Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Upp i grenarna de springa,
Draga klockor fram och ringa
Ottetidsrevelj ocji svinga
Granvedsstickors tända bloss.
Lyss! då börjar plötsligt höras
Sorl vid skogens bryn och röras
Täta vandringsled, som föras
Fram mot skyhög grankoloss.
Främst i täten gå de unga,
Barnens hjärteglada klunga,
Undrande att klockor sjunga
Ur ett haf af fackelljus!
Efter stappla eller skrida,
Slutna till hvarandras sida,
De som sett sin barndom glida
Ned i tidens strida brus.
Barnen sina steg bevinga,
Ty i takt och rytmer klinga
Klockorna och samman tvinga
Händerna på tusen små.
Och nu går kring jättegraven
Dansen på den frusna planen
Med en fröjd, som I ej anen,
Hvilka kring i lystnad stå!
Ack, den färg, den djupa röda,
Född af dansens lätta möda,
Som I sen hos barnen glöda,
Bleknat långsetn hos er!
Deras gamman käryi som svedan
Af ett rifvet sår, emedan
Sorgetunga tider sedan
Brutit eder julfröjd ner.
Plötsligt tystna rytm och takter,
Och af underfulla makter
Sänks från ljusa stjärndräkter
Slilla toners orgelbrus
Som ett svar på kyrkklocksmalmen,
Som nu bådar morgonpsalmen
Om ett krubbans barn på halmen
Nejden rundt i Herrans hus.
Gripna af del underbara,
Alla små på fotter snara
Skynda till de äldres skara,
Sökande hos dem en hamn,
Hvilka, hardt ur fattning bragtu,
Barnen oafvändt betrakta
Och på julens hälsning akla
Under stjärnekupans famn.
Längesedan graflagdt minne
I^efver upp på nytt därinne
I af åren härjadt sinne
Som förklarad verklighet.
Som i tiderna, de farna,
Blickarna ånyo klarna,
Hjärtat återfår sin barna-
glådjes glömda enkelhet.
Och når skaran hemåt drager,
Hvarje öga fått en dager,
Som sin glans af renhet tager
Från en spanad lyckovärld.
Mörkret skingrats, som dem plågat,
Granen som en eldstod lågat
I den öken, där de tågat
Tunga årshvarfs vilsna färd.
Prisande hvarandras snille,
Tomtarna i julegille
Att de kunde hvad de ville
Jubla åt till ljusan dag:
Atl en julemorgon, bringa,
Medan facklorna de svinga
Och i klockorna de ringa,
Ljus i alla åldrars drag.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
En julafton.
Af Amanda Kerfstedt.
et var den 24 december. Väckaruret
ringde gällt och länge, och stations-
skrifvaren vaknade. Klockan var fem
på morgonen. Det var icke att ligga och dra
sig, det var att gäspande genast klifva ur
sängen och köra hufvudet i tvättfatet. Vid
ljudet af det plaskande vattnet vaknade
äfven hon.
»God morgon på julafton, gumma lilla,»
sade han, medan vattnet droppade från
hans ansikte och han framåtböjd började
att skyndsamt gno sig med handduken.
» God morgon, Axel, » svarade hon half-
vaken. Sedan hon legat tyst en stund,
medan han i största hast klädde sig, sade
hon liksom långsamt återkommande till en
under sömnens timmar glömd situation:
»Ack ja, det är sant, det är julafton idag.»
»Skall du sucka öfver det, Ellen,» sade
han vänligt, medan han borstade sitt tjocka,
krusiga hår. »Enda möjligheten för oss är,
att vi låta bli att sucka.»
När han var färdig, gick han fram till
sängen och tog henne i hand. »Adjö med
dig, lilla gumma,» sade han. »Försök nu
att sofva en god timma till, det behöfver
du så väl, din lilla stackare.»
»Axel,» sade hon och höll kvar hans
hand, ehuru klockan visade en betänklig
benägenhet att närma sig de tjugu minu-
terna, »om bara den här dagen vore öfver,
om det bara inte blefve i dag! » Hennes blick
var så trött och så ångestfull, att han böjde
sig ned och kysste henne. »Vi gifte oss
för unga,» mumlade hon.
»Nej,» sade han och reste sig med ett
dystert drag öfver pannan, »nej, Ellen, men
jag begick ett annat misstag. Jag trodde
att, då det onekligen finns så många, som
fuska och slarfva här i världen, så skulle
ett samvetsgrant och ärligt arbete gälla
någonting. Men det gör det inte. Det är
bara personliga relationer eller ålder. Ja, i
det fallet medges att jag är för ung med mina
38 år. Fastän jag har sexton trägna arbetsår
bakom mig i tjänsten, så finnes det vid mina
ansökningar alltid någon som har mer. »
Detta var hans sårbara punkt.
»Och ändå söka vi för det mesta till
ställen, dit vi tro att ingen annan vill
komma,» sade hon. »Vi måste ju söka till
städer för barnens skull. Men det är just
barnen de äro rädda för.»
»Tyst, Ellen,» sade han hastigt och såg
på klockan, »inte misströsta i dag. Det
ljusnar nog, skall du få se. Sof nu en stund,
så blir du modigare, när du vaknar. Hvart
har mitt morska huskors tagit vägen?» Och
han vände sig om och nickade småleende
emot henne, då han väl balanserat sig fram
mellan de tre små sängarne och öppnat
dörren för att gå.
Visst ville hon sofva en timme till, och
medan hon lade sig till rätta på kudden,
underhandlade hon med sig själf, om hon
möjligen kunde få det. Hon hade ju tram-
pat symaskinen till elfva på kvällen. Alla
bomullsförklädena voro färdiga — »ja —
jag somnar —»
Men just som sömnen höll på att gripa
henne, spratt hon till. Barnens julklappar!
De voro ju icke lackade. De voro små, men
många, ty alla förnödenheter under hela
hösten hade sparats till julen. Hur skulle
hon sedan få någon ostörd stund till det?
Nu sofvo alla, och det. var tyst i huset.
Hon hade åtta barn, alla med stark mat-
lust och stor förmåga att slita skodon, och
hon väntade dagligen det nionde.
Nej, hon kunde inte få ligga längre.
Mödosamt reste hon sig upp och började
kläda sig. »O, om den här dagen vore
öfver!» tänkte hon ännu en gång. »Bara,
bara inte i dag! Stackars mina små. Det
skulle förstöra all deras glädje.»
När hon var klädd och satt vid det tända
ljuset och lackade paket efter paket, märktes
ännu mer hennes blekhet och de härjningar,
som äktenskapets femton år åstadkommit i
hennes yttre. Hon var af fin familj, på
den tiden, då han friade, en täck ung va-
relse, full af leenden och solsken, som hade
svårt att föreställa sig några motgångar, där-
för att allt log så gladt, och som älskade
sin tjugutreårige fästman med hela det nit-
tonåriga hjärtats värme.
Nu var håret grånadt, kindernas rund-
ning borta, hela gestalten tärd. Hon hade
uthärdat arbetsårens oanade släp, och ändå
fanns det kvar skälmska gropar kring mun-
nen och ett skalkaktigt lif i blicken, när
hon någon gång hade tid att vara glad.
Man märkte, att det skulle kunna bli en
eftersommar för henne, om bara omständig-
heternas tryck lättades. Ty ehuru hon
oftast icke visste, om hon orkade älska
vare sig man eller barn, så hade dock det
bästa förblifvit orubbadt, den ömsesidiga
kärleken var i botten densamma.
När paketen voro lackade och schalen
väl bredd öfver den mystiska klädkorgen,
lutade hon sig tillbaka emot stolens rygg-
stöd och slöt ögonen. Tår efter tår smög
sig långsamt fram under de långa ögon-
håren, hon kunde icke vara glad — nej,
hon kunde icke. Hon förmådde icke vänta
med glädje, bara med sorg och motvilja.
Bördan var för stor. Lilien kunde ju icke
gå ännu och så en till att tära på den lilla
lönen på två tusen kronor. Så mycket hade
den visserligen ökats från de nio hundra,
hvarmed de började, men de voro ju dock
fint uppfostrade människor, både hon och
han, barhen kunde icke gå och se ut som
tiggare. Men nu började det knarra i de små
sängarne, och slutligen kom ett : »Mamma,
Alle vill gå opp.»
Den sextonåriga enda tjänarinnan var
sysselsatt med sopning af rummen och borst-
ning af kläder, äldsta dottern, Elsa, låg på
vindsrummet med de två mindre systrarna,
båda gossarne inne i soffan i pappas rum,
det fanns ingen hjälp, hon måste krya till
sig, resa sig upp och börja kläda på dem.
O! så bråkiga de voro vid tvättningen! Ofta
brukade hon skratta åt dem, men i dag
kunde hon det icke, och ändå var det jul-
afton. Ja, just för att det var den så länge
förut omtalade julaftonen, så kunde hon
icke skratta.
»Mamma, är det riktigt säkert julafton i
dag? Tror du jag får en häst?»
»Det kan jag inte veta, kära du.»
»Ernst vill ha en trumpet.»
»Den kan du inte blåsa, kära Ernst,»
säger Alle.
»Jo, — ja tan.»
»Får vi saffransbröd, mamma, med rus-
sin i?»
»Får vi äpplen i gran?» säger lilla Tyra.
»Får jag hjälpa till att klä den?»
»Ernst vill ha äpplena nu.»
»Kan jag inte få bara en liten skifva
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
