Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
lär. limn är ring
och är siudeni,
jAf N. P. ÖDMAN.
/f“* n liten krets lärare vid ett af våra högre
allmänna läroverk var en afton sam-
lad hos vännen Nils Vågman, välbeställd
skoladjunkt vid samma läroverk och känd
för sitt glada lynne: det var något af den
»gamle studenten» kvar hos honom. De
sutto inne i hans rum och rökte och pratade
om hvarjehanda, om skolarbetet, om lärjun-
garne m. m., och slutligen kom man som
vanligt in på gamla studentminnen — ett
älsklingskapitel för dem alla.
Värden själf hade suttit tyst en stund
och lyssnat på de andras historier. Slut-
ligen vänder sig hans gamle vän, lektor
Petter Karlman, till honom helt tvärt och
utropar: v
» Hväd sitter du och filosoferar öfver,
Nisse? Du brukar inte annars vara den
som tiger, när det är fråga om student-
historier. Tag nu fram någon, du också,
ur ditt rika förråd.»
Vägman betänkte sig ett ögonblick och
sade däypå dröjande:
»Ja, nog kunde jag ha en, men den är
alldeles för lång, och så är hustru min med
på ett hö|n också, nämligen litet grand på
slutet, ja,: det handlar i själfva verket om
hur jag, som ung student, kom att bli be-
kant med henne — och jag fruktar hon
inte skulle tycka om att bli inblandad.»
» Ah prat, så farligt är det väl inte, » in-
vände Petter.
»Nå ja, jag kan ju sluta historien hvar
jag vill, och då slutar jag den väl just där
själfva romanen skulle börja.»
»Ja, kör för det då,» medgaf Karlman,
»men preludiera bara inte längre, utan sätt
i gång.»
Och Nils Vågman harskade sig, jämkade
på glasögonen, drog ett drag först i vänstra
mustaschen, så i den högra och började:
»Alla historier böra, som ni förstår, mina
herrar, ha en titel, åtminstone om de äro
långa, och skulle jag nu hitta på ett namn
åt den här, så tror jag, jag ville kalla den:
När man är mig och är student eller Studen-
tens hemresa och dess följder.
Det var under min gladaste studenttid,
och skall jag precisera tiden närmare, så
var det — låt mig se — i senare hälften
af juni månad 1858, strax före midsommar.
Jag hade efter slutad studentexercis i Upsala
fått bref från min morbror, kyrkoherden X.,
som var mig i fars ställe, med order att
komma hem och tillbringa ferierna i hans
prästgård i Värmland, och respengar följde.
Alltså, sedan jag, såsom en ordentlig karl
anstod, med en del af dessa respengar klare-
rat några små vigilansskulder, som jag ej
kunde lämna efter mig, afreste jag med
gamla hjulbåten »Upland» till Stockholm,
sjöng och »festade» med en hop student-
bekanta på akterdäck, tillbragte med dem
en treflig eftermiddag i hufvudstaden och
gick på kvällen samma dag ombord på ång-
fartyget »Karlstad», som skulle föra mig till
staden af samma namn och naturligtvis gå
den vackra kanalvägen. Biljett hade jag,
enligt dåtidens ordningar, köpt under dagens
lopp på ett ångbåtskontor vid Riddarholms-
kajen — och jag borde kanske äfven till-
lägga, att detta var den sista kraftansträng-
ningen af min lilla reskassa, ty när jag
sedan blickade in i min portmonnä, såg jag
där bara röda saffiansväggar och ett par
ensliga kopparslantar. Jag hade på ång-
båtskontoret vid denna upptäckt dragit en
suck så hörbar, att bokhållaren lyft på huf-
vudet och tittat på mig med förvåning -—
men jag hade snart tröstat mig med den
tanken, att jag, skulle väl på båten träffa
någon bekant, som jag kunde »vigilera» af.
Jag kom sent ombord — båten skulle
afgå under natten — ingen människa såg
jag till på akterdäck, och sedan jag en kort
stund njutit af den tysta, vackra sommar-
natten och det stilla skvalpet kring ångbå-
ten, gick jag ner och kröp till kojs. Af
de dofva snarkningarna omkring mig kunde
jag förstå, att jag ej var den ende passa-
geraren ombord, och snart sof äfven jag
som en stock.
När jag vaknade, stod solen redan högt
på himmelen, och jag klädde mig hastigt
och gick upp på däck. Det kvällen förut
så tomma och tysta akterdäcket var nu fullt
af lif och rörelse, d. v. s. af nymorgnado
passagerare, som dels sutto i grupper och
språkade på bänkarna, dels promenerade
fram och åter på däcket — alla uppenbar-
ligen njutande af det vackra vädret och den
behagliga färden. Vi befunno oss ute på en
stor fjärd, hafvet utbredde sig framför oss,
spegelblankt och glittrande i solen, och fisk-
måsar kretsade muntert omkring oss. Af
en sjögast, som sysslade med något akterut,
fick jag veta, att vi längesedan passerat
Södegtelge kanal och nu befunno oss ute i
sörmländska skärgården.
Sedan jag sålunda satt mig in i situa-
tionen, började jag mönstra passagerarne.
Inte ett enda bekant ansikte! För en ung,
glad student var detta alltid ett ledsamt
streck i räkningen, men nu särskildt efter
den där upptäckten jag gjort på ångbåts-
kontoret, var det så mycket ledsammare.
Dock, »man muss sich nicht verblüffen lassen,»
tänkte jag. Har jag inga bekanta, så kan
jag ju skaffa mig. Formerandet af bekant-
skaper var ju min starka sida, det stämde
för öfrigt ock med mitt ungdomliga student-
lynne, oafsedt alla biafsikter. Och hvad
beträffade maten ombord, så var här tills
vidare ingen fara. Man betalade ju inte
kontant, utan skref upp allt hvad man för-
tärde i ett slags »liggare», en lång smal
bok som cirkulerade i matsalen. Jag gick
alltså att börja med ned och åt frukost i
allsköns ro och skref upp — och först när
jag om en stund var på däck igen, återtog
jag funderingarna och passageraremönstrin-
gen. Här voro många att välja på. Hvem
skulle jag börja med? Och hur skulle jag
gå tillväga?––––––-
Just som jag satt och funderade härpå,
hördes en manlig röst likasom ofvanifrån
ropa med bedöfvande styrka: »Mitt herr-
34
skap!» Alla tittade upp. Rösten kom från
kommandobryggan. Det var kaptenen, och
han fortsatte sålunda: »Om det är någon
af herrskapet, som inte sett sälar förut, så
ligger det några stycken där borta på skä-
ret,» och därmed pekade han framåt åt
styrbordssidan, Alla rusade åt den sidan
och trängdes vid relingen för att få se de
utlofvadc salarna; och hur det var, så kom
jag att stå alldeles bredvid en äldre dam
med ett distingeradt utseende. Snart hade
alla fått sälarna i sikte, och utrop och an-
märkningar hördes från alla håll. T ett nn
skrämdes djuren af bullret från ångbåten
och vältrade sig det ena efter det andra
ned i vattnet, så att det stänkte omkring
dem.
»Nej, se hur rädda de blefvo!» sade den
äldre damen med det distingerade utseendet
till en yngre dito pä hennes andra sida.
»Ja, och se hur de plaskade,» sade jag.
Den förnäma damen vände sig något för-
vånad om och såg på mig, och jag smålog
förbindligt mot henne och såg sällskaplig
ut. Jag måtte förefallit henne rolig, ty hon
drog munnen till ett leende och sade med
en blick på min hvita mössa:
»Herrn är upsalastudent, ser jag?»
»Ja, och jag kommer nu direkt från Up-
sala och står på väg till Värmland.»
»Jag kommer också från Upsala, jag bor
där i trakten och reser nu liksom ni till
Värmland. Jag tycker mig ha sett ert an-
sikte förr; är ni inte sångare?»
»Joho, det slår in, jag är första tenor.»
»Då är det förmodligen vid någon konsert
på Gillesalen jag sett er. Var ni inte med
vid Filharmoniska sällskapets sista konsert
i maj?»
»Jo, jag sjöng ett litet obetydligt solo
med Josephsons ackompanjemang.»
»Ja, ganska riktigt — och får jag fråga
om ert namn?»
Jag uppgaf detta — och hon å sin sida
presenterade sig som friherrinnan Nickel-
hjelm på Mäleborg, en egendom halfannan
mil från Upsala, och föreställde äfven den
yngre damen som sin dotter, fröken Alice.
Bekantskapen var härmed gjord, och jag
återvände i de båda damernas sällskap till
deras plats på akterbänken, där en liflig
konversation vidtog om Upsala, upsalasång
och upsalaförhållanden i allmänhet. Jag
berättade några studenthistorier, som tycktes
roa dem ofantligt, och snart voro vi som
gam-la bekanta.
Friherrinnan var en mycket fin dam med
aristokratiska drag, men på samma gång
enkel och älskvärd i sitt sätt; åldern kunde
vara mellan 50 och 60 år. Dottern, som
såg rätt snäll ut och hvars ålder jag anslog
till 25 à 30, var mera tyst och stilla, och tyd-
ligen ännuunder moderns ledning, och yttrade
hon sig blott under de små pauser denna
någon gång lämnade till hennes förfogande.
»Ja,» tänkte jag, »jag är nu alltså bekant
med en friherrinna, och då skall det väl gä
som en dans att från denna högre stånd-
punkt vidare utvidga bekantskaperna nedåt.»
Jag hade just tagit korn på en reslig
medelålders man, som såg mig både god-
modig och rätt reputerlig ut, och han å sin
sida tycktes under sin promenad på däck
äfven ha bemärkt oss och vårt glada samtal.
»Den där skall jag bli bekant med,» tänkte
jag, och så lämnade jag damerna under
någon förevändning och promenerade liksom
han fram och åter. Och hur det var, så
tornade jag mot honom liksom af en hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
