Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 15 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 ! D U N IftÀ?
Hela lifstidens öde ankommer ofta på de första intryck, som själen i barndomen erfar.
Gustaf III.
öfvergick han till en annan bana och mot-
tog redan vid 29 års ålder med kunglig
åldersdispens Balkåkra pastorat. Här gjorde
han sig snart bemärkt såsom en i prak-
tiska värf särdeles användbar man och
det ena uppdraget följde det andra, tills
han under en lång följd af riksdagar blef
ombud för sina ståndsbröder i riksförsam-
lingen.
Karaktäristiska egenskaper för den mång-
sidige mannen voro hans utomordentliga
energi och hans ljusa lynne, som ej visste
af några svårigheter, än mindre omöjlig-
heter, och som aldrig upphörde att hoppas.
»Måhända hafva dessa egenskaper,» ytt-
rade en gång fru Anna Hedin vid tal om
fadern, »gått i arf till dottersonen Sven
och i ej oväsentlig grad bidragit till hans
framgångar, liksom en sällsynt förening af
anlag för både språkliga och matematiska
studier. »
Betecknande för prosten Berlins energi
var att han alltid företog sina många och
långa resor på nätterna för att ej förlora
någon tid och detta äfven vid de ofta åter-
kommande resorna mellan Skåne och Stock-
holm den tid vi ännu icke hade några
järnvägar.
Hans tjänstaktighet och villighet att
hjälpa, hvarhelst det stod i hans förmåga,
voro ock så allmänt kända, att det sades om
honom, att om man skulle bedja honom
fara till Haparanda för att uträtta ett ärende
åt den eller den, skulle han strax sätta sig
på kärran och resa genom natt och dag
från Ystad till Haparanda, om det gällde
att hjälpa eller tjäna någon.
Hans inlägg i järnvägsfrågan vid riks-
dagarne påskyndade nog också i väsentlig
grad järnvägsanläggandet i vårt land.
Detta om den gamle prosten i den skån-
ska prästgården. Nu också några ord om
prostinnan, som var honom fullt vuxen
och en trofast hjälp. Det var egentligen
hon, som uppfostrade barnen, ledde deras
undervisning, skötte hushållet och xmder
långa tider, t. ex. de årslånga riksdagarne,
äfven landtbruket. Hon var en mor för
folket, som ofta kom långt ifrån för att
få hjälp, råd och medicin af »herr prost-
innan», som hon i dagligt tal kallades,
dock ingalunda för någon manhaftighet hos
den ödmjuka, stilla kvinnan, som fått en
för den tiden ovanligt god och gedigen
bildning. Med lifligt intresse för litteratur
och målning, hvarmed hon gärna sysslade,
var det för henne en icke ringa försakelse
att lämna detta och i stället sätta sig in i
landthushåll och jordbruk, men hon gjorde
det med kraft och allvar och hon gjorde
det villigt och gärna för att äfven i detta
hänseende vara mannen en hjälp.
Yi hafva kanske allt för länge uppehållit
oss vid dessa bilder från en svunnen tid,
men det är ju mot bakgrunden af den som
nutidskvinnans bild klarast framträder, ty
det var ur denna omgifning och med dessa
exempel för ögonen, som Anna Berlin
trädde ut i lifvet, då hon den 2 okt. 1862
firade sitt bröllop med stadsarkitekten i
Stockholm A. L. Hedin, tillhörande en
gammal känd Stockholmssläkt.
Stamfadern för Hedinska . släkten var
arkiator Sven Hedin, lifmedikus hos Gustaf
III och lärjunge af vår berömde Linné.
Han ifrade mycket för vaccinationens in-
förande, hvilken ock till följd af hans ar-
bete blef obligatorisk. Vidarç inlade han
stor förtjänst i vården om de ryska fångarne,
som efter fredsslutet i Värilä 1790 bosatte
sig i Sverige. Sonen till arkiator Hedin
var kanslirådet Sven Hedin, gift med Klara
Vestman och farmor till den unge perser-
fararen Sven Hedin. Klara Vestman var
dotter till den myndige Stockholmsborgaren
och riksdagsmannen Abraham Vestman,
som under Gustaf IH:s tid spelade en
mäktig rol inom borgareståndet och gjort
sig känd såsom Bellmans vän och hjälpare
i brydsamma förhållanden. Konungen, som
efter sin brytning med adeln ofta gästade
i det rika borgarhemmet, stod själf fadder
åt lilla Klara. Hon blef sedermera mycket
omtalad för sin skönhet samt föremål för
skalden Chorœi diktarhyllning. Så var det
till den trettonåriga flickan han skref de
så allmänt kända raderna:
Lilla Klara, förebrå ej mig
att jag är så barnslig, lilla Klara;
är jag barn, så liknar jag ju dig,
bör jag blygas då att barnslig vara?
Kanslirådet Hedins hem var kändt för
trefnad och okonstlad familjelycka.
Det var med sonen ur detta hem, som
den unga Anna Berlin under ljusa för-
hoppningar knöt bandet för lifvet, och
dessa förhoppningar har hon också i rikligt
mått sett med åren förverkligade. Det blef
trefnad i hemmet, där lyckan växte med
åren, en lycka byggd på den rätta grunden,
som icke vacklar, äfven när pröfningens
stormar svepa däröfver. Här har hon lefvat
vid sidan af en allvarlig, flärdfri och plikt-
trogen make, som nu under 42 år stått i sta-
dens tjänst, och som efter ett träget arbete
sökte sin bästa vederkvickelse i ett ordnadt
hemlif, och i dettahem har, såsom en meddet-
samma intimt förbunden vän vid ett till-
fälle yttrade, »mycken sol gjutit sitt skim-
och en förtrolig sammanlefnad lagt sin
frid öfver makarnes hjärtan». Aren kom-
mo och gingo, under det en glad, för-
hoppningsfull barnskara spridde än mera
sol och glädje kring den husliga härden.
Kom så silfverbröllopsdagen, då silfver-
brudgummen ägnade sin brud en varmhjär-
tad hälsning, hvarur vi icke kunna neka
oss nöjet att meddela.ett litet utdrag:
Hur kär du var mig i ungdomsåren,
när första gång du stod för min syn,
en blomma lik, som slår ut om våren,
en stjärna klar uppå himlaskyn!
Till hjärtat blomman jag ville tryckt,
och stjärnan ned ifrån fästet ryckt.
Hur kär du var mig den ljufva stunden,
min lycka skimrade i din blick,
då jag af dig i den tysta lunden
din tro, ditt löfte för evigt fick!
Jag minns den stunden, som var den nyss,
jag minns den första, vårt löftes kyss.
Hur kär du är mig i ålderns dagar,
mitt skära ljus på min lefnadsstig;
min stjärna, som mig så huldt ledsagai’,
min ädla maka, Gud löne dig!
Ditt fromma sinne, din sanna tro
befästat lyckan uti vårt bo!
När nyligen vid ett sammanträffande
med fru Hedin samtalet föll på hennes
äldste son, strålade glädjen och moders-
kärleken ut från hela hennes ansikte och
orden föllo varma och vältaliga, när hon
berättade flere små skära drag ur hans
barndoms- och ungdomssaga. Förhållandet
mellan modern och sonen har alltigenom
varit det innerligaste ifrån den tid, då den
lille två åringen troget höll i sin mammas
förklädesband och den flitige skolpilten vid
hennes sida läste alla läxor, tills den världs-
berömde forskningsresanden med samma
förtrolighet skildrade för henne alla intryck
från färden i de okända, fjärran landen
eller berättade om sina erfarenheter vid
sammanträffandet med olika personer i lifvet.
»Vi hafva glädje af alla våra barn,» tilläde
fru Hedin, »och i intet afseende kunna vi
så räkna på Guds hjälp, som då det gäller
barnen och deras väl. De äro i främsta
rummet hans egendom, hvilken han själf
skall bevara. Därför hafva vi heller aldrig
satt oss emot Svens resor, vi ha ej velat
vara honom till hinder och ej varit så
oroliga under hans bortavaro, utan lämnat
honom i Guds hand.»
Såsom en ytterligare bekräftelse på denna
föräldrarnes öfverlåtenhet af den älskade
sonen åt Guds beskydd, äro vi i tillfälle
att meddela följande af fadern skrifna ver-
ser, då sonen anträdt sin första resa till
Persien :
Du, som leder himlaljuset,
följer maskens gång i gruset,
fågelns flykt i högan sky,
led ock du med fadershänder
öfver haf och öde länder
älskad son, omhägna honom
med din nåd, hvar morgon ny!
Gjut i ynglingshjärtat modet,
lugn och sans i ungdomsblodet,
hälsa, krafter gifve du!
Må ditt ord på land och bölja
som en eld- och molnstod följa
honom som af forskningsifver
irrar uti öknen nu!
Skydda vandrarne från faror,
hunger, törst, försåt och snaror,
var du deras käpp och staf!
För dem, som du fordom förde
dina barn, hvars bön du hörde,
genom öknen välbehållna,
genom land och bundet haf.
Blotta för hans vakna öga
undern af din allmakt höga
i det gamla sagoland.
Låt i detta unga sinne
samlas månget dyrbart minne,
och hans forskningsifver gagna
honom och hans fosterland!
Tryggt, o Gud, i dina händer
hemma, som i fjärran länder
innesluta vi vår Sven!
Hör oss, när vi dig åkalla,
honom för, vi bedja alla,
genom öknen oskadd åter
till ett älskadt hem igen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>