Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 29 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 IDUN 1H9?
Grafven är trång; allt lefvande där dock samlas till frihet;
Men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.
Vitalis.
och säkert var det ingen af vår tids högt
bildade män och kvinnor, i en senare tid
hörande till hennes umgängeskrets i huf-
vudstaden, som någonsin fann henne okun-
nig eller trång i sin uppfattning. Tvärt-
om voro de mycket intresserade af hennes
sakkunniga samtal, hvarunder hon ådaga-
lade en öfverraskande insikt och klart om-
döme i frågor af de mest olikartade slag,
dock helst praktiska.
Vid 17 års ålder sammanträffade Sofie
Malmberg första gången med sin blifvande
make, Carl Lundström, som tillsammans
med sin broder, den märklige industrimän-
nen Johan Lundström, då nyligen grundat
Jönköpings världsbekanta tändsticksfabrik.
Det gick, som det står i romanerna: »Han
friade, fick ja, och så fingo de hvarandra
och lefde lyckliga till sina dagars ända.»
Men bakom dessa hvardagliga ord låg för
henne ett helt människolifs utveckling i
plikttrohet, ett hjärtats vidgande midt i
lyckans och medgångens solsken till att i
allt större omfång och i allt mera nitisk
kärlek omfatta den stora syskonringen af
lidande medmänniskor.
De unga makarne flyttade in i ett litet
enkelt hem vid Vetterns strand strax utan-
för Jönköpings västra stadsdel. De började
så anspråklöst med en bestämd föresats att
rätta munnen efter matsäcken, och arbe-
tade på hvar sitt område med oförtruten
flit och ospard möda. Den unga hustrun
var i sanning en »hjälp» för sin man, icke
blott såsom klok rådgifvare vid hans större
företag, utan äfven såsom arbetande med-
hjälpare i små anspråklösa affärer, som han
vid sidan af fabriksrörelsen idkade de första
åren. Så t. ex. var hon om höstarne uppe
hvar morgon före kl. 4 för att uppköpa
och uppmäta de stora kvantiteter lingon,
som hennes man sedan med god avance
utskeppade till England. Munter och mor-
gonfrisk stod hon där på sin post, visande
sin man att hon njöt af hans förtroende
och förstod arbetets heder. Och det lilla
hemmet förkofrades och byggdes till, fick
blomsterrum och veranda, bibliotek och små
konstverk. Och de unga makarne gladdes
åt hvar liten sak, som de visste att de
hade gemensamt, vällyckadt arbete att tacka
för.
Det låg något så starkt och stödjande
redan i den unga kvinnans väsen, att hen-
nes make kände, det han kunde vända sig
i allt till henne och finna förståelse och
råd såsom hos ingen annan. Deras inbör-
des förhållande var sådant, som håller fär-
gen lifvet igenom och ej försvinner som
en ungdomsillusion. Vid tillfällen då be-
kymmer och oro i en eller annan form up-
penbarade sig, stod hon stark och till det
yttre lugn och förtröstansfull. De strider
hon kunde ha att utkämpa inom sig, visste
hennes omgifning ej om; dem ville hon
ensam bära. Det låg något af romarinna
hos henne, en behärskad och bärkraftig na-
tur, fri från vår tids kräfta — njutnings-
lystnaden.
År 1863 lämnade hennes man sin fa-
briksverksamhet i Jönköping och flyttade
till Stockholm, där han öfvertagit disponent-
skapet för dåvarande Karlsviks aktiebolags
styrelse. Denna flyttning från den krets
och de förhållanden, hvari Sofie Lundström
hittills lefvat, kostade mycket på henne,
men hon talade under tiden ej härom, först
långt senare yttrade hon till en vän med
afseende härpå: »Jag undvek att sätta mig
ned och grubbla, aktade mig att vårda och
omhulda min saknad efter allt hvad jag
lämnat. Må vi komma ihåg att aldrig
klema med våra större eller mindre be-
kymmer, utan i stället tacka Gud för allt
det goda vi fått och så friskna till i ar-
betet. »
Hennes klokhet och duglighet hade gjort
henne tidigt bemärkt, hvarför hon ofta an-
modades att deltaga i allehanda yttre väl-
görenhet. När koleraepidemien rasade i
Jönköping 1853, var hon en af de modiga
kvinnor, som icke drogo i betänkande att
besöka fattiga hem, tillse snyggheten där
och ordna för de sjukes skötsel, hvarvid
det sjukhus, som bröderna Lundström un-
der farsoten inrättat för tändsticksfabrikens
arbetare, naturligtvis särskildt intresserade
henne. När sedan »Skyddsföreningens små-
barnsskola» inrättades i Jönköping, invaldes
hon genast till styrelseledamot och kvarstod
såsom en verksam sådan till sin flyttning
till hufvudstaden.
I det nya samhälle hon nu kom att till-
höra verkade hon ock såsom nitisk skydds-
fru i Kungsholms församling under en lång
följd af år. På äldre dagar drog hon sig
emellertid undan den yttre verksamheten,
och hennes deltagande i en mängd välgö-
renhetsbazarer begränsades till en frikostig
köpares: hvad ingen annan ville ha, köpte
hon till högsta pris, alltid solig och förnöjd,
såsom om hon fört hem det bästa.
Sin största insats i välgörenhetens tjänst
gjorde hon dock i det tysta med en aldrig
svikande trohet. Allt som välståndet under
årens lopp växte och med tiden öfvergick
till en afsevärd förmögenhet, kom hon i
allt rikare tillfälle att dela med sig af sitt
öfverflöd. Huru upptagen hon än kunde
vara, hade hon alltid tid att själf emot-
taga de hjälpsökande och skänka dem trö-
sten af sitt deltagande, då hon lyssnade
till deras bekymmer och med verkligt in-
tresse gick in i deras svårigheter, följande
skaldens gyllne uppmaning:
»Tryck själfva den valkiga handen,
Ej blott en penning i den.»
Hon hörde till de få, som förstå rikedo-
mens stora ansvar och mottaga den som
en Guds gåfva, icke för att uppamma vår
njutningslystnad, utan för att gagna våra
medmänniskor, och icke många af dem,
som lefvat i rikedomens frestelser, torde ha
gått så flärdfria och oberörda däraf som
hon. I sin ungdom hade hon väl, som de
flesta af sitt kön, varit road af smycken
och prydnader, och då hennes man fick råd
att skänka henne ett och annat juvelsmycke,
gladde det henné barnsligt, men sedan hon
lärt sig se lifvet i högre ljus, afböjde hon
alla sådana gåfvor. »Numera skulle de
bara glittra för mig som de fattigas tårar,»
sade hon. »Den summa de skulle kosta
vill jag hellre förvandla till glädje för de
glädjelösa.»
För sina underhafvande på de egendo-
mar, som tid efter annan inköptes af.hen-
nes man, var hon en mor. I alla sina
bekymmer gingo de till henne. Än var det
ett par orkeslösa gamla, som hon beredde
en sorgfri ålderdom, än var det en ung
flicka, hvars undervisning i en hushållsskola
hon bekostade för att sedan skaffa henne
en god plats, där hon bief en präktig tjä-
narinna. Åter en annan gång var det en
sjuk torparhustru, som behöfde läkarvård
och underhåll. Själf vandrade hon omkring
i stugorna medförande medicin åt de sjuka,
stärkande soppor åt konvalescenterna, goda
råd åt en hvar och deltagande i allas sorg
eller glädje.
Då hon fann, huru dyrt hennes under-
hafvande betalte sina klädesplagg i staden,
köpte hon själf upp stora förråd af väfna-
der och lät dem sedan efter behof öfver-
taga af henne sina små partier till inköps-
pris och på afbetalning, glad att sålunda
äfven kunna bespara dem stadsresan med
dess särskilda frestelser. Gärna hade hon
gifvit dem dessa förnödenheter, men hon
ville stärka och icke slappa deras själfkänsla,
och därför ordnade hon på samma gång så
klokt och kärleksfullt för dem.
Vid jularne fingo alla underhafvande på
de olika egendomarne både i närheten af
Stockholm och långt bort i landsorten, jul-
klappar, som hon själf uppköpte och ord-
nade, dels matvaror och klädespersedlar åt
de äldre, dels leksaker och namnam åt de
små. Dagen före julafton for hon ut till
sitt kära Antuna, den egendom, där hon
under många år hade sitt sommarhem, och
där var det hennes stora glädje att per-
sonligen utdela sina gåfvor. När hon åter-
vände från denna färd, såg man den inne-
boende julfröjden tindra ur hennes ögon,
under det hon yttrade: »Nu har jag haft
min jul.»
Denna glädje att gifva och att offra sig,
slog liksom ut i blomning efter en närgående
sorg, som midt under de soliga dagarne i
hemmet drabbat henne. Från den stunden
fick ljuset af Guds kärlek allt rikare ström-
ma in öfver henne. Men det gick så stilla,
så utan ord och åthäfvor, att blott de, som
stodo henne närmast, visste att hon likt
den törstande hj orten ropade efter vatten
och länge blott droppvis mottog det flöde,
som porlar fram från lifskällan. Icke hvad
hon kunnat göra för andra, utan hvad en
annan gjort för henne, gaf henne den ro
hon sökte.
Det led emellertid mot slutet af detta
lif i verksamhet och kärlek. Sedan måuga
år hade hon lidit af oroväckande sjukdoms-
symptomer, men burit sina tidtals mycket
svåra plågor så tyst och tåligt, att ingen
mer än hennes närmaste visste därom. Hon
hörde ej till dem som älska att tala om
sig själfva och sina krämpor. Det var lä-
rorikt att se, hur hon bar sin sjuklighet
med gladt mod, hur de friska gingo till
henne, den lidande, för att hämta råd och
kraft i sina svårigheter, hur det alltid var
sol kring sjukbädden, och hur hon använde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
