Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
m t? *
Nvfs.fU,
saffransbröd nu till mjölken,» hviskar Alle
i örat på henne, medan Tyra rycker i kjolen
på andra sidan och ropar: »Hör på mig,
mamma, hör på mig. Ska jag klä dockan
i sina bästa kläder?»
Saffransbrödet — ja, det var icke bakadt
ännu, för att det skulle bli riktigt färskt.
Degen måste göras på ögonblicket — och
med ens var hon inne i de dagliga trägna
bestyren, och det lättade.
Vid middagen kunde hon möta sin man
med ett småleende, hon var så tacksam,
att allt gått väl, halfva dagen var förbi.
Pappa hissade lille Ernst i taket ett par
gånger och ropade: »Nu är det j-u-u-u-1.»
Alla barnen stodo och sågo på med tin-
drande ögon. Men så bar det af till statio-
nen, där det i dag var oerhördt brådtom.
»Jag skall försöka att komma hem vid half
åtta tiden, om det är möjligt,» sade han.
»Hur skall jag kunna hålla de små vakna
så länge?»
»Pappa får lof att läsa opp julklapparne, »
sade Fredrik. »Det är inte något julbord
utan pappa.»
»Ja, ja. Jag kommer så fort jag kan,»
ropade han i dörren.
När klockan blef fyra, skulle granen klädas.
Barnen stängdes in i köket, där Lisa diskade,
och stora syster Elsa, fjortonåringen, fick
hjälpa mamma. Och nu kunde mamma
skämta litet smått. Saffransbrödet hade
lyckats utmärkt. Ett större paket hade
kommit till henne själf med påskrift: »Från
goda vänner och trogna grannar,» och hon
hade ännu så mycket af barnasinnet kvar,
att hon var nyfiken.
»Mamma, jag räcker inte att fästa den
här flaggan,» sade Elsa. Och mamma, som
glömt sitt bekymmer under granklädaudets
alla julminnen, tog flaggan för att hjälpa
henne, men grenen satt högt — kanske
att hon sträckte sig litet för långt, hon
blef plötsligt mörkröd i ansiktet, därpå döds-
blek. Ett svagt rop undföll heniie.
»Elsa,» sade hon brådskande, »bed Lisa
komma in genast.»
»Jag kan icke skicka bort dem nu som
alltid förr,» tänkte hon, medan hon sjönk
ned på en stol. »Inte så många på själfva
julafton, då alla vilja vara för sig själfva.
O, Gud! O, Gud!»
Lisa kom, och Elsa stod i dörren, för-
vånad och förskräckt.
Hon talade fort
och med fläm-
tande rösttj
»Gos-
sarne
få ligga på golfvet i pappas rum och pappa i
deras soffa, » sade hon. »Hjälp fort till, Elsa,
att flytta de små sängarne hit ut i salen. Du,
Lisa, får ligga här på soffan i natt. Kasta
sedan schalen öfver dig och spring efter frun.
Kom bara riktigt ihåg, hvad jag sagt!»
»Ja, frun,» sade den häpna flickan.
När sängarna voro utflyttade och Lisa
borta, samlade hon barnen i pappas rum.
»Hör ni, barn,» sade hon och gjorde våld
på sig, så att svettdropparne stodo klara i
pannan, »nu får ni lof att stanna här i
rummet snällt hela aftonen. Mamma blir
sjuk och kan inte hjälpa er. Vill ni lofva
mig för denna kväll att vara lydiga och
snälla? Kom ihåg, att det är julafton.»
Hon hade så svårt att inte snyfta till, men
den återhållna smärtan, blickens ångest, de
darrande läpparne gåfvo en högtidlighet åt
hennes tal, som imponerade.
»Jag lofvar,» sade äldste gossen med en
röst och ett utseende af manligt allvar, som
på ett underbart sätt stärkte henne. Han
förstod, att här fanns ingen undanflykt.
»Få vi inga julklappar?» ropade lilla Tyra.
»Jo. Gå in efter korgen, gossar. Syster
Elsa får läsa opp dem för er.»
»Ska mamma inte vara med, och inte
pappa heller?» snyftade Anne Sofie.
»Ernst vill ha nöttej och äpplen nu.»
»Kom hit, ska’ du få sitta i knä hos mig,»
sade den äldste, som var blek och modigt
kämpade mot gråten, som ville komma af
annan orsak än af den egna missräkningen.
Under tiden hade korgen flyttats in.
»Adjö med er nu så länge,» sade hon
med en lång blick på dem alla. Hon orkade
ej med flere förmaningar. »Gud välsigne
er. Kom med mig ett ögonblick, Elsa!»
De stodo i det halfmörka rummet, mor
och dotter.
»Nu litar jag på dig, min lilla flicka. Vill
du ta lillen upp till dig i natt och se väl
efter honom?»
»Alla andra ha roligt i kväll,» sade Elsa
buttert, »hvarför skall mamma vara sjuk
just i kväll?»
»Tyst — gå In till dem — jag kan inte
mer, » hon vacklade öfver rummet in i säng-
kammaren och stängde dörren efter sig.
Men hon hörde Elsas röst utanför : »Mamma,
mamma, jag lofvar. Jag skall se efter ho-
nom och alla de andra med!»
Och sedan började kampen, som var häf-
tigare och våld-
sammare, än hon
någonsin varit
med om. En
gång skrek
en gäll
röst
utanför dörren: »Mamma, det har kommit
en stor låda från Norrland, från mormor.
Pappa har skickat hit den, » men då inte svar
hördes, rusade hon hufvudstupa tillbaka till
de andra.
Så djupt olycklig som nu hade hon
aldrig varit, tyckte hon. Midt i lidandet
en kväljande känsla af ovilja, af inre mot-
stånd, af oförmåga att rå med ett enda
nns mer, än hon förut hade att bära.
Efter två timmar var det öfver.
Hon ville inte vända på hufvudet, då den
lille gossen var klädd. Det hade kommit
ett sådant trots i henne. Ensam hade hon
varit. Hon hade ej ens skickat bud till sta-
tionen. Hon visste så väl, hur brådtom
de hade där en sådan kväll.
»Tag ut lampan och ställ i ordning litet,
tills pappa kommer,» hviskade hon. »Jag
kan godt vara allena. Drag bara upp gar-
dinen.» Hon hörde genom den stängda
dörren, hur tyst Lisa gick och dukade bor-
det. Hon låg alldeles stilla. Tårar, denna
de sysslolösas tröst, hade hon inga. Hon
låg och stirrade ut i rummet utan önskan
att tänka, utan tacksamhet för det som
var öfverståndet, bara med en dof förnim-
melse af att hon icke ville upp mera —
nej, hon ville icke börja med en ny om igen.
Men slutligen kom hon att vända helt
litet på hufvudet. Då såg hon genom fönst-
ret hela det gnistrande himlahvalfvet blixt-
fullt med stjärnor. Så rundt, så högt, så
strålande det var! Fullt af världar. En
oändlighetskänsla smög sig öfver henne, en
känsla större, vidare, gränslösare än hon
någonsin erfarit. En evighetsvarelse, född
för dessa ändlösa vidder ! Allt, allt var litet,
smått, oväsentligt inför detta haf af stjär-
nor. Och bland dessa hade en gång Bet-
lehemsstjärnan strålat!
Hon hörde en sakta fnysning bredvid sig.
Hon rörde sig helt litet åt sidan och lade
sin hand på det lilla byltet, som låg ned-
bäddadt på andra sidan i sängen.
»Välkommen till jorden, lilla barn! Väl-
kommen, mitt lilla barn, till evigheten, » sade
hon. »Guds välsignelse öfver dig.» Mot-
viljan smälte bort, och en stilla, nästan
ofattlig frid smög sig öfver henne.
Då hördes steg utanför dörren, de älskade,
välkända stegen. Hon slog upp ögonen och
såg honom lutad öfver sig.
»Ett sådant litet troll att skena åstad,»
sade han. De hade börjat sitt lif tillsam-
mans så unga, att de ännu hade kvar ung-
domens terminologi. »Du lilla stackare 1
Hvarför skickade du inte bud?»
»Jag visste ju, att du hade brådtom.»
»Är du nog stark att bära en liten glädje
på julafton, Ellen?»
»Jag tror det,» sade hon matt.
»Jag har fått en julklapp.»
»Platsen!» sade hon.
»Nej, inte platsen, men jag har fått an-
bud på att bli kassakontrollör vid snickeri-
fabriken. Det kan jag godt sköta bredvid
det andra. Åtta hundra kronor.»
Han såg, att hon ryste till.
»Blir du inte glad?»
»Så väl,» sade hon med en ny lätt rys-
ning, »att jag inte visste det nyss. Så väl
att jag hann bedja vår lilla gosse vara väl-
kommen,‘innan jag fick veta det.»
»Du är lustig du, Ellen, med dina små
konstiga känslor,» sade han och strök ömt
hennes kind. »Är det något du vill, eljes
skall jag väl gå ut till barnen. Jag har
bara en timme på mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
