Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 299
fader mer ser till den goda afsikten än
resultatet. Alla hans barn (städer) kunna
ju inte vara fideikommissarier. Hvem vet,
kanske ligger det ändå något mer direkt
till hjärtat gående i de enkla, primitiva
arrangemangen, om hvilka kan sägas: »man
gör så godt man kan,» än i all lyckad
pomp och ståt.
Jag ville bara säga, att staden Luleå var
i festskrud så godt sig göra lät i och för
kungabesök, järnvägsinvigning och utställ-
ning, ja, till och med utställning! —
Den stora dagen kom, när vår konung
jämte uppvaktning skulle på återresan in-
taga festmiddag på stadshotellet.
Sedan vi fruar fått från säker källa en
viss bekräftelse på, att det kunde »gå an»
för oss att som åskådarinnor å läktaren
öfvervara festen, intogo vi där våra platser
en god stund före konungens ankomst.
Det första vi då kommo underfund med,
var det nästan omöjliga i att se ned i fest-
salen, tack vare den täta ljusrand som löpte
rundt läktarn och som vid minsta framåt-
lutande rörelse af oss kom i farlig närhet
och alldeles i nivå med våra respektive
luggar. Att vi i stället blefvo så mycket
mer belysta, ja, riktigt själflysande, var ju
helt naturligt, men kunde inte hjälpas. Sä-
kert var dock att till trots för ljus och
lampors sken vi med förtjusning uppfån-
gade majestätets hälsningsblick vid inträ-
det, ty då voro vi ju stående. Men se’n
sutto vi där åter och lyste för oss själfva.
Under oss var ett ofattligt kaos för syn-
sinnet — luktsinnet däremot blef rikt till-
fredsstäldt, ju längre festmåltiden fram-
skred. Stundtals, när vår längtan att få
»se på kungen» blef oss för öfvermäk-
tig, blåste vi helt enkelt ut ljusen midt
framför våra ljusbländade ögon; och med
hvilken andlös förtjusning vi lyssnade till
hans klangfulla stämma! Ty att höra honom,
den njutningen förunnades oss dock. —•
Sedan vi fått uppsändt till oss en smak-
bit af desserten och litet champagne, trop-
pade vi af hem för att i största hast byta
ut festdräkten mot en lämpligare. Yi skulle
nämligen hinna ner till ångbåten, medan
kungen besåg kyrkan.
Folk strömmade i massor ner till bå-
tarna, som skulle öfverföra hans majestät
med svit och en stor del stadsbor —■ mer
och mindre infödda — till några större
industriella verk i stadens närhet.
Min man och jag hade just hunnit be-
stiga landgången till en större ångare, när
jag fann mig föranlåten göra energiskt mot-
stånd; jag fick i sista ögonblicket se en
del af societetens damer gå ombord på en
annan båt bredvid.–––-»Karl! serdu inte. ..»
Nej, han såg inte och kände inte heller,
när jag nöp honom i armen för att få ho-
nom att vända om.
»Kom du bara, gumman, kom du!»
»Men ser du då inte, vi ha ju kommit
på galen båt. . . här ä’ ju inga fruntimmer
alls, bara herrar!»
När min älskade man hunnit med att
se sig omkring, gjorde också han alldeles
samma upptäckt, men då var det för sent
att slå till reträtt, ty i och med detsamma
drogs landgången in.
Kungen hade nyss gått ombord och där
stodo vi nu, min Karl och jag, midt uppe
i den kungliga sviten. Karl presenterade
mig för några bekanta storgubbar till höger
och vänster och vi kommo snart i ett ge-
mytligt och skämtsamt samspråk.
I halfskymningen uppsändes försöksvis
några ytterst magra raketer, liksom för att
öfvertyga om omöjligheten, äfven för ett
briljant fyrverkeri, att göra sig gällande i
halfdager. Men den misslyckade åtgärden
kunde ju inte heller alldeles oaumärkt få
passera, om det också låg mer godhet och
öfverseende än skarp kritik i ett och annat
yttrande, som jag uppfångade i närheten.
Det beskedligaste var dock af generalmajor
B. tillika med en aldrig så liten axelryck-
ning: »Ja, man gör så godt man kan!»
Då hördes med ens ett halfhögt, flerstäm-
migt utrop: »kungen kommer!» — Nu är
jag just vid det drömlika ögonblicket, och
nu visste jag, hvad den känslan ville säga
att »stelna invärtes».
Mina armar föllo som domnade ner åt
sidorna. Passagen var trång, och min nig-
ning mot alla konstens regler afstår jag
från att beskrifva.
Men nu såg jag — inte längre bländad
af ljussken, utan omgjuten af vår höga
nords milda augustiskymning — jag såg
den ädla kungliga gestalten, vår egen kung,
helt nära mig! — Först träffade hans blick
min flaxiga ljusa spetshatt —- det var då
den elektriska förlamningen infann sig —
men när jag såg upp och möttes af den
humoristiska glimten i ögonvrån, då var
jag åter blixtsnabbt på fast mark och, gud
vare lof, med återvunnet bruk af min tunga.
»O, ers majestät! — förlåt! — det är
inte mitt fel, att jag förirrat mig hit bland
herrarna . . . min Karl sa’ ’kom’ och jag
gick ...»
’ Skrattande ett friskt och gladt skratt,
tog kungen min slappt nedhängande silkes-
bevantade hand, skakade den hjärtligt och
försvann — men aldrig ur mitt minne.
J. Flm.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
