Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 IDUN 1897
Klunga hyllning.
Dikt af Selma Lagerlöf.
’fi
ldrig hörde jag om hyllning,
Aldrig talte man om dyrkan,
Utan att jag kände ömkan. —
Ärestoder, äredikter,
Långa, stolta processioner,
Krans af ek och krans af lager,
Allting syntes mig så ringa
Mot att hedras, som en konung
Hedrad blef i forna dagar,
Han, hvars saga jag vill tälja. —
En gång bodde våra fäder
Hjälplöst arma utmed stranden;
Ägde icke ännu plogen,
Ägde icke ännu bågen,
Ägde icke ännu nätet,
Skylde sig med gräs och hudar,
Bodde uti nakna grottan,
Födde sig af mask och mussla.
Men en dag af dessa arma
Varsnades ett sken på hafvet.
Det kom närmre, det kom nära!
Och i skenet sågs en julle
Komma ilande på vattnet
Utan segel eller åror.
Närde det med bär och honung —
Och det växte upp behagligt,
Växte till en fager yngling.
Han det var, som först af alla
Byggde sig en reslig boning,
Krökte enens stam till båge,
Lade ok på vilda oxen,
Satte plog i gröna jorden,
Lade järn i röda ässjan,
Drog ur linet sega tågan.
Och han lärde ut sin visdom,
Gjorde lifvet godt för alla
Och blef kallad drott och konung.
Ändtligen, förmäler sagan,
Efter lång och bragdrik lefnad
Lade han sitt hufvud neder
I den sista goda hvilan;
Och i tårar fromma mänskor
Buro honom ned till stranden,
Funno där den samme jullen,
Hvilken en gång honom bragte,
Och på båtens botten lade
Folket ned den ädle kungen.
Snart låg båten invid stranden,
Och de vilda mänskor sprungo
Ut i vattnet att den möta.
Och då funno de i båten
Liten fager, ljushyllt gosse,
Sofvande på bädd af kärfvar
Och med plogjärn och med skära
Hvilande invid sin sida,
Och med smycken kring sin panna
Och med liten gyllne harpa
Under handens späda fingrar.
Detta barn de fromma mänskor
Lyfte kärleksfullt ur båten.
Togo mot det som en utsänd
Ifrån goda gudamakter.
Men i ångest talte någon:
»Skall den gudasände hjälten
Fara utan eftermäle
Öfver hafven till de makter,
Som med undran honom vänta?
Skall han vara utan vittne
Om det goda, som han verkat?»
Och man svarte: »Ingen stämma
Når dit bort till hafvets gränser
Ingen man kan följa kungen
På den obekanta vägen
För att vittna om hans gärning.»
Men då grepo dessa mänskor,-
Som i fattigdom han funnit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
