Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■
Lilly.
Jag vet inte. Jag orkar inte tänka på det.
Tag hvad Emma har. (Sätter sig, suckar.) Äh,
hvad jag är trött!
Emma.
Jag har nyss kokat kaffe. Om jag finge bjuda
doktorinnan en liten tår.
Lilly.
Nej, nej! Låt mig vara!
Emma.
Bara en liten tår, det är så bra, när man är
ledsen,
i ’
Lilly. (Gråtfärdig.)
, ’ Jag är inte ledsen! Låt mig vara i fred!
Emma.
Ja, för all del, men litet kaffe skulle nog göra
godt. (Går.)
(Lilly stiger upp och går häftigt fram och till-
baka, sätter sig, men stiger åter upp. Slutligen
sjunker hon ner på en stol vid bordet, kastar
sig framstupa öfver detta och brister i gråt.
Så sitter hon, då d:r Vinge efter en stund kom-
mer in från verandan. Han stannar vid dörren,
då han får se henne. Hon tycks inte höra ho-
nom. Han går fram till henne, hon rör sig inte,
snyftar fortfarande.)
Doktorn. (Lägger handen på hennes hufvud.)
Lilly, min vän!
Lilly. (Snyftar.)
Doktorn.
Hur kommer det sig till att du redan är hem-
ma? Hvad har händt?
Lilly. (Snyftar fortfarande.)
Doktorn. (Lägger armeri om hennes hals
och försöker draga henne till sig.)
Kära lilla barn, hvad har händt? Hade de
seglat ifrån dig, för att du lät dem vänta?
Lilly. (Drar sig undan hans smekningar,
gråter ännu våldsammare.)
Neej !
Doktorn. (Allvarligt.)
Men Lilly, försök att behärska dig ! Är du
sjuk, eller har någon gjort dig ledsen?
Lilly. (Mellan snyftningar.)
Harald!
Doktorn. (Reser upp henne trots hennes mot-
stånd.)
Liar någon gjort dig ledsen?
Lilly.
Ja!
Doktorn. (Bestämdt.)
Hvem har gjort dig ledsen?
Lilly. (Snyftande.)
Jo, — du!
Doktorn.
Jag! Det förstår jag inte. Hvad har jag gjort?
Lilly.
Ack, Harald, om du visste! (Gråter igen.)
Doktorn.
Var nu förnuftig, Lilly, och säg mig hvad det
är! Har jag gjort dig ledsen, så är det alldeles
utan att veta eller vilja det. Hvad har jag gjort,
som så kan bedröfva dig?
Lilly.
(Springer upp och ställer sig framför honom,
darrande af sinnesrörelse.)
Och det frågar du! Du, som aldrig bryr dig
om mig, aldrig tänker på mig eller frågar efter,
om jag har tråkigt. För alla andra har du tid,
men jag får inga anspråk ha på dig. Jag hin-
ner ju aldrig tala med dig!
ID U N
Doktorn.
Kära Lilly . . .
Lilly.
Tror du det är så roligt för mig att jämt gå
ensam bland alla främmande människor? Tror
du jag har något nöje af alla de här kafferepen
och utfärderna? Jag vet ju så väl, att man bju-
der mig bara af artighet mot dig, mig frågar
verkligen ingen efter! Och inte frågar jag efter
en enda af badgästerna heller. Jag har tagit
emot bjudningarna, för att du ville det, och för
att jag hvarenda gång hoppats, att du skulle få
tid att vara med. Men nu går jag inte ensam
längre! Jag står inte ut, jag kan inte, jag-
vill inte!
Doktorn.
Jag trodde verkligen, att du var road af att
vara med. Inte ville jag tvinga dig!
Lilly.
Jag, som hade gladt mig så mycket åt, att du
skulle vara med i dag! Men du bryr dig inte
ett dugg om mig! Det är bara patienterna från
morgon till kväll, för dem står du alltid till reds,
jag ser dig ju knappt på hela dagen.
Doktorn.
Jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag hat-
redan innan vi gifte oss flere gånger sagt dig,
att lika väl som en läkare måste glömma sig själf
för sin plikt, lika väl måste hans hustru vara
mera själfuppoffrande än andra mäns hustrur.
Lilly. (Häftigt.)
Ja, de få väl inte ha några känslor! De skola
väl tåla allt, kan jag tro!
Doktorn.
Jag förstår inte hvad du menar.
Lilly.
Åjo, det gör du nog! (Gråter.) Alla patienter äro
väl inte så rysligt sjuka. Du hade bestämdt lika
bra kunnat följa med mig som spatsera med frö-
ken Dufva.
Doktorn.
Hvad pratar du?
Lilly.
Jo, Emma sa’, att du gick med henne. Och
du ville ju på inga villkor, att hon skulle fara
med och . . . alla herrar tycka ju, att hon är så
förtjusande.
Doktorn. (Skrattar.)
Nej, vet du Lilly! Nu är du verkligen rolig!
Lilly.
Ja, du tycker ju till och med att hennes klä-
der äro så trefliga. Och jag, som bara för din
skull gjort mig en ny hatt!
Doktorn. (Drar henne till sig.)
Och så tyckte jag mer om fröken Dufvas mössa.
Stackars min Lilly! Var det där skon klämde?
Doktorn-
Jag måste gå dit igen litet senare i afton, nu
var jag på väg till ett par andra patienter. Jag
gick bara hit hem i förbifarten för att be Emma
bädda åt mig i mitt rum, ty jag ville inte störa
dig, då jag troligen blir tvungen att gå ut i natt.
Och du skulle naturligtvis vara så trött efter ut-
färden — tänkte jag.
Lilly. (Kastar sig i hans famn.)
Harald, jag vet ju, att jag är så dum och oför-
ståndig, och att du är så god och rar! Men jag
rår inte för, att jag blef så ledsen i dag och så
— — och så — —
Doktorn. (Betraktar henne forskande.)
Du ser ju alldeles utmattad ut. Sådana här
scener får du inte ställa till mera, det är bara
att förstöra sig! Jag skall ge dig litet droppar.
(Vill gå.)
Lilly. (Håller fast honom.)
Harald — jag —
Doktorn.
Men du är ju riktigt hysterisk!
Lilly. (Sakta.)
Det är bara något jag så gärna ville säga dig,
men jag har ju inte kommit åt att tala med dig
på flere dagar. Harald — — —
Doktorn.
Du är väl inte sjuk? (Ser henne in i ögonen.)
Lilly! (Omfamnar henne.) Min egen, älskade lilla
hustru. Är det verkligen — är det sant?
Lilly. (Gömmer ansiktet vid hans bröst.)
Jag tror det. Jag är så glad och jag är så
ledsen !
Doktorn. (Kysser henne.)
Glad måste du vara, bara glad! Kan du för-
låta mig, att jag gjort dig ledsen? Jag var så
dum, jag tänkte inte på annat, än att det var
litet dåligt humör, för att jag har så liten tidatt
vara med dig. Jag borde väl ha tänkt på —
Lilly.
Det var jag, som var dum. Jag borde väl ha
sagt det; men så var jag rädd, att du intressera-
de dig mer för dina patienter än för mig.
Doktorn.
Men Lilly! Jag är rädd att vi ha varit riktigt
dumma båda två.
Lilly. (Kysser honom.)
Ja — kanhända!
(Illustratör: Elin Wcflman.)
(LSPm
Lilly.
Det var inte det, det var–––Du visste väl,
hur glad jag skulle ha blifvit, om du kommit
med. Om du bara hade velat, så hade du nog
kunnat.
Doktorn. (Allvarligt.)
Nej, det hade jag inte. En läkare måste låta
plikten gå framför allt.
Lilly.
Du har plikter mot mig också.
Doktorn.
Tror du jag med lugnt samvete hade
kunnat följa dig till ett nöje, när jag
visste, att ett litet barn låg i feber och
att modren, ännu klen efter en genom-
gången sjukdom, oroade sig. Min plikt
var att se till dem, ej att följa med
dig. Jag har just varit hos dem, det
var ganska allvarligt med bamet.
Lilly.
Ack, Harald!
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
