Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 19 november 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 DUN 307
nas skattkammare kännes i sanning ljufligt
befriande. Det är så lugnt och tyst därinne,
där ädelstenarna gnistra i sin egen vackra
glans och i minnets förklarande ljus.
Gurli Linder.
–––- ...........
Valbor
Ett sommarminne frän Norge 1897.
P
et går en susning i granarnas toppar,
långt, långt genom den fagra dal;
där skimrar en glans uti regnets droppar,
likt pärlor, som ströddes i tusental.
Det är af din sång ett eko bland fjällen,
långt, långt genom den fagra dal-;
det är af din blick ett minne i kvällen,
när skymningen sänkte sig, lätt och sval.
Och Losnas vågor de flyta så klara
långt, långt genom den fagra dal,
än spegla de rodnande skyars skara,
än rista de roten af asp och al.
De tolka din själ, som i längtan strömmar
långt, långt ut öfver lifvets dal,
som bryter, i jubel, i tårar, i drömmar,
sitt väsens fängslande, trånga skal .. .
Ljud, härliga ton, som min sjäLbedårar,
långt, långt hän öfver fjäll och dal!
Smält, ljufliga blick, smält bort i tårar
din djupa, stormande känslas kval!
Björkudden i november.
Toini Topelius.
—t–––––&–––––––––––
Xyckaas bukett.
yckan är för oss människor icke en ly-
sande, från himlen nedfallande stjärna,
icke en doftande praktblomma, som skjuter
upp om natten och hälsar oss om morgo-
nen, när vi resa oss från vår bädd, utan
det är en med möda plockad bukett af
små blommor, ombundna af de två banden:
minnet och hoppet. Och vill man plocka
denna bukett, så gäller det att böja sig och
söka mellan snår och törnen — då gäller
det att krypa öfver klippor och stenar för
att finna den ena eller den andra blomman;
då gäller det att hålla fast på hvad man
funnit och vattna och vårda blommorna, att
de icke vissna allt för fort.
Ja, det är lifvets små fröjder, af hvilka
den bukett sammansättes, som vi kalla lycka.
Det är icke något helt, utan något af tusen
ting sammansatt — något dagligen tillkäm-
padt och vunnet.
Ty, hvad har väl beständighet på jorden?
Hälsa?
En tillfällighet kan ju förstöra henne.
Penningar och rikedom?
Slöseri, okunnighet och ogynnsamma kon-
junkturer kunna komma de största rikedomar
att smälta bort som dagg för solen.
Vänskap och kärlek?
Ett obetänksamt ord, ett litet missför-
stånd kan ju obotligt ödelägga den bästa
vänskap. Ödet ger oss icke något, det lånar
oss blott.
Och äfven om det för en oerfaren blick
kan se ut, som om lyckan uttömde sitt ym-
nighetshorn öfver somliga människor, så är
det oftast endast på afstånd det tager sig
så lysande ut.
Den rike har nog äfven tillräckligt med
bekymmer; ty för hans öfverretade gom
blir njutningen ofta fadd och nöjet intet-
sägande. De, hvilka äga. talanger, måste
ständigt arbeta och anstränga sig, om deras
förmåga.^verkligen skall utvecklas och icke
alltsammans blifva en missräkning. Äfven
lagerkransar vissna snart, ifall de ej fuktas
af sin ägares svettdroppar.
Det finnes därför intet, som kan sägas
vara oförgängligt och beständigt, icke ens
det renaste och bästa — föräldrakärleken;
ty döden med sin lie står alltid bakom.
Vemodigt ljuder ännu den eviga läng-
tan efter lycka genom skaldernas sånger,
utan att någonsin blifva tillfredsställd. Och
dock borde det icke vara så! Blifven som
barn, lär religionen oss. Mottagen gladt
af Guds hand, hvad han i nåd gifver. Mot-
tagen det med tacksamt sinne soHten gåfva,
och pocken icke på en rätt, hvilken vi all-
deles icke hafva.
Då skall också den sanna glädjen draga
in i edra hjärtan, och lyckan, bunden
här på jorden, skall komma till eder, och
den eviga längtan skall förvandlas i till-
fredsställelse.
Man måste lära sig förstå att inskränka
sig, att vara nöjd med hvad man har.
Kan man detta, så skall man få större
ro i sinnet. Och i hvarje seger, som män-
niskan vunnit öfver sig själf, i hvarje lyc-
kadt arbete, i hvarje utveckling af våra kraf-
ter, i hvarje andäktigt beskådande af ska-
pelsens underverk, i hvarje liten glädje
öfver trofast kärlek böra vi se en blomma
i lyckans bukett. —
–––- *–––-
“pe stackars landtjruarna!“
ftersom Lillan slumrar så lugnt och jag
sålunda tycks få en stund ledig, skall
jag passa på att nedkasta på papperet en
tanke, som visserligen icke är ny, men som
uppstått hos mig, då jag läst insändarne
i tjänarinnefrågan.
Hittills ha, så vidt jag förstår, endast
stadsfruar tagit till orda i denna fråga, och
dock är det troligt att största delen af tjänst-
flickorna tjänar på landet, och lika troligt
är att stadsflickorna ha betydligt lättare ar-
bete och högre lön än deras kamrater på
landet.
Men de äro nog också mer intelligenta.
Nu är händelsen den, att undertecknad
är f. d. Stockholms- (men icke tjänste.)
flicka, men sedan många år landtfru och
vill därför, såsom kanske mera modig, för-
söka öppna lederna för landtfruarna, d. v. s.
såvida ej Idun föredrager att stänga min
väg med papperskorgen.
Då jag nu läser om, hur bra fru E. J:s
tjänarinnor ha det, och därtill hör, att de
finnas, som ha det ännu bättre, kan det
ej förvåna mig, om de kunniga och förstån-
digare flickorna söka sig plats framför allt
i Stockholm, lämnande åt oss stackars landt-
fruar att bearbeta den råvara, som ännu
ej kan räkna på någon marknad i staden.
Men — hvilket arbete, hvilken sinnes-
oro, ledsamheter, kostnader och - vantref-
nad får man ej underkasta sig, innan man
får en smula hyfsning på en genuin bond-
jänta! Det är vi som få taga hand om henne,
som behöfver en månad för att lära sig
skillnaden emellan och den olika använd-
ningen för djupa tallrikar, assietter och sala-
diérer ; om henne som aldrig rensat en fisk
eller borstat en sko blank; som när hon
skall elda i kakelugnen, fyrar på i nischen ;
som när hon anser köttet vara kokt, slår
bort buljongen; som vill passa upp vid bor-
det i strumpsockorna, som tvättar potatisen
i diskämbaret (det är ruskigt att tala om’et,
men sant är det), som — ja, nu kan , det
vara nog, fast jag har många exempel kvar,
men det kan jag dock tillägga, som en fru
förut sagt, att nog håller en sådan på två
timmar med hvad en annan flicka hinner
med på en halftimme.
Man kan vara lycklig maka och lycklig
mor, men med sådana medhjälparinnor i
ett någorlunda stort hushåll . hinner man
hvarken vara maka eller mor, man blir en-
dast en jäktad stackars slaf, som ständigt
måste vara öfverallt, göra eller göra om allt,
föra ett ständigt krig mot slarf och smuts,
själf stå vid spisen sent och bittida, och får
vara glad om man’ hinner laga en refva på
barnens kläder, innan man uttröttad kommer
i säng för att njuta en kanske af Lillan
ofta störd hvila och nästa morgon börja
samma kretslopp.
Under sådana förhållanden får pianot stå
stängdt, de nykomna bokhäftena ligga oupp-
skurna, frun törs knappt kasta en blick på
dem af fruktan att däraf frestas allt för
mycket.
Tänk! •— nu kommer den längesedan om-
talade tanken — tänk, om det funnos gemen-
samhetskök. På rama bondlandet går det
väl ej för sig, men i städer och andra större
samhällen. Äro vi ej ännu mogna, nog
moderna i god mening för dylikt?
Hur mycket slit och släp husmodern och
äfven tjänarinnan kunde därigenom bespa-
ras ! Frun på landet redde sig då måhända
med en jungfru, i stället för nu två eller
tre, månget litet hushåll i staden redde sig
kanske utan, och den hotande pigstrejken
kanske alldeles uteblefve!
Jag för min del tror bestämdt, att om
dylika kök komme till stånd, skulle hem-
met vinna därpå i trefnad, husmodern finge
mer ledighet att sysselsätta sig med de sina
och skulle därigenom få en lycklig känsla
af, att äfven hon vore människa. Under
kvinnokonferensen nu i höst nämndes ju, att
frågan om gemensamhetskök varit på tal,
om i kvinnliga Idun eller i Kvinnoklubben
minns jag ej nu*. Käraste, tycktes frågan
olöslig? Lilly.
* I biografien öfver fru Hanna Palme (Idun
1896, n:r 16) läses: »I februari 1887 höll fru
Palme’ i »Nya- Idun» ett föredrag om »Clemen-
samhetskök», hvarvid hon sökte utveckla de lätt-
nader, som åtminstone för vissa kategorier af
kvinnor skulle uppkomma genom anordnandet
af kök, gemensamma för ett helt hus, samt. i
vissa afseeuden gemensam hushållning.» Tör-
hända anser fru Palme nu tiden vara mogen för
denna sin tankes närmare utvecklande äfven i
tidningen Idun ! ? Red.
Några öfverblifna exemplar
finnas ännu att tillgå å Iduns expedition af
BARNGARDEROBEK
för innevarande år. Mot insändande af 2 kr.
i postanvisning erhållas alla de under året ut-
komna numren, äfvensom de återstående till årets
slut. Iduns Expedition.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
