Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 15 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I D U N 327
Ieke underligt om sådana böner från
föräldrahemmet ställde en särskild skydds-
vakt kring den älskade sonen! Att här
ingå i någon, om än så fragmentarisk,
skildring af denne, skulle komma oss att
alltför mycket inkräkta på Idnns knappa
utrymme. Därför ännu blott några ord om
modern.
Oaktadt den tid, som vården om hemmet
och den uppväxande barnskaran kräft af
den trogna modern och husmodern, har fru
Anna Hedin vid sidan häraf med oaflåtligt
och ständigt stigande intresse följt dagens
stora frågor, såväl de religiösa som de sociala
och särskildt dem, som rört kvinnans ställ-
ning i samhället.
Fru Anna Hedin står nu vid ingången
till sin lefnads höst; tiden har också vis-
serligen strött något silfver i hennes hår,
men årens flykt har dock skonsamt farit
fram öfver henne, och ännu alltjämt möter
hon oss med sitt hjärtegoda leende, såsom
typen för en lycklig maka och moder.
L. S.
–––-*––––-
I tjänarinnefrågan.
Då tjänarinnestrejken kommer.
M
an tänker sig vanligen hemmet som
ett ställe, dit världens oro icke når,
kanske därför att man så gärna tror det
man mycket önskar. I den gamla goda
tiden var måhända hemmet så där lyckligt
isoleradt, men i vår nya, som ock den onda
kallas, är så knappast längre förhållandet.
Så har en liten svallvåg af den mäktiga
rörelse, som, i det den afser att förbättra
arbetarens ställning, upprör världen, nått
fram äfven till hemmet och trängt öfver
tröskeln till — jungfrukammaren. Svall-
vågen är liten, men liten kan bli stor, och
af alla tecken att döma skall denna blifva
det.
Det klagas allmänt öfver att den kvinn-
liga arbetskraften allt mer afledes från hem-
men till fabrikerna, och att det på grund
häraf yppar sig svårighet för de förra att
erhålla tjänarinnor. För att råda bot på
detta onda har man tillgripit det enda me-
del, man ansett verksamt, och höjt tjäna-
rinneiönerna, höjt dem från förut vanliga
70 à 80 kr. till 120 à 150 kr. och där-
utöfver. Följden — ja, någon följd har
det egentligen icke haft. Svårigheten att
få tjänarinnor har icke blifvit mindre, utan
står kvar lika stor, om ej större.
Men om man genom att höja aflöningen
icke får bort orsaken till det öfverklagade
förhållandet, är det tydligt, att det ej är
med en töwe-rörelse, man har att göra. Det
måste vara något annat än penningeintres-
set, som här spelar in, och som gör arbe-
tet på fabriken mer omtyckt och eftersökt
än det i hemmet — arbetstiden måhända.
Att det verkligen är denna, det gäller, ty-
der åtskilligt på.
Tjänstflickan har ingen bestämd arbets-
tid, såvida man icke skall räkna det som
en slags bestämning, att hon skall vara
först uppe och sist i säng. Hennes arbets-
dag räcker i bästa fall i fjorton timmar, i
sämsta sexton, sjutton eller längre. Någon
fastställd fritid har hon i regel icke, utan
måste hon, om hon önskar sådan, för hvarje
särskildt fall be därom. Sön- och helgdagar
har hon icke fria, endast en eller annan
timme däraf.
Fabriksflickan åter arbetar omkring tio
af hvardagens timmar och disponerar med
full förfoganderätt öfver de återstående.
Härtill kommer, att hon har alla sön- och
helgdagar fria, ungefär sextio dagar eller
två månader af årets tolf.
Tänker man på arbetstiden, är således
fabriksflickan ojämförligt mycket bättre lot-
tad än tjänstflickan. Där man inser detta,
söker man emellertid icke förändra förhål-
landet, men väl bortförklara olikheten eller
få den att framträda omvändt genom att
åberopa de stora fördelar arbetet i hemmet
har mot fabriksarbetet. Tjänarinnan har,
så säges det, ett liem, under det fabriks-
flickan står utan huld och skydd.
Någon sanning ligger ju häri, men —
Det är längesedan hemmet jämte den
öfverenskomna lönen, maten och bostaden
gaf sig själft åt tjänarinnan, gaf henne till-
gifvenhet och omvårdnad och för dessa
ovärderliga förmåners skull kunde fordra,
att hon äfven själf gaf sig helt. I vår tid
ger hemmet ingenting bredvid de vanliga
löneförmånerna, åtminstone ger det icke sig
själft. Och hur skulle det kunna det?
Hur skulle det som medlem af sig kunna
upptaga denna vildt främmande, ofta icke
alltför sympatiska person, som i egenskap
af tjänarinna vistas där en månad eller
ett halfår? —
Hemmet är icke längre ett hem för tjänst-
flickan, utan rätt och slätt en »plats», där
hon för kortare eller längre tid i byte med
sitt arbete kan få sin utkomst. A andra
sidan är tjänarinnan icke mer en »med-
lem» af hemmet, utan helt enkelt och pro-
saiskt en person, som mot vivre och en
viss penningersättning är villig att utföra
de och de göromålen.
Hemmet har blifvit en vanlig arbetsgif-
vare och tjänstflickan en arbeterska med
alla för en sådan säregna önskningar och
behof. De båda stå icke längre bredvid,
utan mot hvarandra. Endast i ett intresse
mötas de, det att den ene vill köpa arbets-
kraft och den andre önskar sälja sådan,
men äfven här stå de emot hvarandra på
så sätt, att den ene vill ha mesta arbete
för minsta betalning och den andre högsta
betalning för minsta arbete. Liksom dessa
hvarandra så motsatta intressen gifvit upp-
hof till den stora arbetsrörelsen ute i värl-
den, hafva de äfven här i hemmet fram-
bragt en rörelse, hvars omfång i jämförelse
med den förra gifvetvis är försvinnande
litet, men hvars innebörd är alldeles den-
samma.
Det är att märka, att den arbetsrörelse,
hvarom här är fråga, icke är af det våld-
samma slag, senare tider gjort oss förtrogna
med och där den ena parten med alla till
buds stående medel kämpar för sina for-
dringar, under det den andra med lika myc-
ken kraft 5e-kämpar den. Eörelsen befinner
sig ännu i det tidiga stadium, då önsk-
ningarna icke hunnit blifva fullt medvetna
och taga fast form af kraf. Några fordrin-
gar hafva för den skull hvarken öppet fram-
ställts eller afslagits, hafva. kanske icke
ens å någotdera hållet fullt afvetats. Att
hemmet höjt aflöningen har icke skett ge-
nom något direkt ingripande af tjänarinnan,
utan har varit en helt naturlig och nöd-
vändig följd af den iråkade konkurrensen
med fabriken. Likgom någon lönestrid i
egentlig mening icke förekommit, har ej
heller arbetstiden hittills gifvit anledning
till någon verklig brytning. Ånnu finner
tjänarinnan sin alltför långa arbetstid en-
dast obehaglig. En obehaglighet bekämpar
man emellertid icke, man finner sig i den,
om man är nödd därtill, eller undviker den,
om man kan.
Det är efter denna regel våra tjänarinnor
den dag i dag är handla, och efter hvil-
ken de skola fortfara att handla, ända tills
de — snart nog — tydligt och klart inse,
hur orättvist betungade af arbete de äro,
och utefter hela linien icke blott neka att
finna sig däri, utan fordra rättvisa.
De flesta husmödrar förstå icke, att man
kan fästa så mycken vikt vid arbetstidens
längd. Vanligen af den orsak, att de icke
af egen erfarenhet veta hvad det vill säga
att arbeta åt andra, att tjäna. Man kan
offra all sin tid, när det sker till egen för-
del, men för en annans — knappast. Det
är dock detta man begär af tjänarinnan.
Man ger henne just jämt så mycket, som
hon för sitt uppehälle behöfver, och fordrar,
att hon för denna jämförelsevis ringa godt-
görelse skall arbeta från morgon till kväll
och icke — »springa ute om natten». Man
lägger, som vore det den naturligaste sak
i världen, beslag på alla hennes timmar
dygnet rundt, vecka efter vecka, år efter
år. Och dock är tjänstflickan en männi-
ska med samma stora behof som hvarje
annan att i någon mån få lefva sitt eget
lif. Hon har anförvanter, vänner, hvilka
hon önskar vara samman med. Hon är
medlem af föreningar, religiösa eller världs-
liga, hvilkas sammanträden hon vill bevista,
hon har behof af nöjen, förströelser o. s. v.
men — när skall hon få tillfälle till allt
detta, bunden som hon är?
Oförmågan att förstå tjänarinnans behof
af frihet och själfbestämmelse gör, att en
stor del husmödrar i den föreliggande ar-
betsrörelsen icke se bakslaget af en begån-
gen orättvisa, utan endast en yttring af
tidens ondska. Arbetsklassens kvinnor, så
lyder talet, välja fabriksarbetet för att få
lefva ett själfsvåldigt, tygellöst och lättsin-
nigt lif. —
Det är ganska bekvämt att så résonnera.
Man förlägger orsaken till det onda så långt
bort, att man med bästa vilja i världen
icke kan nå den — det är en annans då-
liga natur, som bär skulden. Man fritager
härigenom sig själf från allt ansvar för
hvad som är och kommer äfven ifrån för-
pliktelsen att söka vrida rätt hvad som
blifvit skeffc, men man utsätter sig på samma
gång för en ganska stor fara.
Genom att anse sig själf maktlös frestas
man nämligen till overksamhet, och overk-
samhet är här detsamma som att beröfva
hemmet den främmande arbetskraft, som
det dock med nödvändighet behöfver.
Hemmet är icke ensamt om att upptaga
den kvinnliga arbetskraft, hvarom här är
fråga, utan är nödsakadt att dela den med
flere andra arbetsgifvare. För att få sitt
behof fylldt måste det därför, hur påko-
stande det än kan förefalla, taga hänsyn
till de förmåner, som på annat håll lämnas,
och bjuda lika stora. Men afseende på
lönen har det redan gjort ganska betydande
eftergifter. Ordningen har nu kommit till
arbetstiden, hvars förkortande jämte löne-
frågan står främst på hvarje arbetarepro-
gram. Fordran på en normal arbetstid har
hemmet hittills lämnat utan afseende. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
