Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 8 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 ID U N i*w
Var stilla, hjärta, när hvart hopp du mister Och hvarje stöd, som förr du ägde, brister
På det, som jorden förr att hoppas gaf, Och hvarje ros, du älskat, faller af.
C. D. af Wirsén.
Norges städer har hon hållit serier af före-
drag och dessutom oafbrutet medverkat in-
om pressen i både norska och utländska
tidningar.
Clara Tschndi tillhör en gammal ansedd
schweizisk släkt, som genom århundraden
räknat framstående författare i sina led.
Den norska grenen af familjen invandrade
med hennes farfar, och hennes far, fornt
skeppsredare i Tönsberg, bebor numera
Yaliö gård i denna stads närhet. Clara
Tschndi föddes i Tönsberg den 9 september
1859 som den yngsta af sex syskon och
har fört ett mycket rörligt lif.
Ursprungligen var det hennes afsikt att
bli operasångerska, då hon hade en ovan-
ligt omfångsrik och klangfull stämma, och
under åratal tog hon lektioner hos utlandets
förnämsta celebriteter. Tillsammans med
sin nu aflidna mor bereste hon på den ti-
den en stor del af Europa och uppträdde
under here säsonger med framgång på ut-
ländska operascener. Hon hade just mot-
tagit ett lysande engagement vid operan i
Moskva, då hon af hälsoskäl för alltid måste
uppgifva operabanan.
Mångsidigt begåfvad som hon var, ka-
stade hon sig emellertid beslutsamt in i
litteraturen, och resultaten ha visat, att hon
också här hade betingelser att skapa sig en
ärofull ställning.
Clara Tschudi reser fortfarande mycket,
både emedan reselifvet i sig själft intres-
serar och uppfriskar henne och enär täta
resor äro nödvändiga för hennes litterära
studier. I sommar har hon emellertid vi-
stats på sin fars egendom Vallö, och där-
ifrån har hon ock haft vänligheten sända
Idun det porträtt, som pryder detta num-
mer, under uttalande af att »det sserdeles
vilde glæde hende att gjennem Idun få sin
biografi og portræt bragt frem for broder-
landets publikum».
Till och med de många, som komma i
en jämförelsevis flyktig beröring med Clara
Tschudi, få intrycket af, att hon är en
ovanligt sympatisk personlighet. Hon be-
sitter en egendomlig förmåga att med varmt
förstående möta de mest olikartade intressen,
och lefnadsfrisk och liflig, underhållande och
förekommande som hon är mot alla utan
anseende till person, är det intet under att
hon gärna ses, hvarhelst hon kommer. Men
endast de få, som ha förmånen att stå
Clara Tschudi nära, kunna bilda sig något
begrepp om, till hvilken grad hennes stu-
dier och allt, som berör hennes litterära
arbete, utgöra det centrala i hennes lif.
Och trots att hon med frikostig hand strör
vänlighet och sympati omkring sig, hvar
helst hon drar fram i världen, är det också
knappast andra än dessa få, som rätt kunna
döma om hennes varmhjärtade och rika
konstnärsnaturs hela vinnande älskvärdhet
—–––––-*–––––––––-
Hvem betänker, att han hvarje ögonblick
med en oemotståndlig nödvändighet grund-
lägger i sig själf sitt eviga öde.
W. Budin.
–––––– *—––––-
folket, som måste lära tro på
sig själft.
tå och se in i skogen, den djupa sko-
gen, där dager och mark äro gröna,
där kullfallna träd ligga likt störtade hjäl-
tar öfver gångstigen, där allt står som på
vakt, tyst, men ändock lefvande och kraft-
fullt som lifvet själft, talande, men likväl
gåtfullt som döden. Tag sedan ögat där-
ifrån! Då har du dröm i blicken, och du
skrattar ej.
Asagård låg vid skogen.
Längst norrut i socknen låg denna gård,
känd för sin karghet samt skild från den
öfriga bygden genom en sjö.
Människorna, som bodde där, voro fallna
för allvar samt hade tungrodda känslor;
de voro drömmande af långa vintrars tyst-
nad samt hvilande skogars skönhet, de äl-
skade modiga lekar och sång. De älskade
också sin jord, ty trots hårda dagar läto
de den aldrig öfvergå i andras händer, ej
heller tålde de främmande intrång. Så vande
de Stor-Peters bort från skogen; hans poj-
kar ville gärna jaga och fälla träd, där
ägorna gingo ihop i öster.
Men ägorna på andra sidan sjön voro
stora och rika, och öfver till Asagårdsborna
trängde ljudet af glada fester, under det
att de själfva svettades för sitt barkbröd.
Därigenom blef det med dem, som det blir
med barn, hvilka växa upp i ensamhet,
klädda i torftiga kläder samt skådande
rikedomen blott på afstånd: deras afskild-
het och fattigdom väckte hos dem tankar
om egen ringhet och hvad andra hade syn-
tes dem bättre än det de själfva ägde.
I senare tid, då de tvingat sin sten-
bundna jord att bära och Asagård vidgats
med skogslotter och fiskvatten, fingo de
herrar, hvilka i sitt högmod äflades att
efterlikna de största egendomarnes flärd
och sålunda uppammade folkets begär efter
det, som var främmande, samt lärde det
förakta hvad de själfva åstadkommo. Då
var där ett gästande och farande fram och
åter; många kommo öfver sjön och blefvo
plägade och många sökte tjänst hos Asa-
gårds herre. Då kunde hemfolket få känna,
att de hade mindre anseende än de främ-
mande legohjonen ; detta förtröt dem, men
inte satte de därför mer värde på det egna.
Därför lärde de gärna af grannarna så
i godt som ondt; det syntes bäst på deras
stuga. Först fanns i den blott en sal, där
husbonde och folk samlades kring elden,
som brann på det lerstampade golfvets
midt, och där deras starka röster ljudade
mot nakna furuväggar.
Men så den stugan blef ombyggd, och
så den ombyggda byggnaden blef tillbyggd!
Förstugukvisten blef lik den de hade hos
grannen i söder, och takåsen restes som
den takås en herreman i öster hade på
sin gård.
Så där var det med inredet ock: allt
skulle vara som grannarne hade det.
Var det något de gjort efter eget huf-
vud, måste det först bli gilladt ute i byg-
den, innan de själfva funno det vara nå-
got bevändt med.
Så var det, när Jonas Erkerson byggde
deras kvarn; inte blef den ansedd vara
något, förr än de fått höra, att han byggt
flere dylika långt utsocknes. Sedan tycktes
dem Asa-kvarnhjulet surra lustiga visor om
gamle Erkers pojke, som kom till heders ;
det tycktes dem så förunderligt. En af
gårdens folk duga därute!
På samma sätt var det med garfvarens
Nisse, som lärt att måla. Ingen hade förr
sett så vanskapliga apostlar och blommor,
som dem han prydde husbondens daglig-
stuga med, men så fick han måla åt en
annan herreman och blef berömd därför,
och efter det började Asagårdsborna kännas
vid sina apostlar, och blommorna syntes
dem sedan fagra som Guds egna blomster.
Och Lars trädgårdsmästare se’n, gick det
icke likaledes med honom!
Tog man väl i akt det han sade om de
olika arternas ans och grodd, förr än han
varit ute på andra sidan sjön och folket
där gjort det? Nej, då först gick han an
hemmavid samt blef satt att sköta träd-
gården där.
Så var det en man af denna släkt, som
for långt ut till ett annat län för att un-
dersöka marken och stenarterna där —
han var lärd på sådant.
Han kom tillbaka, sedan arbetet var ut-
fördt, men blef han hälsad välkommen
hem igen, eller lyssnade man till hans för-
täljanden om de höga bergen och om de
ändlösa gungande slätterna, där foten sjönk
och små vatten blänkte och bländade oskug-
gade? Eller var man stolt öfver den un-
ges starka vilja? Ahnej, icke hördes det
mycket däraf, ty ännu lefde den nedärfda
ringaktningen för hemfolkets gärningar, hvil-
ken uppväxt ur beundran för allt det främ-
lingar åstadkommit. Ännu var det ej ut-
rotadt, begäret att smutsa eget bo; nej nu
mer än någonsin framträdde det midt i
Asagårds uppgående blomstring. För den
hafva de dock att tacka de steniga åkrarna,
hvilka gifvit deras vilja och armar järn,
skogen, som väckt deras begär efter skön-
het, ensligheten, som lärt dem tänka.
Ännu, då snart är färdig den bro, deras
nuvarande herre spänt öfver sjön till byg-
den därute, sakna de i fåvitsko, att deras
hem ej är förlagdt vid allfarvägs dammiga
stråt.
Men, Asagård, så tyst som det stora sker,
har din utveckling gått framåt under samme
herres hägn, ja, så tyst att ej det gamla
snacket om egen ringhet tystats ned, men
så stort är verket i sin fullbordan, att det
måste väcka till lif medvetandet af egen
förmåga.
Den man, som nu härskar på Asagård,
nämnes i bredd med de mest ägande män,
Karl heter han efter sin far och så blir det
Karl Karlsson; han är hufvudet högre än
någon annan herreman i socknen, han ak-
tas mycket därute i bygden, och af Asa-
gårdsfolket hålles han kär. Två tiotal af
år och fem lika lyckliga därtill har han
brukat gården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
