Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 8 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 319
Ja, icke kan man nu kalla Asagård fat-
tigt, ej heller skall man nu nämna det sist
bland socknens herresäten!
Marker finnas där, ångande af klöfver,
dikesrenarna gå raka, ty stenarna äro tagna
bort, och när sommaren gått framåt, ser
man rågen vaja gul; solen går ned bak
idel odlad mark, stugorna äro ombonade
och trefna och från dem ljuda glada röster,
talande fria ord. Det surrar, brusar och
dånar vid forsen, som går öfver ägorna,
det blixtrar liestål, och feta nöt rårna i bås
och på äng.
På närmaste stadens torg äro Asagårds
frukt och kål eftersökta framför de andra
gårdarnas, ingen kärnar sådant smör som
de; deras kvinnor vinna ständigt pris för
sina väfnader, och deras söner komma till
byskolan med sina gula hufvuden väl kam-
made, med klara tankar och med viljor
friska som deras kinder.
Skogen i norr är genomkorsad af stigar;
de föra ända upp på berget, där möter man
i vintertid kolarnes svarta foror; mossan
är utdikad och bär skördar.
På en höjd reser sig Asagårds-herrns
boning, hög och ljus med blänkande fön-
ster. Tillbyggnaderna äro borttagna; de
voro lärospån, främmande utväxter under
utvecklingens dagar, men nu står byggna-
den där liksom helgjuten, sprungen fram
ur ett moget och dock ungt folks tanke.
Den reser sig stolt, men döljer sig anspråks-
löst bak lind och lönn. Gräsmattorna skifta
mjukt som grön sammet, och därinne äro
trappor så väl som gemak smyckade . . .
Asagårds folk signar den dag deras herre
drog ditin, och därför skall hans fest firas
med glädje.
Hans son skall samma dag föra hem
grannens dotter som brud. Ja, en glad
fest skall det blil
Gladt blir också pyntadt och fejadt, där
skall visas hvad gården förmår i sal och
på loft, i skick och vett, i mat och lek, i
dryck och sång. Men dock stiger upp i
mångens sinne den gamla frågan: »Skall
det duga måntro, skall Asagård bli gilladt?»
Och dagen kom ! Det låg sol öfver Asa-
gårds ägor, då trampet af brudföljet ljöd
på den nya bron. Och bruden, ung och
vän, såg från den sitt blifvande hems glada
fägring, och brudföljet, långt och grant,
iakttog de bärande ängarnas vidd, och gä-
sterna, många och komna långt ifrån, be-
vittnade med undran Asagårds blomstring.
Det vajade vimplar i långa led, ängs-
blomsdoftande portar reste sig högt, hurra-
ropen stego än högre, och lyckan lyste ur
allas ögon ; icke blott festrusets lätt slock-
nande låga, utan den lycka, som varar
länge, den lycka, som är bofast under ett
godt hägn.
Visst duger gamla Asagård, visst blir
det gilladt och prisadt!
När festens eldar från berget belysa nej-
den, då frågas ej längre den gamla frågan,
då ser Asagårds folk, hvad främlingarna
sågo vid första ögonkastet från bron.
Men därtill fordrades slik fest och slik
herres lyckliga välde! Dagmar B—m.
–––- *–––-
6n afbetalning.
En hvardagshistoria af Emil Linders. ’
K
an var notarien Berg, pensionerad tjänsteman
och ägare af en del gamla kåkar, hvilka han
hyrde ut till folk, som måste bo billigt. Han
kunde vara omkring 60 år, var liten och torr,
gick vanligen klädd i en blankborstad bonjour och
skrattade aldrig — om man får tro hyresgäster-
nas utsago. Af dem ansågs han för resten vara
en riktig blodsugare: betalades ej hyran på da-
gen, var det bäst att genast ge sig i väg; två
gånger hade han låtit vräka några, som hyst den
galna tron, att han blott för sitt nöjes skull gjort
sig till värd för en massa stackare.
Själf hade han två små rum i det bästa af
husen; han var ensam, och för en ensam gam-
mal man äro två rum mer än nog, mången nöjer
sig med blott ett. Det ena af rummen använde
han som kontor, i det andra sof han, eller för
att nyttja en kvickhet utaf en af de vräkte: »i
det ena rummet sof hans samvete, i det andra
hans kropp.»
En kvartalsdag, när det hela förmiddagen ledt
en ström af människor till kontoret, sutto i skym-
ningen därinne tvänne samtalande. Den ene var
Berg, den andre, som föreföll- att vara en 25 år
yngre, var en af hans hyresgäster, också han
notarie, men med en aflöning på ett par tusen
kronor i stället för pension.
Det är ej godt att säga, om det var alla de
mottagna penningarna, som gjort Berg blidare
än annars, eller om det var därför, att hans
hyresgäst tillhörde det verk, som en gång varit
hans, nog af, efter det han lämnat hyran, hade
notarien Alvén kommit att sitta kvar en stund
hos sin värd.
De samtalade om »verket», om arbetets för-
slöande enformighet, den knappa aflöningen och
den sena befordran. Den gamle talade så lång-
samt och försiktigt, som han varit rädd för att
yttra ett ord för mycket; det var dragaren, som
varit i selen så länge, att han mist förmågan att
röra sig fritt. Då och då såg han på sin gästs
enkla, men snygga dräkt och på hans ej alltför
feta gestalt, som han haft en särskild fråga på
läpparna. Till slut kom det från honom:
»Hur länge har notarien varit gift?»
»Det är snart elfva år!»
Gubben såg på den andre med en misstrogen
blick.
»Då gifte notarien sig, innan han blifvit ordi-
narie?»
Svaren afgåfvos lugnt och naturligt, som den
tillfrågade ej märkt den andres påträngande ny-
fikenhet.
Det kom ett litet obehagligt leende på gubbens
tunna läppar, och det låg något gäckande i hans
nästa fråga:
»Och det gick bra att ha hustru och barn på
femtonhundra kronor om året?»
Ej ens. vid detta tämligen närgångna spörsmål
förändrades den andres min, det kom blott en
viss värme i hans röst. när han svarade:
»Vi ha dragit oss fram, det har väl inte alltid
varit så roligt, men bekymren bli lättare att bära,
om man är två om dem.»
Det lät, som han ämnat säga: »om man älskar
hvarandra», fast meningen fick en annan lydelse.
Och som drifven af något begär att förklara
sig inför denne lille torre gubbe, började ban
berätta om sitt lif och sitt äktenskap. Det var
den enkla historien om två, som hålla hvarandra
kära och ej vilja vänta på att förenas, till dess
blodet hunnit kylas, utan grunda ett hem på
knappa inkomster. Historien om sparsamhet,
försakelse, bekymmer och sorger, men också om
trofast kärlek och stilla lycka.
Den gamle hörde tyst på, men när berättelsen
var slut, hade i hans magra ansikte kommit ett
underligt drömmande uttryck, som väckte gästens
förvåning. I nästa ögonblick hade han dock åter-
fått sin vanliga min och hans röst ljöd likagri-
nig som vanligt, när han sade farväl åt besökaren.
Då gubben blifvit ensam, gick han bort till det
tunga skrifbordet, och ur en af dess lådor fram-
tog han ett litet gulnadt bref, som han med en
försiktig rörelse vek upp, så att innehållet blef
synligt. Det löd:
»Min älskade!
Jag vet, att du trott på min kärlek till dig;
måtte du ej tvifla på den, när du får detta bref!
I tre år hafva vi älskat hvarandra, du är snart
trettio, jag tjugufem; snart skall vår ungdom
vara svunnen, utan att ens vår kärlek förmår
ge oss den åter.
Jag har tänkt därpå, hvar gång vi talat om
framtiden, — hvar gång du haft ett beklämdt
»vi måste vänta» för min längtan efter att på
allvar få börja lifskampen vid din sida.
Ack, hur mången gång har jag ej frågat mig
själf, om du ej är alltför rädd, rädd för alla de
sorger och bekymmer, som vänta oss, om vi
förena oss, innan du fått de inkomster, som du
anser nödvändiga för ett giftermål!
Käre, låt oss ha förtroende till vår kärlek och
må vi tro, att den skall hjälpa oss öfver de
hårda dagarna!
Min älskade, du vet, att jag håller dig kär,
visa då också, att du förstår mig, annars skall
jag kanske en dag tvingas att säga dig: Jag är
trött att vänta, jag vill lefva lifvet fullt!
Din Lousie.»
Den gamle ögnade gejnom brefvet, liksom för
att söka efter någon mening, som kanske und-
gått honom, sedan försjönk han i tankar.
Den gången han fått det där brefvet hade han
varit ung, hade inga hus haft, men ej heller
varit fattigfolks skräck. Han hade älskat och
varit älskad, men han hade också varit försiktig,
mycket försiktig. Och så en dag hade det där
brefvet kommit, det hade varit det sista han fick
från henne, ty en månad därefter var allt slut
dem emellan.
Det var på allt detta den ensamme tänkte.
Den fattige kamratens skildring af sina förhål-
landen hade kommit det gamla såret att blöda,
och för hvart ord han hört hade han känt en
bitter afund mot denne man, som vågat göra
den gärning, som han ryggat tillbaka för.
Och under det han tänkte, fattades han af en
bråd lust efter att närmare lära känna den an-
dres omständigheter. Det var blott som han
längtat efter att få konstatera, att detta elfva-
åriga äktenskap bringat så mycken sorg och så
många bekymmer, att de förkväft kärleken och
lyckan. Några dagar därefter växlade alla de
fattiga stackarne i huset menande blickar, när
de sågo värden gå upp till notarien Alvén.
Däruppe antog man att besöket hade sin grund
i kamratskapet, och gästen blef mycket vänligt
emottagen. Den lilla familjen kunde ej ana, att
den fått en gäst, som blott spejade efter brister
och omständigheter, som kunde vittna om armod.
De sågo ej heller, huru gäckad han blef för hvart
steg han gick fram. Han hade kommit in i ett
hem, visserligen enkelt och anspråkslöst, men
dock ett, i hvilket smak och omtanke förskönat
det enkla, och där bvarje möbel var kär för ägar-
na, därför att den köpts genom sparsamhet och
någon försakelse.
När han såg, huru späd och bräcklig husmo-
dern tycktes vara, kände han sig genomströmmad
af ett skärande missnöje med sig själf.
Hvad hon kunnat göra, skulle den starka och
ståtliga Lousie, som en gång älskat honom, sä-
kert kunnat göra mycket bättre och vackrare !
Men det var ej blott bitter afund, som besöket
skulle uppväcka hos honom. Den lilla frun syn-
tes ana, att den gamle hade någon hemlig sorg,
som gnagde innerst i hans hjärta, och visade
sig så vänlig mot honom, att han började känna
sig helt underlig till sinnes.
Det var som hans Lousie på nytt visat sig för
honom, ej den Lousie, som sade honom de hårda
orden, utan hans ungdoms käresta, den Lousie,
som han aldrig upphört att älska.
Det skulle bli en alltför lång historia att be-
rätta, huru notarien Berg sedan ofta var gäst
hos den familj, till hvilken han först kommit
på besök af så underliga skäl. Han lärde sig så
småningom att älska det stilla, undangömda lif,
de förde, och den afund han först känt, förbyt-
tes i sympati för dessa två, som vågat allt för
sin kärlek.
En dag sattes denna nya vänskap på prof och
de onda förhoppningar, som han en gång närt,
blefvo uppfyllda, — det var ej blott en sten han
såg lossna i de tvännes vackra byggnad, det var
allt, som hotade att instörta.
På gubben Bergs kontor stod den lilla fru Al-
vén med tårar i ögonen och ödmjuka ord på
läpparna.
Det var den vanliga historien, Alvén hade
»skrifvit på» för en vän, som en gång gjort ho-
nom samma tjänst; vännen hade svikit, och nu
gällde det att genast anskaffa de några hundra
kronor, det rörde sig om. Och nu bad hon så
innerligt, att den gamle skulle hjälpa dem.
Bergs första känsla, när han hörde den fram-
ställda bönen, var en egendomlig tillfredsställelse.
Så hade då all deras lycka varit blott en bubbla,
som skulle brista sönder för första starka v nd-
fläkt! Han njöt af att se dessa bönfallr.nde
blickar, som bådo om barmhärtighet, det var
detta, han velat bespara den kvinna han höll
kär — — —.
Plötsligt kom det dock för honom, att nu kunde
han gälda något af hvad han brutit den där gån-
gen — om han brutit något.
Men åter kommo de mörka tankarna på alla
de år, som gjort honom till en ensam människo-
fiende, medan de låtit de andra njuta och’ fröj-
das. Han såg djupt in i bedjerskans ögon, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
