Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 29 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I D U N 343
hvarje period af skenbar förbättring till
fördubblad kärlekstjänst åt nödställda likar.
Men nu var hennes kraft slut, och i medlet
af juli detta år nedlades hon på sjuksän-
gen, ett rof för så våldsamma smärtor, att
det blef tydligt för alla, att det var dödens
förstörelseverk, som pågick. Under det
krafterna sjönko dag efter dag och plågorna
marterade henne, låg hon dock stilla och
ljuflig med ett vänligt ord åt alla, hänty-
dande på att hon förstod det hennes lef-
nadsdagar voro räknade. En operation an-
sågs slutligen af läkare nödvändig såsom
sista försöket att rädda lifvet. Då detta
meddelades henne, svarade hon lugnt : »Jag
lägger mitt lif i Guds händer.»
Utan klagan och bäfvan inför den redan
dagen därpå stundande operationen, till-
bragte hon stilla undergifven den sista nat-
ten i sitt kära sommarhem för att redan
nästa morgon förflyttas till Sofiahemmet.
Det var en gripande färd bort från allt,
som var henne kärt, medan i stugorna rundt
omkring på ägorna fälldes heta tårar. Det
var ju deras goda moder, som fördes bort
från dem.
Operationen medförde ej det önskade re-
sultatet, och efter ännu några dagars svåra
lidanden slutade fru Sofie Lundström den
13 augusti sitt välsignelserika lif.
Under sin hälsas dagar plägade hon stun-
dom inom den förtroliga kretsen kalla sig
»Beata Hvardagslag», därför att hennes lif
mest förflöt i praktiskt ordnande verksam-
het. Men hvar och en, som kände hen-
nes klara intelligens och rika hjärta, vet att
sådana naturer höra icke hvardagligheten
till. Säkert är dock, att om sådana kvinnor
som hon hörde till det svenska folkets
»hvardagslag», vore vårt land ett välsignadt
land och våra »tusen hem» förverkligade
då sin sköna bestämmelse. L. S.
–––- ❖–––-
I
(Jterglans.
i*.ramför mig ett höstligt landskap, af oktober-
r sol förgyldt,
och i tankarna den kvinna, som mitt lif med
sorg har fyllt.
Nu är hennes ungdom faren, borta liksom som-
marn är,
men i sina drag hon ännu höstens hela skönhet
bär.
Vår i skogen! Ljufva saga — fågelsång och
svärmeri,
doft af hägg och bäck, som sjunger, ung och
trotsig: jag är fri!
Höst i skogen! Inga sånger, stilla vemod, all-
ting dödt —
liksom stelnadt hjärtblod lyser lönnens blad så
dunkelrödt.
Men ändå, hur du kan stråla, underbara, gyllne
höst,
tända minnen ifrån våren i ett stackars fattigt
bröst!
I ditt ljus, liksom förklaradt, stiger hela lifvet
fram,
och till marken, jämte bladen, falla årens sorg
och skam.
Mot den bleka aftonhimlen tecknar sig då, klar
och mild,
med ett stänk af guld från hösten utan skuggor
hennes bild.
Daniel Fallström. *
–––- *5–––-
Öron i vår tid.
Met är ett af alla väl käudt faktum, att
nervsystemet hos vår tids kulturmän-
niska är irriteradt, ömtåligt, sjukt. Natur-
människan, »vilden», vet ej af några ner-
ver, hvaraf ju ock hans grymhet såväl
som hans egen förmåga att i förvånande
grad uthärda kroppssmärta får en förklaring.
I all synnerhet är det den för högtryck
gående storstadsinbyggaren af de bildade
klasserna, som besväras af sjuka nerver,
och sedan nu äfven kvinnan ryckt fram
och ställt sig i kulturarméns led, sedan hon
jämte mannen arbetar för den ekonomiska
utkomsten, också hon. Till dessa kvinnliga,
mer eller mindre hårdt angripna nervpatien-
ter ville jag här komma.
Mången gång torde det nog hända, att
dessa mellan så till sägandes yttre och inre
plikter slitna kvinnor •— mellan dem mot
samhället direkt, såsom välgörenhet, folk-
upplysning m. m., och dem hemmet åläg-
ger — eller dessa kvinnor, som jäktas af
arbetet för det dagliga brödet, att de, säger
jag, önska sig tillbaka i eller åtminstone
med en känsla af hvila och välbehag låta
tanken dröja vid den lugna tid, hvarom
de gamle berätta. Den tid, mena vi, då
man visserligen steg upp kl. 5 om morgo-
nen, men fick gå till sängs redan kl. 9 på
kvällen, då man i ostörd ro satt i väfstolen
eller skötte baket under morgontimmarna
och om eftermiddagarna slog sig ned med
sitt handarbete vid det med ett par talgljus
upplysta salsbordet, där samtliga familje-
medlemmar församlades och där skönlitte-
rära arbeten i många delar förelästes högt
(man hade tid till sådan läsning då); då
man fick nöja sig med den salta maten och
enformigheten hela långa vintern, men i
stället ägde lugnet, sinnesron; då hjärtklapp-
ning var något okändt, om man undan-
tager ungmöns känslor, när kornettens sabel
hördes skramla i förstugan, och då man
lika litet visste af sömnlöshet som sulfonal
och morfinspruta.
Men månne väl en nutidskvinna, äfven
af de icke mest avancerade, på allvar skulle
vilja blifva försatt tdlbaka i tiden? Var
det verkligen bättre förr än nu? Vi tveka
ej att därpå svara ett bestämdt nej. Var
man i våra mödrars och mormödrars tid
mindre nervös, hade man antagligen till
följd af den mindre hygieniska dieten mera
magkatarr (magsyra), för att nu ej upp-
draga andra jämförelser. Och börjar man
önska sig tillbaka, hvar skall man egentli-
gen stanna? Vid 1830-talet eller vid den
obekväma tid, hvarpå vi nyss i »Gamla
Stockholm» sett en profbit, eller vid den,
då våra förfäder lefde i jordkulor, närde
sig med jakt och fiske oçh klädde sig i
djurhudar? Det sistnämnda vore ju det
mest konsekventa.
Ah nej, vi äro nog, den ena med den
andra, i grund och botten så glada att lefva
i det nittonde århundradets slut, trots tidens
uppfordrande till det yttersta af vår kraft,
trots sammanträden, möten och enerverande
telefonringningar, trots det måhända onatur-
ligt forcerade kvinnoarbete, som är rådande.
Men, som sagdt, nervpatienter se vi rundt
omkring oss, om vi ock äro nog lyckliga
att möjligen själfva ej höra till deras tal,
och hvar och hur finna boten för dessa?
Ja, den som tillfredsställande kan be-
svara den frågan, den är en mänsklighetens
välgörare, värdig ett hedersrum bland dess
stormän, men ännu är han icke kom-
men. Ändå mycket mindre tro vi oss i
lycklig besittning af något arcanum mot
den tidssjukdom, vi här påpekat, mot denna
oreflekterade sinnesoro, denna ljudkänslig-
het, denna feberaktighet och otålighet. Af-
’sikten med dessa rader var blott att fram-
hålla ett och annat, som törhända kunde
blifva någon till hjälp och gifva ämne till
eftertanke.
En noggrann tidsindelning har ofta och med
rätta i Idun nämnts som en viktig faktor i
fråga om medhinnande af olikartade plikter
och göromål. Utan att i minsta mån vilja
rubba denna förträffliga regel, utan hvilken
ingen verkligt gagnande verksamhet är tänk-
bar, måste det dock sägas, att den icke
alltid och allestädes är fullt genomförbar.
I synnerhet är detta förhållandet inom
hemmets värld, på den grund att vi där
hafva att göra med lefvande, oberäkneliga
människovarelser, som ej vilja finna sig i
att gå så säkert som kronometrar. Vi för-
söka nog att draga upp dem och sköta dem
så ordentligt som möjligt, men ett, tu, tre
ha de små urverken dragit sig, och vi dra-
gas med dem ur den uppgjorda ordningen.
Är du därför mor, så vet du, huru oak-
tadt det bästa arbetsschema göromålen stun-
dom hopa sig så, att du med en gammal
känd prästman och andlig skriftställare är
färdig. att slå dig för pannan och utbrista :
»Oj, oj, oj, hvar skall jag börja och hvar
skall jag sluta?» Du känner dig ej situa-
tionen vuxen, blir nervös och irriterad och
följaktligen mindre duglig till det du har
att utföra. Jag vet därvid intet bättre råd
att gifva än detta: lämna så vidt möjligt
tanken på det hela och tag dig lugnt en
detalj före! Du kan ändock ej uträtta allt-
sammans på en gång, du blott sliter ut
dig med tanken på detta myckna, som borde
göras, som kanske till och med redan borde
vara gjordt. Tag en timme, en sak i sen-
der, ej hela veckans, hela dagens arbete
på dina axlar i denna stund! Det är den
bördan du ej rår med, som nöter ut dig
i onödan. Var »ganz bei der Sache», inte
till hälften, till två tredjedelar, med en del
af hjärnan sysslande med annat. Du skall
då få se, huru härfvan småningom reder
ut sig, huru denna först utförda detalj lik-
nar den först lösta knuten; den nästa blir
lättare och till sist har du lyckats nysta
upp det trassliga garnet, som att börja med
föreföll dig nära nog omöjligt. Tiden är
verkligen så dryg, så tänjbar. Den räcker
till märkvärdigt mycket, när den användes
troget och’ i lugn. Betvinga därför ditt
sjukliga jäktande, och skona på detta sätt
ditt nervsystem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
