Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 12 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 I DÜ N 1897
hans svaghet skingra de tvifvel, som ovillkorli-
gen uppstått. •—
Men då, fröken Märta, svängde hon om på
klacken och skrattade och gick, gick bort att
varda den andres maka .. .»
Berndt Bergk tystnade ett ögonblick, och
den hos honom sällsynta kraftigheten hos de
sista orden var borta, då han fortfor:
»Under denna tid hade han skamligt vård-
slösat sin tjänstgöring, som ju skulle visa hvad
han egentligen dugde till, och man lät honom
förstå, att vägen till befordran var stängd, att
hans utsikter vid staben krympt ihop till ett
intet. Nå, detta kunde knappast smärta honom
mer; det första slaget svider alltid grymmast.
Men han ville ej komma tillbaka till sina forna
kamrater; han var ju numera det sämsta af allt:
ett förloradt hopp, en som svikit sin moder, sitt
land och sitt regemente. Han hade lyssnat till
sirénsången vid stranden, hade ej haft kraft att
styra båten genom bränningarna, mot målet.
Han gick upp till de gamle generalerna med
sänkt hufvud och tiggde om transport till ett
hufvudstadsregemente. De tyckte sig ej kunna
neka sitt söndagsbarn denna sista gunst — och
så blef han lejonet för dagen. Han, hvars röst
kanhända skulle ledt hjälteleken på ärans fält,
han bief en själfgjord clown åt sällskapslifvets
Harlequin och Colombine, eh stackare, som spo-
lierade hvad han hade kvar af geni på kotil-
jongsturer och nya klädesmoder. Man kunde
knappast beklaga hans öde. Det var för litet
för tårar, för grymt för löje. —
Så dref han länge omkring, en rullande sten,
på hvilken ingen mossa gror, tills han träffade
henne, som förde honom tillbaka till visheten,
som lärde honom, att den blå blomman endast
växer på lidandets stig, och han var glad att
det förunnats honom att vandra den stigen för
att finna den blommari-
Han hade aldrig kunnat få rätt klart för sig,
huru de kommit så mycket tillsammans som de
gjorde den korta tid. som gafs dem, ty han var
numera en stel, otillgänglig man, hvilken egent-
ligen aldrig, som m»» säger, sökte någon män-
niska, utan som förde sitt eget, mänskliga lif
midt i vimlet. Han visste blott att det kommit
tillbaka, det där han ständigt undvikit att möta,
visste blott, att han gärna skulle gått tillbaka
till sin flydda, bekymmerfyllda fattigdom, endast
han kunde få bedja henne följa honom dit. Men
det var för sent då. Han kunde blott taga med
sig minnet af henne, då han for bort att sluta
lefnadens dikt vid skenet af det ljus, som tändts
så sent, men som lyste klart, långt, långt sedan
passionens lockande irrbloss och glädjens flam-
mande lusteldar falnat ned, det ljus, som lyste
honom genom grämelse och bitterhet till frid
och frälsning.» —
Så lydde Berndt Bergks historia; han tyckte
det var öfverflödigt tillägga, att den kvinna, som
svek honom, var Märta Wahrens mor. — — —
»Och hon älskade honom tillbaka?»
»Det fick han aldrig veta, fröken Märta, det
fick han aldrig veta. Han hade pröfvats nog
ändå, att han äfven skulle bära detta, ty här
vore ju vissheten antingen om det ena eller
andra lika bitter. — Men de ha visst börjat
dansa därinne — kanske fröken tillåter...»
»Dansa — nu — nåja, hvarför inte.»
Hon vacklade till och skälfde svagt i hans
famn, då han lindade armen om hennes lif och
stack ut i dansens ystra vågor.
»Ah, det var en härlig vals; men det är ju
kapten de kalla valskungen?»
Berndt Bergk log blekt; den frasen hade han
hört oändligt många gånger förr, men såsom nu
hade han aldrig- hört den.
»Jo, det var mitt gamla namn i den gamla
världen. Nu borde det väl vara glömdt för
länge sedan, men skulle det ännu någon gång
gå igen därborta, så minns, att fröken var den
sista, som dansade med valskungen.»
En annan kavaljer stod redan bugande fram-
för henne. Men innan hon mottog hans arm,
räckte hon fram sin hand och höjde bäfvande
sin stora, skygga blick.
»Farväl då, kapten Bergk.»
»Farväl, fröken Märta.»
Så vände han och gick, gick ut ur hennes
lefnad. Förgäfves korsade Gladys Leighton hans
väg, då han lämnade salen; hon fick endast en
bugning. x»n sedan, den andra hade ju knappt
fått mer ! —
Men i badhusparkens halfdunkel uppfångade
han en skymt af Lizzie Wahren, tungt hän-
gande vid Erland Brandlings arm. —
Dagen därpå for han bort till det ensliga
godset vid Tiveden, for bort från sitt flydda lif,
från dess förvillelser och flärd. Märta Wahren
såg han aldrig mer, och det var kanske bäst så,
för honom åtminstone. Han slapp se modern
lefva upp och taga gestalt i henne, slapp se
hennes namn inbrändt på förtalets ilande bud-
kaflar, slapp deltaga i de banala, offentliga fester,
där hennes medverkan ständigt innebar öfver-
fullt hus och ett nytt kapitel i den svarta boken.
Hon gifte sig ej förrän inemot trettiotalet,
ehuru anbud hade haglat alltsedan hennes för-
sta säsong. Alla människor undrade häröfver,
och hvar och en undrade det elakaste han för-
mådde. Allehanda tydningar föreslogos utom
den riktiga, allehanda vägar gingos, utom den
genaste.
Ty hvad som världen aldrig fick veta, var
att hon dröjt med sitt ja tills hon läst om Berndt
Bergks bortgång, att hon hoppats tills hoppet
svek, att hon väntat till det sista i trohet mot
sin vårdags kärlek.
Det var detta, som kommit henne att med
sin bländande blick af trött förakt höja på sina
axlar åt världens lumpna klander, att likgiltigt
egga och krossa frestelsens ringlande orm under
sin smala blankskinnssko, detta, som låtit hen-
nes gäckande, ystra skratt ljuda gällare än smä-
delsens lömska hviskningar.
Ja, skratta kunde hon, kallt och klart som
bergsbäcken dansar om våren, men tårar hade
hon ej att gifva mer .. .
––––-*––––-
Innehållsförteckning.
Anna Möcklin; af Adolf Hellander. (Med porträtt.) — I
konstens sal; poem af Anna Knutson. — Om Kristliga för-
eningen af nnga kvinnor; af E. N. R. — Ett modernt
hem; af Isa. — Kvinnoöden och kvinnobilder; iör Idun
af Birger Schöldström: Emilie Plater. (Med porträtt ) —
»Postkvinnor»; af Onkel Adam junior. — Sagan om en
tanke; för Idun af Karl Erik Forsslund. — Ur notisboken.
— Teater och musik — En septembersaga; af Mari Mihi.
(Forts. o. slut.) — Tidsfördrif.
Bidrag ”mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Af tio delar små jag sammansatt
har blifvit,
Då jag i form af gåta härmed trä-
der fram.
Man annars uppå kullens topp en
plats mig gifvit;
Af yx och såg jag danad blef ur
trädets stam.
Och fast jag sedan fått så stora,
starka vingar,
Få platsen där man ställt mig än
jag troget står.
Men när jag lustigt mig i vida rym-
den svingar,
Då säger folket uti bygden att jag
går.
Ett ord i tidens början utaf Ska-
parn sagdt.
Hvad tråkigt är att vara, sedan man
sig lagt.
Ett odjur kändt från sagan. Hur
bör ryggen vara?
Hvad man ej vara bör, att kunna
sansadt svara.
Hvad man ibland en klädning, omo-
dern, får göra.
Hvad barnen vilja sitta i och sagor
höra.
Det första ordet i en ofta sjungen
’sång,
Man hör det ock i munkars böner
mången gång.
En man i bibeln nämnd ibland en
skara bröder.
Hvad fartyget kan bli, om stormen
det föröder.
En ton i skalan. Hvad författaren
vill vara.
För hvad man sig, om möjligt är, bör
ta till vara.
Visst många ord ännu jag kunde
väl ha hvad?
Dock sist jag lämnar utan gåtor
denna rad.
Ali.
Mosaik.
1) fågel, 2) hålles i kyrkan, 3) festdag för barnen, 4) kyrkligt miss-
öde, 5)__kvinnonamn, 6) starkt doftande drog, 7) pålitligt yttrande.
Är rätta lösningen funnen, bilda begynnelse- och slutbokstäfverna
namnen på tvänne europeiska stater. Daisy.
1, 9, 10, 9, 1 = hvad fågeln gör
med sitt bo.
ifrån och ned, namnet på en flod i
Europa.
Hvad guld och silfver haft förvisst
i alla tider.
Hvad vållar stundom att man plågas
svårt och lider?
Ett gammalt mansnamn; så ett an-
nat ock för kvinna.
Hvad en student ibland på posten
hoppas finna.
Hvad som är svårt, ifall en hvad(?)
ett lån begär.
En fågel som man stekt med största
smak förtär.
Ett djur som man i höga norden
endast finner.
Hvad man bör skrufva till, då myc-
ket vatten rinner.
Ett jätteträd i skog. En liten buske
bara.
Hvad kvinnan ofta är, men mannen
ej bör vara.
Triangel-palindrom.
Orden beteckna:
1, 2, 3, 4, 5 = smeknamn
på en liten flicka,
5, 6, 7, 8, 1 = sjöfågel
(plur.),
Kaffe
patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor
Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader,
i fina blandningar: Java, JHLocka, Plantage m. fl.
? Fabriksbod 9 Biblioteksgatan, Sthlm.
Äro orden rätt lösta, så bildas af
de tolf bokstäfverna tre palindro-
miska ord som beteckna:
Första ordet:
(rättfram) obehagligt att vara,
(bakfram) romersk kejsare.
Andra ordet:
(rättfram) krigsmateriel,
(bakfram) europeisk individ.
Tredje ordet:
(rättfram) del af Afrika,
(bakfram) disharmonisk känsla.
Äro dessa ord, i sin
ordning, rätt lösta, bilda
(rättfram) deras begyn-
nelsebokstäfver, lästa upp-
Moster Lisa.
Lösningar.
Logogryfen: Hängbjörk; gök, hök, örn,
knä, hägn, ök, rök, äng, grön, hö, björn,
hög, krön, bänk, kär, ärg.
Stofvelsegåtan: Tfd är pengar; Tibet,
Hilma, siden, Ornäs, roder, stopp, Circe,
bonne, ånger, nalle, rubin.
Förvandlingsgåtan: Nyland-Moholm ; mot,
bro, hat, orm, arla, ram.
Radiegåtan: Målarmästare; Tua, Tom,
två, tös, tre, tal, tur, tia, tår, trä, tum,
tät.
Förädlade Kaffetillsatser, analyserade af D.r Setter-
berg och Ingeniör Landin.
Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl. Kronkaffe och Utställningskaffef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
