Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 22 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 IDUN 1897
Om hvarje mänskas lif en segling är — Det gäller att se upp, hvart kosan bär,
Som skrifvet står i många vackra dikter — Och akta sig för blindskär och konflikter.
Axel Lundegård.
hänsyn vid den unga damens uppfostran,
och redan såsom sexårig började hon för-
söka sig på pianot.
Men detta slags musik tillfredsställde ej
flickans musikaliska behof. Hon öfvergaf
snart detta alldagliga instrument, och nio-
årig pröfvade hon för första gången sina
små fingrar på violinen. Hon gjorde snabba
framsteg; tillfällen till öfning fattades ej
tack vare en syster, som skötte pianot, och
musikläraren, som trakterade violoneell.
Under flitiga studier främst af de äldre
mästarne gick det raskt framåt och 1873
intogs Anna Lang i Musikaliska akademien
i Stockholm.
Nu blefvo studierna under professor Lind-
bergs ledning ännu mera allvarliga och sy-
stematiska än förut. Pris och jettoner vitt-
nade också om framgången af dessa sträf-
vanden.
Men äfven för en violinälfva har lifvet
sitt allvar eller rättare sagdt sin prosa, och
det fick också Anna Lang erfara. Artist-
banan anses af mången farlig och osä-
ker, och den unga violinistens släkt och
vänner sökte förmå henne att afstå därifrån
och ägna sig åt hemmet och husliga syss-
lor. Men Pegasus ville lika litet nu som
fordom gå för plogen; hon hade endast ett
halft öga för skafferiets syltburkar och soc-
kerskrin, men drömde dessmera om sin vio-
lin och om musikaliska triumfer. Efter ett
par års dylika hushållsförsök läto fröken
Langs anhöriga sina betänkligheter mot artist-
banan fara, och efter ett kort besök i Köpen-
hamn nådde den unga artisten första målet
för sin sträfvan, Paris, där den bekante violi-
nisten Léonard bief hennes lärare. Paris-
studierna varade med ett kortare afbrott i
fyra år, hvarunder hon bland annat af mu-
sikaliska akademien uppmuntrades med
Beskowska stipendiet.
Redan förut hade hon låtit höra sig på
några konserter i hufvndstaden och lands-
orten, men hennes egentliga och mera be-
märkta uppträdande inför offentligheten in-
faller först 1884 i Stockholm. Hon spela-
de då på en symfonikonsert första satsen af
Beethovens stora violinkonsert. Det var
nog oförskräckt att genast framträda med
en så svår komposition, men det heter
ju, att den aldrig blir en god soldat, som
ej tror, att han bär marskalksstafven i ren-
sein.
Resultatet blef långt ifrån dåligt; visser-
ligen gjorde en och annan antydningar om
att tonen ej var nog stor och föredraget ej
nog bredt för- några stycken af den Beetho-
venska kompositionen, men andra delar af
densamma och särskildt Léonards kadens ut-
fördes på ett sätt, som tillvann henne all-
mänt erkännande och ställde hennes solida
teknik utom allt tvifvel.
Under de närmaste åren följde konsert-
tournéer dels i Sverige, dels i England (med
den berömde kontrabasisten Bottesini).
Dessa senare uppträdanden stadgade frö-
ken Langs anseende hos den engelska publi-
ken ; hon bosatte sig i London och har allt
sedan dess varit en faktor, med hvilken
man måste räkna, då man talar om musik-
lifvet i den engelska hufvudstaden.
På konserter i Kristallpalatset, Albert Hall,
Queens Hall m. fl. af Londons förnämsta
konsertlokaler har Anna Lang uppträdt, och
det nordiska draget i hennes konst, det
blida kvinnliga föredraget och den klara,
rena, nobla tonen, ha ställt henne på en
fast position i den engelska publikens yn-
nest. Jämförelsen med fru Neruda-Norman,
som vi ofta sett lämpas på Anna Lang, är
naturligtvis i vissa fall öfverdrifven, men
det saknas ingalunda likheter och berörings-
punkter mellan dessa båda artister.
Violinlitteraturen behärskar Anna Lang i
stor utsträckning: Vieuxtemps och Wieniaw-
ski, Svendsen, Bruch och Raff, Grieg och
Saint-Saëns finnas på hennes repertoar, som
ändock har utrymme för Händel, Corelli
m. fl. äldre mästare.
Men Anna Lang har ute i världen vunnit
ej blott äran och framgången, utan också
lyckan, och hon bär nu namnet Anna Lang-
Wolseley, det sistnämnda efter sin make
Edwyn Wolseley, en engelsk barytonsån-
gare, som vid fiere uppträdanden i England
rönt framgångar och erkännanden. I sin
familj hvilar Anna Lang-Wolseley ut efter
sina konstnärsframgångar, sysselsatt med
sina små döttrars uppfostran, men samtidigt
alltjämt vidgande gränserna för sin konst.
Lyckligtvis hör Anna Lang-Wolseley icke
till dem, som för. framgångarna i ett nytt
hemland glömma det gamla. De starka
band, som knyta hennes person och hennes
konst vid Sverige, har hon alltid bibehållit
och stärkt och vid denna tid skall hon, efter
några veckors vistelse hos anhöriga i Väster-
götland, åter gifva den svenska hufvudsta-
den ett nytt prof på sin konst. Tyvärr har
en tilldragelse af sorglig art drabbat konst-
närinnan, i det hennes åldrige fader just i
dessa dagar aflidit. Vi komma sålunda
att få ägna de sympatier, som utan tvifvel
skola komma konstnärinnan till del, äfven
åt den sörjande dottern.
II. V.
–––- ❖–––-
Kring aftonbrasan.
ärute håller vinden larm
inunder höstens tunga himmel
och jagar bladens gula vimmel
med prassel upp mot fönstrets karm.
I parkens dunkel regnet tisslar —
det droppar ned från stam och gren
på mossbelupen bänk af sten,
och någonstäds en flöjel gnisslar.
Från salens fönster brasan skiner
och kastar ljus på gårdens sand;
när näfvern flammar upp ibland,
bli regnets droppar till rubiner.
Det lyser rödt på Karos tass,
där han i kojans glugg sig ställer
och -på en bonde sakta skäller,
som nöter vägen med sitt lass.
Men pappa drar sin nattrock på
med hjälp af Lilly, äldsta barnet,
och mamma nystar yllegarnet,
som skall bli strumpor åt de små.
Från muntra brasan ljuset strömmar,
reflexer tak och väggar nå,
och fram ur salens mörka vrå
kör sago-mor med gyllne tömmar.
Det tisslar som af troll och vättar,
i blåstens susning pilten hör
hur vargen smyger utanför,
och väggens skuggor blifva jättar.
Men äfven längst försvunnen vår
med gökrop i den ljusa hagen
och älfvors dans kring vattendragen
på nytt utur sitt hölje går.
Ty brasan har så mången bild
i gnistor och i röda bränder,
dem pappa smyckar med legender,
tills sista lågan är förspilld.
»Det var en gång för längesedan
en vacker prins. . . ja, hör nu blott!»
Och när de alla sagor fått,
så sucka barnen: »slut nu redan?»
De krypa samman i en klunga;
i salens skymning tystnad rår,
men regnet hårdt på rutan slår
och högre vindens andar sjunga.
Det brusar öfver haf och fjäll,
om köld och mörker sjunger rösten,
om onda tankar och om hösten,
som föds vid stormens dån i kväll.
Men genom rutan skimrar röd
den sista strålen ifrån härden
och bär ett budskap ut i världen
om hjärtefröjd och hjärteglöd.
Så flöda tusen blida strimmor
från tusen hem i höstens tid
och slockna ej, trots mörkrets strid,
trots öde hedens tunga dimmor.
Ernst Högman.
Bosättnin
Paralleller af Knut Stenson.
j isen Palm och Ida Jonson voro anställda
i samma affär med en månadslön af
50 kronor hvardera. Den förra hade ett
godt föräldrahem och fick använda sin lön
uteslutande för sin egen person, då däremot
Ida var en föräldralös flicka, utan alla an-
dra resurser än den knappt tillmätta lönen.
Hon hade därför inte haft råd att inackor-
dera sig, utan hyrt sig ett möbleradt rum,
»så länge» — hade hon tänkt, när hon
först tillträdde sin plats, men åren gingo,
och fröken Ida hade ännu icke kunnat för-
verkliga sin så lifligt närda önskan att få
reda sig ett eget litet bo, om än så an-
språkslöst.
En regnig sommarsöndag sutto de båda
kamraterna tillsammans i Lisens hemtrefliga
rum, där det inte fanns något, som hon ej
kunde kalla sitt. I sanning, Lisen var bra
lycklig, tänkte Ida —- men förstod hon väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
