Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 19 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 IDUN
nas ett. Det var på en musikalisk soaré
hos presidenten W. De närvarande inbjudna
kapaciteterna hade redan låtit höra sig;
men ändå förmärktos hos åtskilliga i säll-
skapet en viss spänning, som förekom den
oinvigde skäligen oförklarlig. Rätt som det
var, slog betjänten upp dörrarna för en ny
gäst, en yngling med den hvita mössan i
handen och nyss anländ från lärdomsstaden
vid Fyris. Nu blef det lif och rörelse bland
de närvarande; och efter en stund steg den
nykomne gästen, »till utseende och håll-
ning lik en Apollo», fram till flygeln och
föredrog »Glunten på föreläsning». Entu-
siasmen var storartad, och Gunnar Wenner-
berg var aftonens hjälte.
Ett annat hem, dit eleverna ofta inbjödos,
var aktören Nils Vilhelm Almlöfs. Sonen i hu-
set, Knut, var den tiden en ung student och
läste på prästexamen. De unga damerna
betraktade honom därför med en viss vörd-
nad, men denna höll sig aldrig längre ä-n
till första anslaget till en vals, ty i och
med detsamma var »biskopsämnet.» uteslu-
tande dansör. Under en sällskapsafton i
detta hem sjöngs för första gången den
sedermera så bekanta kvartetten » Snabba
äro lifvets stunder»,’komponerad af profes-
sor Randel. Denne, känd bl. a. som kompo-
sitör till » Värmländingarna», var gift med
en dotter till Nils Vilhelm Almlöf i hans första
äktenskap. Om de almlöfska familjemed-
lemmarna kunde med skäl sägas, att de
voro blixtrande kvicka, och sällän har väl
skämtet flödat så älskvärdt och ystert som
1 detta gästfria konstnärshem.
För öfrigt hölls noggrann uppsikt öfver
de ringa damerna. I regeln tillätos de ej
att visa sig ensamma ute ; en gång när de
voro bjudna på bal hos. den bekante publi-
, eisten W. F. Dalman, ansåg sig fru Fundin
icke på egen hand kunna ge dem tillåtelse
att gå, utan Dalman måste hos teaterns
direktion anhålla att få se dem som sina
gäster.
Första maj, den stora kungliga utfärds-
dagen, inbjödos eleverna till krigsrådet Fors-
berg för att från fönstren i hans våning,
2 tr. upp i operahuset, hälsa den kungliga
cortégen. Hur bister väderleken än var,
skulle de då, bararmade och dekolleterade,
stå i öppna fönster och göra sin révérence.
Men kunde bara de frysande unga damerna
uppfånga en nådig blick från t. ex. den
ståtlige kungen, den beundransvärde kron-
prinsen eller någon af »de små rara prin-
sarna», sä ansågo de sig rikligen belönade.
Genast vid pensionstidens början gjorde
Filma, Ström bekanskap med Jenny Linå,
och ett starkt vänskapsband knöts mel-
lan dem. Flärdlöshet och anspråkslöshet
voro som bekant i hög grad utmärkande
för Jenny Lind, och hon skämtade ofta
med sina vänner om sitt obetydliga utse-
ende och sin enkla utstyrsel. En afton när
hon skulle, sjunga i La Croix’ salong, bad
hon sin vän Elma komma och göra henne
»riktigt fin» genom att fläta hennes hår i s. k.
axflätor. Som förut nämnts, fingo emel-
lertid ej eleverna — och för öfrigt ej häller
andra unga damer — annat an med högst
få undantag visa sig ensamma ute. Det
Lyckan är icke så blind som det sägs,
Arbetsamheten hon hjälper till vägs.
W. Bäckman.
var också först efter många om och men
och stränga tillsägelser att iakttaga försik-
tighet, att ej se vare sig åt höger eller
vänster, när »den farliga Norrbro» passera-
des, som Elma fick »tant Fundins» tillåtelse
att bege sig af till sånggudinnans olymp,
då belägen i en tvärgränd vid Skeppsbron.
Elma biträdde efter bästa förmåga vid toa-
letten och fick också efter slutadt värf en
riklig belöning. Jenny tillsade nämligen
kusken att köra ett par gator upp och ned,
innan det bar af till pensionen. Denna extra
åktur gladde de båda unga flickorna obe-
skrifligt. När de skildes åt, räckte Jenny
Elma ett paket och sade: »Jag ville så
gärna ge dig ett litét minne, men jag har
ej något annat än det här. Tag det och
öppna det, när du kommer opp.» Paketet
innehöll en liten syring af silfver. En dyr-
barare present kunde den, som efter några
få år var världens ryktbaraste sångerska,
då ej åstadkomma.
För att skildra det djupa intryck Jenny
Linds sång gjorde, ha ju de mest superla-
tiva omdömen användts; men ändå kan ej
sägas nog, mena de som haft den oskatt-
bara njutningen att höra henne. »Det var
en himmelsk sång,» säger fru B.; »mycket
skönt har jag njutit af sedan dess, men
när man hört Jenny Lind, kan man aldrig
mer röna en sådan hänförelse.»
Den 3 oktober 1841 (icke 1842, som Arv.
Ahnfelt uppgifver) debuterade »mamsell»
Ström å Kungl. teatern som Agata i
Friskytten. Publik och kritik mottogo
den unga sångerskan med sympati och
Varmt erkännande. Ar 1843 erhöll hon
engagement vid nämnda scen och an-
vändes mycket under de närmast föl-
jande åren. Vi nämna här hennes för-
nämsta partier: Lucie i Lucie, Alice i Ro-
bert, Anna i Don Juan, Agata i Friskytten,
Grefvinnan i Vattendragaren, Nattens drott-
ning i Trollflöjten, Anna i Hvita frun, Laura
i Slottet Montenero och Valentine i Hugenot-
terna (l:sta gången denna opera gafs å
svensk scen). Hvad denna senare roll be-
träffar, kan det ju vara af intresse att
nämna, det fru B. anser, att bland alla
dess framställarinnor Signe Hebbé ännu
står oöfverträffad. »Hon var hänförande
som Valentine! Så skall den ges,» yttrar
fru B. ofta.
År 1844 blef, till följd af konungens
död, ett afbrott i teaterns verksamhet.
Under denng tid gaf mamsell Ström en
konsert på Karolina-salen i Upsala. Efter
konsertens slut bjöd Geijer henne sin arm och
ledsagade henne, åtföljd af en skara sjungande
studenter, till sitt hem, där återstoden af
aftonen tillbragtes. På kvällen uppvakta-
des hon naturligtvis med serenad. Bland
deltagarna i denna märktes Beronius, glun-
tens sångare, och Daniel Hwasser.
Af den kungliga scenens artister från
denna tid må nämnas Jenhy Lind (som ju
dock snart lämnade. Sverige), fruarna Gel-
haar, Almlöf och Erikson, Emelie Högqvist,
fröknarna Fundin, Österberg och Wideberg
samt hrr Beletti, Günther, Dannström, Alm-
löf, Deland, Sundberg, Swartz, Dahlqvist
och L. Kinmansson. Denna tid i teaterns
1897
häfder räknade således stora förmågor och
ställde därför också stora fordringar. Elma
Ström fick därjämte den kräfvande upp-
giften att ersätta Jenny Lind i hennes för-
nämsta roller. Hon var själf den första
att erkänna, att hennes krafter i detta af-
seende ej voro tillräckliga. Dock fyllde
hon med heder sin plats. På tal om hen-
nes uppträdande i Don Juan säger en sam-
tida kritiker: »Att efterträda dem (Jenny
Lind och mamsell Wideberg) var emellertid
ingen lätt uppgift. Mamsell S. förtjänar
allt beröm för det sätt, hvarpå hon löst
den. Hon har i sitt spel visat verklig
talang utan lust att imitera. »
Publikens sympatier följde Elma Ström
i rikt mått under hela hennes teaterbana.
Mer än spaltlånga berömmande recensioner
säger följande lilla förtjusande sonett, henne
tillägnad af Oscar Wijkander (Femtio sonet-
ter, 1892):
Jag minns när du — bland nordens näktergalar
Den ljufvaste — lät dina toner i
En underskön och härlig harmoni
Slå eld i alla hörn af konstens salar.
Jag drömt mig kvar bland Böhmens skog och
dalar
Vid din Agathas månskenssvärmeri!
Den »hulda ängeln» — det var din Lucie !
Och rörande och mildt till minnet talar
Om bönens makt och sängens din Alice!
Men plötsligt tystnar du! Ej stämman klingar,
Och sångens genius med brutna vingar
Drefs ut af våldet ur sitt paradis.
När tyst det blef — hvem är som mod dig
skänker?
En ängel genom rummet gått... jag tänker !
Ja, stämman tystnade! De unga kraf-
terna hade spants för hårdt; rösten var
öfveransträngd ; de-klara tonerna beslöjades
för alltid, och 1851 slöts denna korta, men
vackra konstnärsbana.
Men därefter återstod för den forna Elma
Ström ett långt, rikt och skönt lif. Redan
1846 hade hon ingått äktenskap med den
framståeude landskapsmålaren Theodor Bil-
ling. De båda makarna, gjorde nu vid-
sträckta utländska resor, från hvilka de
hemförde rika förråd af härligä intryck,
vackra minnen och stark lifsglädje. Billing
var själf god sångare, och i detta älskvärda
konstnärshem samlades ett stort antal af den
tidens mest framstående musici och utöf-
vare af de bildande konsterna. Värdinnan -
gjorde les honneurs på ett sätt, som vann
gästernas lifliga beundran, och intog alla,
med hvilka hon kom i beröring, genom
sitt fina väsen och sin älskliga personlighet.
Genom mannens död, i december 1892,
afbröts detta sällsynt lyckliga äktenskap,
och fru Billing framlefver nu sitt lif, ömt
omhuldad af sin dotter, den talangfulla
målarinnan Anna Billing.
Rikt har Elma Billings lif varit, och rik
är hennes minnens skattkammare.
Att midt i tidens jäktande lif, där det
ena intresset efter det andra skoningslöst
lägger beslag på tid, tankar och arbete, för
en stund kasta dem alla å sido och under led-
ning af hennes klara blick och sympatiska
stämma göra en vandring i denna det förgång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
