Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 17 september 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1897
H
fi
U
Oé
p
VI
p
Hf g
n s?
P= S
•d C
p 1
H ©
S- fit
lo
ri
a. •
H >35
g 0
2
± B
irg
p* g
MI
m
•-3
f»
e
CP
<3
g£c
QD
H—*
535
§ eg
B*Sö
CL o
x’ SS*
o&
■ G
O
(A
Cfi
» ®
2 œ
i
T3 ïss
=r 3!sa
© îK
© S®
«■j
o ,|o
0-2,
P §3
znB
p* < p
*
»»»g
<n o
S ao2
3. Sr® £.
c sr
»S.
«S g
n.*
V
S3
V
to
ti
►*
**
«S 00
fara med sina lekar. De togo då ihop i
ring och dansade och sjöngo till konungens
förnöjelse, fullkomligt ogenerade af den höge
åskådarens närvaro. Därpå bjöd konungen
hela skaran till restaurationen, där de rik-
ligen undfägnades med kaffe och tårtor.
Att barnen återvände hem, glada och
stolta öfver sin dag, och att denna utfärd
alltid stannar i deras minne, behöfver ej
sägas. A. S.
* *
*
»Med tonernas makt».
Redan vid unga år, under studietiden i
Upsala, gjorde dåvarande hertigen af Öster-
götland sig på alla vis fördelaktigt bemärkt
såsom ifrig och nitisk i sina mångfaldiga
studier. I studentsången deltog h. k. h.
med lif och intresse, och ofta kunde man
få höra och se honom hos dåvarande lands-
höfding v. Kræmer på Upsala slott i det
s. k. »sångarhörnet» i stora salen deltaga
i studentkören samt, äfven ledande, vara
med i trion och kvartetter. Hans ovanligt
rika och stora begåfning i musikaliskt hän-
seende har alltjämt vidare utvecklats, så
att sedan han nu i tjugufem år varit ko-
nung, har han hänfört och med sin vackra
sång förtjusat alla, som haft lyckan att få
höra den. Föredrag och deklamation äro
helt enkelt fulländade.
Konungens ovanliga stämma gör sig äf-
venledes underbart gällande vid de otaliga
tillfällen, då han håller sina ståtliga och form-
fulländade tal. Röstens mäktiga malmklang,
om man så får saga, har förmåga att tränga
genom rymden, på otroligt långt afstånd i
fria luften, såsom t. ex. vid aftäckningen
af Oxenstiernska stoden bakom Riddarhuset,
då ingen gärna kan glömma, huru man
ända bortom Vasabron tydligt förnam de
gripande orden. Vår konung är mäktig att
uttrycka sig på mest alla lefvande språk
med samma lätthet som vore det på sven-
ska. Nyligen har man haft tillfälle att er-
fara detta, då han lika ledigt begagnat sig
af engelska vid Victoria-jubileets firande i
Stockholm som franska, tyska och italienska
vid kongressfesterna; för att icke tala om,
huru konungen ej heller försmår att begagna
sig af de »döda språken», som t. ex. när han
mottog sin doktorskrans första gången i
Lunds domkyrka 1868 och tjugufem år
senare 1893 »jubelkransen».
Värderad och älskad är vår konung af
hög och låg. Exempelvis må nämnas, huru,
då han en gång gästade sitt f. d. hertig-
dömes residensstad och den jublande folk-
massan följde honom tätt i spåren, läng-
tande att få på så nära håll som möjligt
betrakta sin konung, man såg mödrar upp-
lyfta sina små barn, för att låta dem kom-
ma åt att se och minnas konungen. Det
såg nästan ut, som ville de röra vid hans
kläder.
Om somrarna vid utfärder till fattiga
fisklägen vid västkusten, där h. m:t gör sig
noga underrättad om de fattiges förhållan-
den och behof och lämnar i alla afseenden
rika minnen efter sig, hör man ofta de
fattiga och sjuka välsignande tala om kun-
gen och prisa hans godhjärtenhet.
När konungen sedan vänder hemåt från
sådana utfärder och sinnet är stämdt för
milda, ljufva känslor — ty att gifva är
bättre än att taga — kan man ofta få
höra härliga orgeltoner Ijirda. i senan kväll,
ackompagnerade af vågornas sakta brus.
guldharpa slår», om man icke kände till,
huru på chefsfartyget »Drott», som gungar
vid Marstrands-ön, finnes en herskare, lika
mäktig som någonsin Necken att framlocka
tjusande toner.
Vid de vandringar på Marstrands-ön,
som konungen ofta företager under bad-
sejouren, händer ock stundom att man helt
plötsligt kan få höra underbara toner klin-
ga ut i rymden! — Lik en annan Orfevs
får konungen människor och djur att lyss-
nande dröja. Här är det den mänskliga
rösten, intet strängaspel, som verkar med
tonernas makt på lyssnaren. Då allt åter
blir tyst och ingen dallring mer förnimmes
i luften, är man färdig att tro sig ha
drömt »en vaken dröm». »— —e.»
# *
*
Tonsättarinnans audiens.
Att Öfverhufvud taget ha någonting att
minnas om vår älskade konung Oscar synes
för den, som skrifver denna lilla uppsats
och som i öfrigt ej har förmånen och äran
tillhöra hans umgängeskrets, såsom något
så värdefullt, att det är en glädje att i
all ödmjukhet få uttala sig därom.
Min presentation för h. m., hvilken för-
siggick för ett par år sedan, härrörde från
ett slags andligt umgänge med konungen-
skalden. Sedan en längre tid tillbaka hade
det nämligen varit min lifliga önskan att i
toner öfverflytta någon af »Oscar Fredriks»
dikter, och nu hade denna önskan blifvit
uppfylld genom fullbordandet af ett arbete
för blandad kör, soli och pianoackompagne-
ment, med text af ett, i hans yngre år,
tillkommet poem, kalladt: »Aurora». Denna
komposition, som i all underdånighet öfver-
lämnades åt h. m., har vederfarits den äran
att bli, under nuvarande utställning i Stock-
holm, exponerad såsom manuskript i konun-
gens egen montre i afdelningen: »Teater
och Musikutställning». Huru med själfva
öfverlämnandet tillgick, vill jag nu försöka
att i korthet återge.
Min man, som åtnjuter äran af h. m:s
personliga bekantskap, hade lofvat vara mig
följaktig för att presentera mig, och
alltså begåfvo vi oss af till slottet en tis-
dags morgon för att, vid den allmänna mot-
tagningen, inskrifva våra namn på listan
för de besökande. Som flere andra upp-
vaktande anländt före oss, fingo vi vänta
en stund till vår tur och ordning inträdde.
När ögonblicket därför var inne, måste jag
bekänna att, åtminstone hos mig, förnams
en känsla af undran och bäfvan.
Nå väl, dörrarna öppnades och vi stego
in. Salongen där vi emottogos var ej stor,
åtminstone föreföll den ej mig så vi åsy-
nen af den högburna, kungliga gestalt, in-
för hvilken vi nu bugande stodo. För mig
blef det liksom intrycket af en skön tafia, till
hvilken rummet med dess bilden omgifvande
föremål utgjorde ramen. Man vet ju af
erfarenhet, hvilken underbar förmåga män-
niskohjärnan har, att, på den korta tiden
af några sekunder endast, upptaga en hel
tankeföljd. Så skedde äfven nu. Liksom
en blixt kom det mig före, allt hvad jag
läst och hört om konung Oscar och att
det nu skulle förunnas mig att under
en kort stund bli tilltalad af och få
tala med honom, hvars personlighet utgör
föremålet för så mycken rättvis beundran
och obetvinglig kärlek. Ty en så mångsidig
begåfning, en sådan allt mänskligt intresse
omfattande lefnad som konung Oscar II:s ut-
göra ju inlägget af en tätskrifven sida i
världshistoriens och världskidturens stora
bok och bli därigenom någonting monu-
mentalt. Huru har ej särskildt vårt, förut
för det öfriga Europa tämligen okända land,
under hans fredliga regering gått framåt i
alla möjliga afseenden ! En mängd framstå-
ende utländingar, hitlockade af hans indi-
viduella älskvärdhet och storartade förmåga
att meddela sig med dem på alla lefvande
språk, ha . . .
Längre kom jag ej i min tankegång, ty
nu hörde jag, som i en dröm, min man ut-
bedja sig äran att få presentera sin hustru,
hvilken i all underdånighet anhöll att till
h. m. få öfverlämna en af sina kompositio-
ner. Sedan konungen hälsat oss och tagit
oss i hand, inbjödos vi att taga plats, och
därefter öppnades ett samtal, som mest
rörde sig omkring musik. H. m. uttalade
därvid sin förkärlek för orgeln såsom ett
instrument, vid hvilket han gärna satt och
fantiserade, därvid hämtande vederkvickelse
från sina många ansträngande och mödo-
samma värf. Hvad mig beträffar, som
genast blef ofantligt intresserad, tillät jag
mig frågan, om hans orgel hade mer än en
manual, hvarvid jag erbjöds att få se den.
Den står i h. m:s arbetsrum, dit han nu
själf ledde vägen. »Ett sådant utomordent-
ligt vackert rum ! » bröt det ofrivilligt fram
från mig, och nu blefvo min man och jag
förda omkring i det präktiga, med konst-
närlig smak anordnade gemaket, där konun-
gen själf med den utsöktaste vänlighet
visade oss en samling värdefulla föremål,
såsom familjeporträtter från olika tider, en
tafln målad af prins Eugen och mycket annat,
för långt att här berätta. Och — last, hut
not least — slog han sig ned vid orgeln och
spelade för att låta höra dess ton. Att där-
under få stå bredvid honom och veta, att
denna artighet gällde mig, det är ett minne,
som alltid lifiigt skall röra mitt hjärta. —
Så igen återfördes vi till mottagnings-
rummet, och efter ännu några afskedsord
var audiensen slut. Ika.
*
»Du glömmer Guds barmhärtighet.»
Det led mot slutet af lunchen. Vid kun-
gens bord, där utom tvänne generaler vär-
dinnan hade sin plats, tog samtalet — af
hvilken anledning minnes hon ej — en all
varlig riktning och rörde sig om, hvad män-
niskan har att vänta, hoppas eller frukta
efter döden. Den ene af de bägge gene-
ralerna, en sträng åldring, hvars hela lif
varit en enda plikttrogen arbetsdag, yttrade
då: »Jag för min del anser, att man måste
hafva sin räkning med lifvet uppgjord vid
dess slut — har man ej det, har man heller
intet att hoppas.»
»Dm glömmer Guds barmhärtighet,» inföll
då kung Oscar med värme. »Jag tror, att
där våra svaga krafter svika och brytas,
där möter oss den eviga förlåtande barm-
härtigheten, som åter upprättar och på vä-
gar vi ej känna förer oss framåt — uppåt ! »
Hvad den gamle generalen svarade, har
den glömt, som berättar detta, för henne
funnos blott konungens ord till. De hade
kommit en sträng i hennes inre att vibrera
— uttryck som de voro af människohjär-
tats medvetna eller omedvetna förhoppnin-
gar och kraf. Gladis.
Man kunde tänka sig »att Necken på sin |
ikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter
etc. etc. i Kamgarn (Jaegei*s system).
Äfven Bomull oeli lialfylle. *— Sommar- och Vinterkvalitéer UMARKET
Priskurant och profver på begäran.
3 Bryggaregatan 3, l trappa upp,
andra huset från Drottninggatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0304.html
