställning sådan som vår, utan att göra
stora personliga uppoffringar ; och när man
så inte får sälja, så — ! Därför tycker jag, att
alla vi, som ingenting offrat utan bara nju-
tit, ska känna det som en riktigt stor
glädje att få draga vårt strå till stacken
genom att lossa på pungen, så mycket vi
någonsin kan. Hvad gör det, om vi får
dra in på en fest eller två i vinter, om vi
bara känner med oss, att vi efter våra svaga
krafter understödt vårt eget lands industri
och konst? Nu litet smått skäms jag för
För öfrigt så tycker inte jag för mi» del,
att den där utsökta nationela stilen är så
ofantligt mycket att stå efter, om man
ska döma efter den där märkvärdiga natio-
nela chäslongen, som står hos fröken Giöbel
och som lär vara det enda verkligt-äkta-
svenskt-nationelt-konstnärligt-originella som
finns i möbelväg på hela Utställningen ! Beror
väl på hur folk ser det! Ser man, att
chäslongen är en snillrikt omskapad järn-
vägslår (Svensk förstås!) så antar jag, att
den är alldeles utsökt. Eljes har den allt
sina sidor — eller rättare sagdt den har
inte sina sidor! Skaffar man sig en soffa,
så är det för att sitta eller hvila skönt,
och inte för att trilla i backen på ömse
håll, bara man vänder sig — ty trilla
hur konstnärligt man någonsin vill, så
tror jag nog att man ändå i längden
föredrar att inte trilla alls. Soffan må
vara hur okonstnärlig och hur litet järn-
vägslåraktig som hälst. När jag kommer
hem, ska jag odla Hortensior i massor!
Jag har alltid förut tyckt de blommorna
vara så klumpiga, men nu, när konsten
tagit dem om hand, ser man först hur
konstnärliga de är. Fröken Giöbels drapperi
med Hortensiabård är så utsökt, att det
för alltid har botat mig för min smak för
korsstyngsbroderier och granna färger.
Det egna och intressangtaste med Utställ-
ningen är, att så mycket just af det man
först hvarken förstått eller så mycket tyckt
om, stannat kvar i minne och sinne och
beredt sig husrum till döddagar. Det är
nog Utställningens själ, som på det viset
tagit ut sin rätt, tänker jag.
Men jag är tokig jag, som pratar så
mycket extra, när jag har så förfärligt ondt
om tid!
I går hade Ruffen och jag en liten väl-
komst- och afskedskolifej på Hasselbacken.
Rédaktören, allas vår redaktör förstås, var
också så innerligt god och gjorde oss den
äran — och Lycko förstås, fast jag först
rakt inte trodde det var han, så förändrad
var han. Han var glad, kvick, rolig, bad
få säga tant (ändtligen! !) och kom oss
nästan att skratta ihjäl oss genom sin ovan-
liga förmåga att härma.
»Du är ju en riktig lustigkurre, du, min
gosse,» sa jag till sist och torkade mig i
ögonen, som var våta efter skrattet,
Han blinkade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
