Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 12 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
1897 i DU N 368
“Familjemeddelanden“.
En familjetidnillff sådan som Idun,
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvanden om född-e, förlofvade, vigde
och döde. För visso är det just damerna in-
om familjerna, som med det lifligaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den
intresserade familjepubliken öfver hela vart land
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken »Familjemeddelanden-» ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår
annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons kr. 1: 50, för förlofnings- och vig-
selannons kr. 2: — och för dödsannons in
om ram kr. 5: —, ett pris som måste betrak-
tas sam synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännayifvandet därigenom
erhåller. Redaktionen af Idun.
––––– *–––––
Gn septembersaga.
Af Mari Mihi.
(Forts. o. slut.)
Aldrig gingo de ur hennes minne, dessa långa,
mörka nätter, då hon låg ensam och snyftade
dödligt uppskrämd af den vidskepliga katolskans
grufliga spökhistorier, de hårda bannorna och
värst af allt den fullkomliga hjälplösheten, ty
nulle Olemence hade lätteligen lyckats inbilla
fru Wahren, att Märta var en trilsk unge, som
nog skulle arta sig, bara man från början tog i
med hårdhandskarna och inte lade fingrarna
emellan. Hennes enda tröst var att tänka på
fadern, som hon knappast mindes, men hvilken
hon i sitt lilla hjärtas oskuld och enslighet till-
delade flere ädla och ståtliga egenskaper än han
förmodligen ens kände till namnet, ty det på-
stods om Hack Wahren, att han ärft allt hvad
han hade utom hufvudet och hjärtat, hvarför
det var som det kunde med bådadera.
Och så hade hon då blifvit denna slutna, ve-
modiga flicka, kring hvilken ensamheten alltid
sväfvade; hvars mun så sällan rördes till ord,
men aldrig till att söka förstående eller med-
känsla, och hvars alla tysta tankar endast sökte
en smula tröst i minnet eller hoppet, såsom yi
ju alla medvetet eller omedvetet för sed hafva,
Ty ingen af oss har någonsin lefvat i nuet.
emedan något dylikt helt enkelt icke finnes.
.Nuet är en hypotes, en punkt utan längd eller
bredd, som man nödgats uppfinna för att skilja
det som varit från det, som skall ske, den smärta,
som lindrats, från den fröjd vi hoppas på.
Denna oförklarliga instinkt, kanske ett blekt
återsken af en högre vishet, förvärfvad i en ti-
digare värld, som ofta är oss af vida större
gagn än det ljusaste förstånd, än den mest vidt-
omfattande människokännedom, sade henne, att
äfven Berndt Bergk lidit mycket och bittert;
den kom henne att vända sig bort från allt, som
hviskades till hans nackdel, kom henne att i
honom se denne andre vi ständigt söka för att
åter ständigt förlora.
Berndt Bergks lämplighet som sällskap åt en
ung flicka hade blifvit både dryftad och bestridd
— med eller utan skäl, det vet man ju aldrig.
Men sedan äldre brodern några år förut på
Algiers sandbankar slutat en ojämn strid med
kommabacillen och lämnat åt den efterlefvande
alla de bergkska domänerna åt Tivedshållet,
hade man eget nog skiftat mening. Och hvad
som nu än månde hafva sagts om gamle Berndt,
men aldrig knnde han slå sig ned i ett rum,
där de hade späda barn eller gamla hundar,
utan att de skockade sig omkring honom som
fåren kring herden. Och så länge hundar och
barn hylla sig till en varelse, är det inte så far-
ligt med henne, som illviljan kan låta påskina.
Han hade farit hårdt fram med lifvet, och
lifvet hade ej heller sparat honom. En gång
hade han mött det där de kalla kärleken, men
denna enda gång hade varnat honom för ett
andra möte. Han hade pröfvat hela bitterheten
af ett gyllene armod, tills broderns slutliga från-
fälle gjort honom rik och mäktig och afundad,
tills han från den forne obetydlige flanören
blifvit en af rikets herrar, hvars ord kunde be-
tydt så mycket, om han numera ej haft så litet
otaldt med den värld, där han fann Märta
Wahren. — —
Så måste han då lämna Saltskär, inte i mor:
gon, inte brådstörtadt, men inom några dagar
för att ej ge uppslag till ytterligare utläggnin-
gar. Honom själf brydde det mindre än intet
hvad de kunde ha att säga, ty han var länge,
länge sedan förbi allt dylikt, men här fanns ju
en annan han måste söka skydda. Mari Anns
senaste ord, sammanställda med ett och annat,
som halkat ur herrarne i rökrummet om nät-
terna, hade bragt honom till insikt om, att man
börjat lägga märke till den blyga, kanske omed-
vetna sympati hon skänkt honom, att man bör-
jat undra, om inte ändå — nej, det fanns ingen
annan utväg: han måste bort. Hans beslut var
taget, och ett beslut af hvad art som helst det
stärker och höjer ; det är som en frisk bris; det
blåser bort all tvifvelssjukans och själfosäker-
hetens hopade dimma.
För resten, hvad tjänade det till att tänka
på allt det där vidare. Han kunde ju inte ändå
gifva henne annat än den fattiga återstoden af
sitt stackars sönderväxlade lif, och den gåfvan
var alltför arm i gengäld mot Märta Wahrens
kärlek. Det var förbi nu, det låg bakom honom
allt det där, långt, långt bakom honom som
ungdomen och lyckodrömmen.
Han förde handsken till ögat och strök ha-
stigt bort något, som ej funnits där förut. Så
vände han hästen tillbaka mot Saltskär, red hem
och hamnade i spelrummet just som Darras
Ulff för tredje gången gick kodilj i omvingel.
»Jojo, lifvet har sina bittra stunder,» suckade
gamle Tarres och satte undergifvet sin tio-
mastare.
# 3:
Det var den sista kvällen, och han satt en-
sam på societetshusets vida sjöveranda, ensam
med sin korta alrotspipa, hvars glöd i skymnin-
gen vaknade och slocknade likt drakögat i
grottans dunkla dager, satt där och skådade
håglöst öfver de svarta skären och det svarta
hafvet mot det röda strecket vid synranden,
som sade, hvar solen dalat.
Bredvid honom låg uppslagen med ryggen i
vädret det lilla häfte, som följde Pelle Molin
öfver till odödligheten, kvarglömdt af Mari Ann,
hvars bana vanligen markerades af söndertug-
gade cigarettmunstycken och ständigt outlästa
romaner.
Från salongen hördes svagt Délibes vemodigt
sköna vals ur Coppelia, framtrollad af Gladys
Leightons smala, ringtyngda fingrar. Stackars
Gladys! Berndt Bergk hade nästan tyckt synd
om henne, då hon på förmiddagen bedt om hans
porträtt innan han reste, ty det hade synbarli-
gen kostat henne mycken ångest, innan hon
vågat stamma fram sin anhållan. Och han hade
till och med gått så långt i förekommande hän-
syn till hennes känslor, att han förbehållit sig
hennes eget i utbyte för att Gladys Leighton
verkligen skulle kunna tro, att Berndt Bergk
satte något värde på en påminnelse om hennes
sprakande, svartögda fägring. Egentligen hade
han börjat tycka synd om alla människor, och
det är måhända den enda riktiga utgångspunk-
ten för all filosofi. —
Kände han sig tryckt och nedstämd där han
satt, bidrog ej heller den hopplösa, grå höst-
stämningen att göra honom lättare till mods.
Jag vet ej, hvarför de flesta människor göra sig
kvicka och lustiga öfver att vi så ofta tala om
väder och vind, t.y de borde väl inse, huru tro-
get. humörets stigande och fallande följer baro-
meterns. Och denna afton var så skärande
dyster den kan vara en mulen septemberkväll,
då sommaren bland fallande blad och frostbitna
blommor kämpar sin sista förtviflade strid med
förgängelsen, innan den ingår i den stora stär-
kande hvilan under det hvita bårtäcket.
Om några dagar skulle kotteriet vara sprängdt,
de flesta för att råka hvarandra åter på vinter-
kampanjens bonade valplats, endast tvänne för
‘att beständigt vandra åt skilda håll. Sista vin-
tern hade Wahrens tillbragt någonstans nedåt
Tyrolen, men nu skulle Märta föras ut; det hade
dröjt länge nog redan, tyckte modern, som varit
fullfjädrad vid fyllda femton.
Så att nu stod hon framför sin första sä-
song, sin första säsong — hvad Berndt Bergk
måste gå långt tillbaka, alltför långt kanske, för
att minnas, när den tiden en gång varit hans.
Det förflutna drog förbi honom och han såg
dem åter för en minut, såg dem åter, de starke
och svage, de skrattande och de kvidande, som
spelat emot honom i komedien, innan han gick
bort från skådeplatsen att söka det lian hade
kvar af sig själf. Han mindes dem alla, mindes
det lif eller det surrogat på lif, som dansas fram
därborta, den oafbrutna slängpolskan genom
teatrar, balsalar, guldkrogar och salonger år ut
och år in tills både Westerlund och Kneipp taga
sin hand från dem och de med sitt älskvärda,
kanske litet utslitna leende — detta leende, som
dolt så troget allt hvad de hoppats och lidit —
kuska i väg för att gäspa ihjäl sig af spleen
vid Karlsbads sprudel eller på Ostendes Kasino.
Och då de en vacker dag komma hem igen,
göra de sin sista promenad åt Solnahållet, följda
af sina såta, söi’jande stallbröder och systrar
med den oslitna psalmboken i ena fickan och
inbjudningskortet till aftonens diner i den andra.
Så skulle det bli äfven för henne, eller unge-
fär så, det visste han, ty melodien varierar föga.
Och han måste låta det gå så, fick ej räcka
henne handen att föra henne öfver. Han kunde
intet göra, intet.–––
»Hvad tänker ni på, kapten Bergk?»
Där stod hon framför honom i skymningen,
smärt och hög i sin hvita, vajande klädning,
stod där och såg på honom med sin stora,
skygga blick. Det dröjde en stund, innan han
svarade. Uppmätt i sekunder, var den stunden
ej lång; dock längre än hvad som behöfdes att
taga en människas lif.
Men när tystnaden blef så lång, att den
måste brytas, började han tala. Ansträngd och
matt var hans röst, men lugn och lidelsefri likt
en mans, den där ej mera kan nås af glädjen
eller smärtan, emedan dessa båda endast äro
honom som en färglös nattens dröm, hvars
skilda scenerier plånas ut och försvinna allt
efter det de draga förbi slumrarens syn.
»Hvad jag tänker på, fröken Märta. Jag tän-
ker på en stackars vän. Hans saga är mycket
dyster; den liknar den dag som är. Vill fröken
höra den — vi ha visst ännu en stund på oss,
innan de börja dansa i salongen.»
Märta Wahren svarade ej, men hon bleknade
litet, ty hon kände sig stå framför den timma,
mot hvilken de fleste af oss blicka tillbaka med
ett vemod, som tiden endast skärper. Märta
Wahren svarade ej; hon satte sig stilla ned och
lyssnade.
»Jag har sällan haft ordets gåfva och be-
rättarens konst är svårlärd, men man får göra
så godt man kan, när man ej kan göra så godt
man vill. — Men fröken måste taga min kappa
öfver axlarne först; landvinden börjar kyla —
nej, jag är härdad mot kölden.»
Han satte sig åter ned och tände sin korta
.alrotspipa, hvars blåa rök sakta gled bort för
aftonvinden. Skenet af den hastigt förbrunna
strykstickan ställde för ett ögonblick i Rem-
brandts egendomliga, partiella dager hans vackra,
trötta ansikte, hvilket kanske bättre än han själf
talde den gamla saga han gick att berätta.
»Vi tjänade som kamrater under samma fana
och han var hennes stora hopp ; han bar på
sina spensliga armar alla de möjligheter till be-
märkthet, hvilka de spattbrutne skvadronche-
ferna småningom sett halka förbi sig såsom
yrkesspelaren ser den ena guldhögen efter den
andra halka ned i croupierns påse, tills han ej
mera har något att sätta på de trettiosex ru-
torna. »Löjtnanten har tagena i sig; löjtnanten
kommer att rida för brigad,» brukade öftersten
profetera, och det var ingen som afundades ho-
nom hans utsikter till befordran, ty vi höllo alla
af honom och vi skröto med att ha en upp-
gående stjärna bland de jämnstrukna stearin-
ljusen vid messen. Slutligen började äfvendegamla
generalerna få korn på honom, så att han blef
antagen som aspirant vid staben och reste upp
till hufvudstaden som d’Artagnan till Ludvig
XHLs Paris, ty bägge väntade ungefär lika myc-
ket af en gifmild framtid.
Försedd med rikliga rekommendationer och
med ett namn, som ännu gick tämligen bra som
borgen, blef han gunstigt mottagen i sällskaps-
lifvet. Där träffade han snart sin belle dame
sans merci och hon lärde honom snart intighe-
ten af hans stolta eröfraredrömmar. hon stal
hans aktning för sig själf, hans förhoppningar
och kraft. Hon sade sig älska honom såsom
hon sagt sig älska så många gånger förut, och
han trodde henne, min stackars vän, han trodde
henne trots allt som sades, att hon hade en
annan rikare förbindelse, och att han själf en-
dast tjänade som reserv, ifall denne andre skulle
klicka. En dag frågade han henne härom, bad
henne ärligt att af kärleksfullt öfverseende med
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan i888’mtygade prof. Joh. Lang i Lund, att
HultmansSCacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
