Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 22 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 335
att uppskatta sin lycka? Ah nej, hon tog
det allt som det skulle så vara.
»Vet du,» sade Ida, »nu är jag totalt
uppledsen på att sitta och titta på andras
möbler. Jag ämnar sätta bo med första.»
Lisen såg tviflande på kamraten. Det där
hade hon hört alltför många gånger för
att fästa sig därvid.
»Ja, men den här gången skall det ändå
blifva något af,» sade Ida energiskt och
gungade häftigt af och an i den stoppade
korgstolen.» Jag har redan ett mycket
trefligt rum i kikaren, till ett ganska mode-
rat pris. I längden blir det ju också i själfva
verket billigare att hyra utan möbler, det
är själfva bosättningen, som utgör svårig-
heten. Men jag får försöka att knaggla
mig igenom den så godt jag kan — skaffa
mig litet i sänder. Glädjen blir så mycket
större, när mict lilla hem ändtligen står fär-
digt. Ack, du skall få se! Med litet upp-
finningsförmåga och en smula smak kan
man åstadkomma underverk af snart sagdt
ingenting. Ett toalettbord till exempel kan
man ju fabricera af en vanlig packlår, litet
skärt kambrik och en gammal gardin.»
»Jag tror visst jag har en gammal gar-
dintrasa att presenta dig med,» sade Lisen
välvilligt.
»Tack, lilla du! Det var rysligt snällt!
Och så när allt är färdigt, blir du invite-
rad på ett finare kaffekalas, » skämtade Ida.
Fröken Lisen log förströdt. Det såg ut
som om hon haft sina tankar på annat
håll, något som Ida ofta lagt märke till på
sista tiden. Men hon var nu jämt så upp-
tagen af sina egna storartade planer, att
hon ej vidare reflekterade däröfver. Ibland
kunde hon ligga vaken timtals och kalky-
lera och möblera. Men framför de stora,
eleganta bosättningsmagasinen stannade hon
numera aldrig. Hon hade gjort det förr.
Och i fantasien hade hon utvalt allt det,
som slog mest an på hennes skönhetsälskan-
de sinne, läckra, dämpade färger — allt
som var vackert, fint, mjukt och bekvämt.
Nu gick hon i stället hem och satte upp
en prislista på de enklaste och billigaste
bohagsting i världen — räknade och strök.
Nej, kunde verkligen en eldgaffel räknas till
öfverflödsvaror ! Ja, det såg så ut, för henne
åtminstone, efter hon inte tycktes kunna
anskaffa den. Några besparingar på en så-
dan lön hade hon naturligtvis inte kunnat
göra, den räckte ju nätt och jämt till, hvad
skulle hon då sätta bo för?
Ab pytt, hon fick väl taga det ound-
gängligaste, säng och sängkläder, på en
afbetalningsaffär’ och snoka reda på annat
i s. k. klädstånd och själf snygga upp det
med litet emaljfärg. Det skulle nog gå så bra.
Hon var en sådan liten optimist, trots att
lifvet varit en riktig smulgråt emot henne.
En måndags morgon, just vid detta vik-
tiga skede i fröken Idas lif, trädde Lisen
in i affären, mystisk och glittande glad.
»Gissa, hvad jag gjorde i går!» ropade
hon och sprang fram till Ida, som befann
sig ensam inne.
Ida gissade på allt möjligt roligt och
trefligt och angenämt, men utan att hitta
det rätta, då Lisen lät sin vänstra hand
med en glänsande ny förlofningsring dansa
för kamratens ögon. »Ah, jag är så glad,
så glad,» jublade hon och slog armarna
om henne samt berättade hvem föremålet
var. »Det har riktigt bränt mig att inte
få säga något, men jag tyckte det skulle
bli så förtjusande roligt att få öfverraska
dig. Och så kunde jag ju inte riktigt veta,
förstås ... Men i lördags så friade han, och
i går bytte vi ringar.»
Ida deltog uppriktigt i kamratens glädje.
Lisen gjorde ett utmärkt godt parti, fastän
Ida icke tyckte, att fästmannen var vidare
sympatisk. Men när Lisen själf var belåten,
var ju allt godt och väl.
Förtjusningen öfver att vara förlofvad, att
få ett eget hem, tycktes för öfrigt hos den
nyförlofvade, i likhet med hos de flestaflickor,
vara så sammanblandad med den personliga
böjelsen, att det var svårt veta, hvilket
som var öfvervägande.
Fästmön lämnade nu affären. Hon hade
så mycket att ställa med sin utstyrsel och
bosättning, då giftermålet skulle äga rum
på hösten. »Kanske vi sätta bo samtidigt
du,» sade hon leende till Ida.
Och så begaf det sig, att medan fröken
Lisen gick omkring med sin fästman och
gjorde storartade uppköp i de elegantamöbel-
och bosättningsmagasinen, traskade den
forna kamraten under sina fristunderomkring
i gamla nermöglade klädstånd för att för den
minsta möjliga slant pruta sig till en gam-
mal rostig eldgaffel eller ett litet skamfiladt
bord.
Första lysningsdagen var det stor mot-
tagning och stor exposition i Lisens hem.
Hon hade fått mottaga en massa lysnings-
presenter. Ingen bland släkt och vänner
hade glömt, att hon skulle sätta bo, och
det med en förmögen, solid karl till, då
fick man lof att riktigt visa sig på styfva
linan. Till och med den småaktige princi-
palen hade slagit sig lös och förärat en prå
lig silfverpjäs. För öfrigt hände det natur-
ligtvis här, som alltid vid dylika tillfällen,
att åtskilliga saker förekommo i flere exem-
plar.
Ida gick omkring och beskådade allt —
duktyg, broderier och väfnader, silfver, glas,
porslin och prydnadsföremål. Ack, hvad
hennes lilla blomglas, som hon köpt med
uppoffring af den vackra frukostkoppen hon
så mycket gladt sig åt att få, tog sig tarf-
ligt och oansenligt ut bredvid ett halft dus-
sin andra! Lisen hade endast kastat en
flyktig blick därpå och sagt något om, att
det var alldeles onödigt.
Ja, det hade hon verkligen bra rätt i!
Ida tyckte nu själf, att hon varit dum, och
trots sitt goda hjärta kunde hon ej under-
låta att göra jämförelser — de kommo för
resten alldeles själfmant. Hvad människor-
na ändå äro underliga, tänkte hon, eller
kanske snarare »bruket», detta outransak-
liga, allsmäktiga något, hvarunder äfven de
halsstyfvaste slafviskt böja sina nackar.
När den ensamma, fattiga kvinnan vill
försöka skaffa sig ett eget litet hem, kunde
man ju tycka, att hennes bekanta borde
finna sig lika manade att draga ett strå till
hennes lilla bo som till dens, hvilken ge-
nom äktenskapet blir rikligen försörjd. Men
hvem tänker väl därpå!
En trasig gardinbit, som den öfverlyck-
liga bruden förärat henne, samt en gammal
pall, erhållen som lån af en äldre, välmå-
ende fru, det var allt, hvarmed hon begåf-
vats till sin bosättning! Samma fru hade
skänkt Lisen den härligaste hvilstol, hon,
som redan förut hade så många soffor och
stolar att hvila i!
Men så rätade Ida upp sig och det kom
en glimt af mod och tillförsikt i hennes
förståndiga ögon. Med ihärdighet och för-
sakelse skulle hon genom eget arbete ensam
samla hvarje strå till sin lilla stack, och
när den ändtligen stod färdig, skulle hon
känna större tillfredsställelse öfver att ha
skapat den själf och kanske erfara lika
mycken glädje däröfver som fru Lisen öf-
ver sitt rika, präktiga hem.
–––––*–––––
Stor litterär pristäfling
för
Iduns romanbibliotek.
Ett pris på tvåtusen (2,000) kronor.
Idun har, som käudt torde vara, gjort
till en af sina uppgifter att bland sin stora
publik inom de skandinaviska ländernas bil-
dade klasser väcka intresse för och sprida
värdefull originallitteratur. För detta ända-
mål har tidskriften alltid låtit sig angeläget
vara att inleda förbindelser med framstående
manliga och kvinnliga författare, och våra
afslutade årgångar prydas ock af ett stort
mångtal af de bästa litterära namn. För
att ytterligare öppna tillfällen till värde •
fulla förvärf i denna väg ha vi tid efter
annan anordnat skönlitterära pristäfiingar,
hvilka med intresse omfattats inom skrift-
ställarkretsar, och ur hvilka som resultat
framgått flere gedigna verk. Vi tillåta oss
exempelvis erinra om den som ett fram-
stående arbete allmänt erkända berättelse-
cykeln »Gösta Berlings saga» af Selma
Lagerlöf, hvilken först framträdde som pris-
tagande i en af Iduns litterära täflingar,
om Matilda Lönnbergs historiska roman
»Fru Holmfrid» m. fl.
Genom det s. k. Iduns romanbibliotek,
som med ett sextonsidigt tryckark hvarje
vecka medföljer till tidningens samtliga
abonnenter, ha tillfällena att framlägga äf-
ven jämförelsevis omfattande skönlitterära
verk betydligt utvidgats. Vi ha därför nu
ock beslutit att för romanbibliotekets räk-
ning ånyo anordna en större litterär täflan
och inbjuda härmed skönlitterära skrift-
ställare och skriftställarinnor att deltaga i
densamma under följande bestämmelser:
För en originalroman på svenska språket,
med ett ämne och af en halt, som göra den
tilltalande för en bildad och vidsträckt publik,
samt till ett omfång af ungefär trehundra sidor
vanlig bokoktav, betala vi som pris och honorar
tuåtusen kronor. Härför förbehålla vi oss
endast rätt att i första hand offentliggöra ar-
betet i Iduns romanbibliotek.
Vid de insända arbetenas bedömande ha de
kända litteraturkritikerna herrar Georg fior-
densuan och Suen Söderman godhetsfullt lof-
vat biträda redaktionen.
Samtliga täflande arbeten skola anonymt vara
ingångna till Icluns redaktion, Stockholm, före_
den 1 maj 1898 samt åtföljas af en förseglad
namnsedel, hvars konvolut förses med ett motto,
hvilket äfven bör återfinnas å manuskriptet.
Denna namnsedel brytes endast för det arbete,
som prisbelönats.
Skulle prisnämnden anse, att ingen af de
insända täflingsskrifterna besitter sådana egen-
skaper, att densamma bör tillerkännas det ut-
fästa priset, förbehåller redaktionen sig rätt
att i samråd med de öfriga prisdomarne öfver
detsamma förfoga. Stockholm i oktober 1897,
För redaktionen af Idun
Frithiof Hellberg,
–––- *–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
