Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 3 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H
P
0
&
28Ü IDUN 18b7
V
’A
y »
te
P 2
H CD
P
rf" Il
Ml M
0: "
n
0* •
ffi
H
P ©
s
< l
J, ffi
«•g
P- g
" 5
«
styra ut onaturliga kläder åt koketta flickor,
ville hon nu sköta kreaturen i någon bon-
des ladugård. Men det fattades henne vana
och kroppskrafter till ett sådant värf. Dess-
utom hade hon så många goda tankar och
så stor förmåga att tala, att intressera ett
auditorium. Hon skulle in som kadett och
officer vid frälsningsarmén. Och kanske,
kanske efter någon tid kunde hon få komma
till Selnabyn och hålla möten. Och vid
första tillfälle Erik Ivarsson vore närvarande,
skulle hennes text blifva om Kristus och
den rike ynglingen. Då skulle Erik Ivars-
son ställas inför världsfrälsarens kraf på ett
lif i osjälfviskhet, inför hans gåfva, som är
kärlekens hänförande kraft att lefva för an-
dra, inför hvilken gåfva all jordens fröjd
och makt och ära förblekna. Kanske skulle
det då få sägas om Erik Ivarsson, hvad
som blifvit skrifvet om den rike yngling,
som undervisats af Kristus själf: »Han gick
bort bedröfvad, ty han hade många ägo-
delar.» Och kanske skulle äfven han gå bort
från henne för hennes åsikters skull. Han
skulle kanske förskjuta dem båda, Kristus
och Anna Rehn, fast de älskade honom så
varmt och ville föra honom till ett så ädelt
lif. Dem båda! Huru stort att förskjutas
med Jesus, att dela hans lidanden, den
gränslösa smärtan att ej få fostra och leda
sin älskade med sig under tidens korta ar-
betsdag i Jesu verk, till evighetens hvila i
åskådande af alltings återställelse genom
detta Jesu verk. Hela hennes väsen gaf
sig i oändlig kärlek, i tillbedjan, i lofsång
åt hennes osynlige, härlige konung, den af
en själfvisk värld korsfäste. Ja, med honom
ville hon lida sin stora smärta. Hennes
kärlek till Erik Ivarsson var alldeles lik
Jesu kärlek till hvarje människosjäl. Hon
skulle ut i frälsningsarmén och tala till hvar
och en, så som hon velat tala till Erik Ivars-
son; ty så ville Jesus tala till hvar och en.
Ja, hon skulle lämna byn nu, och den
yngling hon älskade skulle aldrig få veta,
hur hon längtat efter honom, bedt för ho-
nom. Yar det rätt att så lämna honom?
Var det rätt att slå in på en lifsväg, som
i händelse den ledde till hennes önskemål,
blott skulle vara en lång krokväg till Selna-
byn, till Erik Ivarsson. Hvarför icke gå
raka vägen? Öfver det höga berget.
Hon kände, att hvad hennes hjärta dju-
past begärde var att blifva älskad af Erik
Ivarsson, att få lefva sitt lif hos honom,
att med honom få tänka och bedja, med
honom få arbeta för Gud. Ja, ett annat
kall var henne skönare än talarinnans i
frälsningsarmén. Att i det enskilda lifvets
frihet från alla mänskliga mjmdigheters före-
skrifter få lefva sitt lif till gagn för just
denna kära, sköna födelseby, just för dess
kära, välbekanta människor. Men till ett
sådant lif till de fattigas, de sjukas, de
gamlas tjänst behöfdes penningar. Om hon
finge blifva Erik Ivarssons hustru, så skulle
hon hafva en viss rätt att blifva försörjd
af honom. Nu innan allas lika egendoms-
rätt var erkänd och genomförd, kunde han
t. o. m. få behålla sin rikedom, blott han
använde räntorna till allas bästa. Han kunde
åtminstone få behålla så mycket, att han
hade ett säkert underhåll för sig och hustrun
och medel till barnens uppfostran. Och så
skulle hon bedja honom att lämna medel
till så mycket, som hon ville göra. Hon
kände en sjuk, fattig, åttioårig gumma. Hon
hade inga anhöriga, och hon var så rädd
för fattighuset. Henne ville hon vårda som
en moder, och hon skulle låta henne känna,
hur helt naturligt hon ansåg det att handla
så. Den gamla var ju .en på allt lifvets
goda röfvad människa. Hvilken rätt hade
man att gå henne förbi, om man kunde
hjälpa? Och alla, som redan voro på fattig-
huset!
(Forts.)
––––-*––––-
Innehållsförteckning’.
Charlotte Holmgren; af Hilda Ohlsson-Gother. — Du
blonda dotter af mitt land . . . E. N, Söderberg. — Skiljs-
mässa; af A. M — I Stockholm; små utställningsfunde-
ringar och litet annat smått och godt. För Idun af Lovisa
Petterkvist. Bref XV. — Förståelse; af Adi. — »Iduns sa-
long» och dess »värdinnor». (Med porträtt af fröknarna
Anna Berg och Gerda Cederlund.) — Kvinnorna * å utställ-
ningen-1 af Adolf Hellander. XIII: Endast litet halm. I fo-
tografipaviljongen. — Ur notisboken. — Teater o. musik.
— Öfver det höga berget; en berättelse för Idun afKarin
Hallgren. — Tidsfördrif.
£Do
3D
0*3
m
m
S’
ratm
TTS3 b
2 B p
g.Sg
rns®
xäJT
® wO
52 »2
® 2.“
tS &s>
jjfo!s»
O 00 o
ZZ sa:£
3 «K®,
B W
O *
oog
M. < Sû
M, O tt
Kl 2.S*
® f*© 2
!Hi
ssr v
?
P ;
s 3
‘ C\ Pt» C\ • P
SMåtomr.
w d
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Tvåhundratrettiotvå in-
kapslade geografiska namn.
Utställningsbref för Idun
af F. M. C.
I betraktande af att utställnings-
brefven denna tid öfverflygla när-
mare och fjärmare landsorter, fick
jag just ett infall att mitt bref skulle
nedskrifvas allra mest för gåtafdel-
delningen, i det jag inkapslade geo-
grafiskanamn däri.Beskrifningenblir
ansenligt sporadisk därför. Grund-
ligt och uttömmande skrifver ju dock
fru Lovisa Petterkvist med sin stora,
nästan eminenta talang, »rese- och
utställningsfunderingar» i Idun. De
experimentera ej med att inblanda
gömda ord, ehuru onekligen mången
dold mening finns i hvarje rad. Vi
nalkas nu Stockholmsutställningen.
Industrihallens kolossala massa mö-
ter genast blicken, tvingande till
beundran. Där sträcka minareterna
sig högt mot sky, men erbjuda på
samma gång två par makalösa ut-
siktspunkter. De som längta från
terra firma, dras nog dit upp. Land-
backen törs jag dock ej lemna. In-
tressant vore nog att i fågelperspek-
tip se hufvudstaden med omnejd i
högsommarskrud, men jag törs icke,
min fallenhet för svindel betager
mig lusten. Inom utställningsom-
rådet är det härlig sommar ock;
oändligt med blommor le ansade,
blida, nyutslagna emot en, ögat må
se hvart som helst, och alla fram-
anda ljufiig doft; man ville rätt gärna
här stanna kvarnaturligtvis. »Marsch
framåt», kommenderar tiden likväl.
I maskinhallen, där vi först tänkte
blott se in ett tag, göres dock halt.
Onaturlig smak hos fruntimmer, ju.
Easkt genomskådas den emellertid.
Att allt är af första klassen, ser man
— och hvilket surr sedan i den
hallen I Alla maskiner, vare sig
ånga eller elektricitet,drifver, dunka,
bullra och dundra; upp och ned i
vanvettig fart rusa somliga och i
lekande fart eller tungt flåsande
vrida sig en del kring axlar af stål,
andra kila ner i kedjornas eller rem-
marnes armar lydigt och i allo föl-
jande med i deras dans.
En maskin arbetar nu dock blott
mekaniskt, då borde ju en tänkande
människas ansträngningar öfver-
träffa honom, men hur hon än stre-
tar, tar i ett enda tag den liflöse
lokomobilen priset. Af maskiner
förstod er ödmjuka tjenarinna sig
bäst på spinn- och tvättapparater
m. m. Ett mejeris eller smör-rums
åtgärd att få smör äfvenså. Vi se
på alla dessa utställda dels öfver-
flöds, dels bohags och nyttiga ar-
tiklar; vi ksn som exempel i kort-
het nämna » Vulkans» askar — tänd-
stickor, si; kan apropos en tänd-
sticka nämna Liljeholmen, som sitt
stora ljus ter öfver hela Östermalm.
Öfverdådigt fina åkdon I Ekipage,
stilrena med svällande sidendynor,
ger man knappt priset före brokiga,
lätta karioler; ja, kabarne beundras
ock. Af fabrikat må vi ta bergs-
handteringen först i betraktande:
Bofors, viktigt järnbruk, har en fin
exposition, Kopparberg en dito. Där
ses i ena paviljongen skinande ka-
noner hopsatta af söm och hästskor
fullt illusoriskt i ovana ögon ; i
den andra se vi en gentilare ljus-
krona talangfullt hopsatt af ham-
mare. Man går vid randen af gruf-
vor, men vi få nöja oss med en
blick i djupet; omöjligt att hinna
med allt! I öster rikedom af villor
och paviljonger, i söder törnar man
mot underverk af industri, erfaren-
heten blir densamma i norr och ve-
ster; viker man af till midtpartiet
är det än värre. Val och kval går
en i jemt, landtlig som en är, och
så uppsätta utställarne bra-
skande skyltar som annon-
sera. Ger man i ena stun-
den en sak sitt entusiasti-
t fabrikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter
etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Äfven Bomull ocb halfylle. — Sommar- och Vinterkvalitéer
VARUMARKE
uuimannmiii
f^CKHOV”;
ska pris, är ögat i beredskap ge
flera andra det i nästa.
Bort nu till Konstutställningen!
0, dess alla taflor! En storartad
exposition i lyckligt urval. «Ettan»
i katalogen borde man börja med,
men man ilar hit och dit, man ki-
kar — tummen och pekfingret tjänst-
göra — man tränger sig fram, nä-
stan med våld, från tafla till tafla
springer man, landskaps- och genre-
målningar i paiti studeras i en hast.
Ur inländska afdelningen gå vi till
utländska. En sådan skön samling
— jag menar ful — Danmark till
en del har, kan ingen tro. Jag såg
där taflor eller rättare nerkladdade
dukar. Fy en sån färgröra. -iij, jag
talar kanske endast som den blinde
om färgen. Det är modern konst
ju — »studier», som af »nya sko-
lan» fått beröm. Emellertid lemna
vi »de fria» danska i ro och all
humbug ock. I- evärdeliga tider skall
jag minnas paviljongen för turister
och sport. Land- och vattenskom-
munikationsmedel — bara vackra,
intressanta fenomen, må ni tro. Sa-
gogrottan ger mystiska, genuint troll-
ska intryck. Små måleriska, maka-
löst täcka bilder visar (visserligen
dockteateraktigt en smul) — marin-
skådespelen hvarje afton. Kinemato-
grafens dofva, spöklika stämma kan
man få lyssna till för femtio öre.
Sundare och trefligare är att få se
lefvande fotografier. — 0, Bibliska
galleriet! Det stämmer till allvar,
Berg har hedern däraf.
I slcogspaviljongen förflyttas man i
en hast till skogsregionen. Man ser
af rötter och stammar en god sam-
ling, en mängd barr och kottar, men
i en artistisk sammansättning samt
mossor och lafvar i långa banor.
Folk älska gerna att en stund där
sitta i ro. Stockholm måste besökas.
Ej det Stoekholm man nu bor i —
gamla, rara, trånga Stockholm, full
af rika minnen är det jag menar.
Vandraren kan där tro, bland allt
medeltidsaktigt han ser, sig försatt
århundraden tillbaka. En
fläkt af romantik sveper
uppmuntrande kring grot-
tekvarnperiodens enerve-
rade barn och drifver den jäktande
oron för en stund undan. Ja, landtluft
och gamla minnen bjuder ock na-
turligtvis Skansen på. Äfven där
kunna vi drömma. Laga att du
kommer dit, om Skansen är digobe-
kant. Onekligen är den med sina
inbjudande stugor samt sina pigga
kullor i en trogen nationaldräkt, sin
friska, sköna natur, renhjordar, ba-
nan, där nationella danser dansas
och där det leks, Jödde med sina
små landsmålsbitar och sin bond-
kostym ur fosterländsk och etno-
grafisk synpunkt en intressant läro-
sal. Ja, Skansen har äfven svalkan-
de lunder, där man får hvila under
björk, almar, lind, al — mat i en
korg kan ock medfölja. Vandringen
där har emellertid gifvit aptit. I
cacaopaviljonen få vi en kopp chok-
lad och till Godthem må vi gå in att
spisa. Där serveras inom en minut
öl och korf, alster från bryggeriet
och slagteriet. I Moriska kaféet fås
lilla kaffetåren. Köp ingen middag
utan i Folkköket, fast du får väntana-
turligtvis. Bytet blir dock skinka
med bruna bönor. Nästan för primi-
tiv — olik åtminstone ganymedernas
i allmänhet — är dock utan prut
serveringen,
Lösningar.
Logogryfen : Sommarhatt: ost. Trosa, Rom
stamma, liait, harm, ros, Amor, sto, matt
so, mast.
Stafvet’segåtan: Fridtjof Nansen: 1) For
mosa, 2) Iravadi, 3) Grimsby, 4) Sandhem
5) Leuktra, 6) Sandsjö, 7) Wernamo, 8)
Knngelf, 9) Bleking, 10) Indiana, 11) Ari
noco, 12) Lysekil, 13) Celebes, 14) Nordkap
Triange’aritmogryfen : Breslau, rektor
eklöf, ståt, lof, ar, u.
Anagrammet: rosfat, lastor, tofsar, farsot
Ordgåtan: Tombolan: 1) Tom, 2) orm, 3)
motor, 4) baron, 5) ollon, 0) lom, 7) Arno,
8) norr.
&
Försäljning endast från fabriken,
3 Bryggaregatan 3, 1 trappa upp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
