Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 3 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 I DUN 1897
»Visst,» sa han, »tala bara inte om det.»
»Huru då du?» sa jag nyfiket.
»Jo, ser tant Lova,» (hvad jag tyckte det
där tant Lova låter naturligt och trefligt!)
»det finns inga som människorna är så
grymma emot som mot »lustigkurrar». Den
allra tarfiigaste af ens bekanta anser sig
ha rättighet att bli road, ständigt road —
och hvad ens vänner angår —• —»
Han häjdade sig.
»Ja, en lustigkurre har egentligen inga
vänner. Han är bara en slags luktsalts-
flaska, som de han håller af sätter under
näsan, när de känner sig dufna och trötta.
— Därför så — —( Käppen är ett mun-
lås, ser tant Lova! Tunguser får åtminstone
ha själslif, de!!»
»Kan man glädja folk, så bör man,» sa
jag hestämdt.
»Ja, efter sina krafter, inte öfver sina
krafter ! Men människorna är omättliga —
när det gäller »bli roade». I synnerhet
här i Stockholm, där alla roar sig och ingen
har roligt! Ja, tant Lova får väl känna
själf så småningom.»
»Det tror jag inte\» sa jag. »Jag bar inte
mer att ge än jag ger, jag!»
Lycko blef blek och blicken fick ett ut-
tryck, som om han stirrat sig trött efter
ett mål, omöjligt att uppnå. Så nickade
han, så där som man nickar i förståelse,
•klappade sakta min hand och gick till de
andra.
Jag tror hestämdt, att han lärt sig att
hålla af mig litet ändå! Den behållningen
blir nog den rikaste af allt rikt jag fått
emottaga under dessa månader.
Redaktören var så god och höll ett det
utsöktaste, mest öfverdrifvet tacksamma tal
vid supén, men så sa han något som,
hur utmärkt fint det än var insockradt, ändå
— —- Det är inte tvifvel om, att en så
kultiverad person hade rätt — men — !
I hvad fall som helst, om det är några
fier, af herrskapet som tror, att jag inte
»skrifvit Svenska», så får jag försäkra, att
det verkligen är Svenska jag skrifvit, efter
jag inte kan något annat språk, om det
också hara är sådan tarflig svenska som vår
Herre kan och lär, och inte sådan, som pro-
fessorer ger ut ordböcker efter. Hvar fågel
sjunger efter sitt näbb, heter det ju, och Gud
ske lof att ha ett näbb, om det också inte
är högsvenskt! Det säger jag!
J dag på förmiddagen försökte vi lyckan
hos Tombolan i Maskinhallen. Beda spe-
lade bort 10 kronor, kronofogden 20, Ruffen
30 och jag 5. Snygg summa! Och så vann
vi bara en usel femma tillbaka, kanske
just samma en, som jag nyss stoppat i
gapet — mässingsgapet förstås!
Nej, det får jag lof att säga, att ska
man ha något nöje af Tombolor, så ska
man åtminstone vinna lika mycket som man
förlorar; eljes är de alldeles misslyckade
och därtill högst skadliga, ty när t. ex.
herrar förlorat en 20 à 30, ja, ibland
100 kronor på Tombolan, »så ger de tusan»
att köpa något hvarken af industrien eller
konsten. Och hvad — —
Ringer tamburklockan redan! Aldrig har en
halftimma kilat i väg så kvickt förut! Måtte
ha tillhört den moderna tidlöpningssporten.
Jag får allra ödmjukast tacka för mig. Har
jag på något vis beredt herrskapet glädje eller
gjort någon smula nytta, skulle det göra mig
bra lycklig ! Om inte, så måste jag försöka att
bära det, efter jag vet, att jag verkligen
bjudit till, fast det inte alltid, dess värre,
varit möjligt att’ nu i sommarhettan hålla
sig så pigg och frisk och instruktiv som det
varit önskligt. Om en vecka eller så reser vi
hem allesammans, utom kusin Johan, som
måste fara hem, hux flux, efter hans pappa
klippt af sig ett par fingrar i en rullmaskin,
hvilket jag inte haft plats att tala om förut.
Sedan kommer nog Ruffen och jag att
stanna för godt i gamla Jockmock. Vi
håller på att bli utslitna nu och då är det
bäst att hålla sig både ur lifvet och ur lit-
teraturen! Dessutom ha vi under denna
oförgätliga tid samlat så mycket i ladorna,
att vi ha själaspis för hela vårt återståen-
de lif. Skrik inte, barn, jag kommer ju
strax! (Det är åt de mina!)
I förhoppning att herrskapet godhetsfullt
ursäktar möjligen varande skavanker och
brister och ser till den goda viljan, har jag
den utsökta äran att teckna mig som
herrskapets allra mest
ödmjuka och tacksamma tjänarinna
Lovisa Petterkvist.
P. S. Två dagar senare. Jag hade inte
på villkor tänkt skrifva något P. S. den här
gången — — men när man är till den grad
upplöst af harm och förargelse — — så
hvar ska man utgjuta sig om inte i sin egen
publiks sympatiska sköte!! Hvem fick jag
se i dag ligga i bokhandelsfönstret, skinan-
de och ny, om inte Buckholtskan ! ! Hon
tycks ha öppnat något slags hotell nu på
gammeldagarna, och därifrån har hon, bara
för att göra mig harm — det kan jag svära
på — skrifvit »bref från Utställningen»,
hon med! Ruffen säger att hennes Utställ-
ning är i Berlin! Men hvad hjälper det!
Om hon så skrifver utställningsbref från
Japan, så säger nog folk att jag apar efter
henne ändå. Ska då det där gamla spöket
aldrig dö ! ! Ruffen ville köpa henne.
»Fattas hara det,» sa jag. »Nej aldrig
får hon sätta sina pärmar inom mina dör-
rar vidare, ty om också jag i början, af
blyghet, sköt henne framför mig, såbehöf-
ver hon väl inte hålla på att alltjämt stjäla
af mig min författareära för det!»
Jag får verkligen be om ursäkt för det
här »utbrottet» — hvilket nog var mycket
opassande, efter jag verkligen tagit adjö,
men jag är så van vid att gå till herr
och fru publik med både sorg och glädje
att — —
Emellertid är jag bra lycklig, att det
här brefvet är det sista, ty efter detta skulle
jag inte ens kunna skrifva en enda rad till!
Apor är söta — som apor betraktade — men
som människor––––? Allra helst som en
människa så nära släkt som man är till sig
själf! Hu, då! D. S.
Förståelse.
2)u har säkert många gånger läst »Fän-
rikens hälsning» af den finske diktar-
kungen, och du har säkert också liksom
jag gärna stannat för några säreget fagra
ord däri, jag menar dessa:
»Man ser ett anlet, en röst man hör,
Och fängslas, gläds, vet ej själf hvarför.»
Och lika säkert har du där ute i lifvet
erfarit den djupa innebörden och sanningen
af dessa ord.
Du har känt denna sällsamma makt, inte
sant, denna makt som oemotståndligt dra-
git dig till en annan, till någon, som du
mötte därute på vandringsleden. Det var
ett inre tvång, som enade dig med denne
andre, du kunde icke stå emot och du ville
det heller icke. Du kände det sällsamt,
men du hade dock din lust däri. Det var
som hade du blifvit rikare för hvarje gång
du mötte denne andre, det var som hade
du fått lösning på någon hemlighetsfull
gåta, hvarpå du länge grubblat. Du vardt
allt vekare till sinnes, det kom ljusa dröm-
mar in i hågen. Inte sant, du kände det så?
Förståelse — finns det ett vänare, finare
ord ? Säg ! I detta ord har du klaven till
hjärtats ljusa, rika språk. Utan förståelse
finns ingen väg mellan tvänne sinnen, kun-
na inga gyllene, spänstiga broar slås från
hjärta till hjärta. Men är det för handen,
detta hemlighetsfulla något, detta som vi
kalla och nämna förståelse, då är vägen
öppnad och bron slagen för allt det ljuf-
vaste, som den ena människan kan gifva
den andra.
Många människor har jag mött på min
väg; oftast blef det ju blott ett yttre när-
mande, det var något främmande, något
kyligt, något alldagligt och enahanda. Men
så var • där en och annan, man stannade
för, stannade undrande, stannade sällsamt
gripen. Det var kanske ett helt hastigt
sammanträffande, man möttes och skildes,
men intryck fick man med, intryck för lif-
vet. Den ena människan har ofta ett un-
dersamt inflytande på den andra. Man kan
inte förklara det, man kan icke analysera
— man känner det endast. Öga möter
öga, spörjande, svarande — tankarne finna
genklang hos hvarandra — det blir stäm-
ning, stämning. Ack, jag ville tacka dem
alla, som mött mig så, jag ville tacka dem
med fuktig blick och ljus håg. Ty det var
ljuft att så mötas, att känna denna inre
frändskap, detta enande band, denna djupa
förståelse. Kanske var det vemodigt ock,
men vemod hör nu en gång till äfven det
ljusaste och renaste här nere.
Så voro där ock andra, som man aldrig
såg, men med hvilka man enats genom ord
och toner — i dikt och sång. Okända och
dock kända vänner fjärran från -— ack,
äfven dem ville jag tacka, tacka för vän-
skap och förståelse, för hjärtevärme och
solljus. De veta kanske icke, hur de gladt
mig, de veta kanske icke, att blotta tanken
på dem lyst upp de mörka stunderna, lyst
upp dem underbart. Ack, jag ville säga
dem alla, kända och okända, dem jag såg
och dem jag icke såg, jag vill säga dem
ett tack för fagra ord, för djup känsla, för
hägn och glädje och samstämmighet. Jag
ville säga dem det bästa jag vet, i dröm-
mande stämning, i ljus förståelse. Och du,
som läst hvad jag nu skrifvit i ungdoms-
varm känsla, dig ville jag räcka handen
trofast och gladt, med ett leende: Vi ses
igen Adi.
Alla utstäl/ningsbesö/cande damer
inbjudas vördsamt till ett besök i »Iduns sa-
long» —• belägen i Nordiska museets byggnad
å utställningsplatsen — där hviloplatser och
toalettrum gratis stå till våra ärade gästers
förfogande. Glömmen ej att inslcrifva edra
namn i den härför afsedda boken!
Red. af Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
