Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
‘delse och bad honom mycket artigt om
ursäkt.
»Dä skader inte,» svarade han på bred
värmländska.
»Herm är bestämdt värmländing liksom
jag,» anmärkte jag gladt.
»Ja, va’ dä lickt dä, att ja’ ä värmlän-
ning; mett namn ä’ G-ahrn, brukspatron
Gahm på Rissäter, å hva’ hetter herrn då?»
Jag nämnde mitt namn och hvart och till
livem jag skulle resa.
»Då jaggu känner ja’ herrns morbror, dä
ä en riktig hedersman» — och vi skakade
hand och han bjöd mig på en cigarr.
»Men hva’ va dä för fine fruntimmer di
där, som herrn satt å prata med nyss?» fort-
satte han, sedan han gifvit mig eld på
cigarren.
»Jo,» svarade jag i ledig ton, lik-
som om friherrinnor hörde till mitt
dagliga umgänge, »det var friherr-
innan Nickelhjelm och hennes dot-
ter fröken Alice Nickelhjelm.
Kanske jag får lof att pre-
sentera?»
Och innan han hunnit
svara, förde jag honom
redan_ med halft våld
fram till damerna och
presenterade : »Brukspa-
tron Gahm, friherrinnan
Nickelhjelm, fröken Nic-
kelhjelm.»
Friherrinnan klarna-
de genast upp och sade
gladt, måhända med en
liten fin skymt af nedlå-
tenhet: »Gahm är ju ett
mycket kändt och berömdt
värmlandsnamn, fägnar
mig att göra bekantskap.»
»Ja, dä finns möcke
Gahmer i Värmland» svarade bruks-
patronen; och friherrinnan gjorde
ett artigt tecken åt honom att slå
sig ned, hvarpå samtalet genast kom
i farten. Jag lät dem hållas och såg mi;
sedan omkring efter en ny eröfring.
Jo, där kom just nu upp på däck en
mnstascherad ung herre, som såg ganska
presentabel ut. Han. rökte en nytänd cigarr.
Min hade just slocknat. Jag styrde direkt
kurs på honom och anhöll i höfliga ordalag
om eld. Han stod mycket artigt till tjänst,
jag yttrade därpå några banala fraser om
det vackra vädret och den behagliga färden,
tog mig så friheten att nämna mitt namn,
hvarpå han hade den artigheten att nämna
sitt — »vice häradshöfding v. Stramfelt ». Ah,
det var ju en präktig ackvisition för fri-
herrinnan, tänkte jag, och i nästa ögonblick
hade jag presenterat honom både för henne
och fröken och brukspatron. Friherrinnan
log sitt förbindligaste leende, häradshöfding
v. Stramfelt skrufvade upp sina mustascher
och sökte göra sig så angenäm som möjligt.
Jag tyckte det började bli »lifvadt».
»Känner häradshöfdingen annars några
passagerare ombord?» hviskade jag om en
stund till honom under en liten paus i hans
samtal med fröken Alice.
Han kastade en blick nedåt babordssidan
och hviskade därpå tillbaka:
»Jo, jag känner de där två flickorna i
ljusrödt, som sitta längst bort till vänster,
och deras pappa, som sitter på en stol midt
emot. Det är den rike handlanden Mandel-
kvist från Filipstad med döttrar, mycket
hyggligt folk.»
»Har häradshöfdingen något emot att
presentera mig?»
»Nej, visst inte — med största nöje,»
och därmed lämnade vi sällskapet och gingo
direkt bort till herrskapet Mandelkvist.
Presentationen var gjord i en blink, och
jag började genast tala om det vackra tref-
liga Filipstad, hvartill gubben nickade bi-
fallande, och hans båda döttrar —• i förbi-
gående sagdt ganska söta flickor med bruna
ögon och böljande hår under de gula schäfer-
hattarna ■— lyssnade med ett belåtet små-
leende. Men nu kom frågan, hur skulle
jag våga presentera en handlande Mandel-
kvist för en friherrinna Nickelhjelm. Jag
tog mitt parti och kilade bort och frågade
henne själf rent ut. Hon var tydligen road
af mina presen- . tationer, ty
med en liten nå- * dig nick gaf
hon genast sitt bi- fall — och
hvad Mandelkvist och hans båda flickor be-
träffade, så var presentationen för en fri-
herrinna något som sannerligen ej bjöds
dem alla dagar hemma i Filipstad. Alltså
skreds med vederbörliga ceremonier genast
till verket. Friherrinnan var nådig och
Mandelkvists förtjusta; och nu hade jag
den glädjen att se ieke mindre än åtta per-
soner, mig själf inräknad, samlade i en säll-
skaplig grupp vid den famösa akterhänken.
Men jag var ännu icke nöjd. Här fanns
ju en hel mängd kvar på akterdäck att
göra bekantskap med. Bland dem kände
brukspatronen ett par herrar från Karlstad,
en bankkamrer och’ en grosshandlare, och
Mandelkvist ett par äldre mamseller från
Filipstad. Jag lät presentera mig på båda
hållen och förde äfven dem till kretsen kring
friherrinnan. De öfriga var det ingen som
kände, men jag gaf mig ej. Den ene blef
jag bekant med genom att afstå en god
plats, den andre genom att oförvarandes
trampa honom på tårna och be om förlå-
telse, den tredje genom att höfligt anhålla
om lånet af hans kikare, den fjärde genom
att utropa »åh, hvad hafvet är vackert i
dag!» o. s. v. —också hade jag snart blif-
vit bekant med bland andra en prostinna
med dotter, en fin löjtnant med s. k.’ enkel-
tjusare’, en pastorsadjunkt, en landtpatron
med familj m. fl. — och alla, alla förde
jag till friherrinnan.
Ja, för att göra en lång historia kort, så
kan jag nu tala om på en gång, att innan
vi hunnit till Söderköping, hade jag pre-
senterat alla de cirka 30 passagerarna på
akterdäck för hvarandra, så att de nu ut-
gjorde ett enda stort sällskap, naturligtvis
med friherrinnan som högsta hönset i kor-
gen. Kring henne kretsade det hela som
planeterna kring solen, och hon gjorde här
på ångbåtens akterdäck så att säga ’les
honneurs , alldeles som om hon varit hemma
i sin salong på Mäleborg — och jag var
hennes ceremonimästare.
När hon alltså i Söderköpingsslussarna
uttryckte den önskan, att vi skulle få mid-
dagen serverad på däck,
skyndade jag till kapte-
nen och utverkade till-
stånd härtill, och så du-
kades det stora middags-
bordet på akterdäck, och
->• detta ökade naturligtvis
både det festliga och
det familjära i stäm-
ningen hos alla dessa
nya bekantskaper. Un-
der det gemensamma
inmundigandet af smul-
tron och mjölk och rökt
lax och spenat och annan
ljuflig sommarmat blefvo
också midt i denna vackra
natur och det härligaste vä-
der alla sinnen öppnare,
gladare och medelsammare.
När jag nu tänker tillbaka
på denna färd, kan jag
knappt förstå min glada
studentikosa djärfhet, att
så där, ensam och obekant
som jag var, på några korta tim-
mar göra alla bekanta med alla
och själf bli ett slags rumormästare för det
hela. Det skulle jag sannerligen ej vilja
åtaga mig nu. Det går blott ’när man är
ung och är student’.
Men hvad var nu egentligen min mening
med allt det här? Inte ville jag väl ’vigi-
lera’ af alla dessa människor? Ahnej, tro
mig inte om något så galet. Jag hade ju
visserligen mina särskilda skäl att bli be-
kant och god vän med någon ombord, som
hade en bättre reskassa än jag och därtill
ett godmodigt och hjälpsamt sinnelag, men
sedan jag rätt snart trott mig ha funnit
denne min blifvande välgörare i den vän-
lige brukspatron Gahm, som ju på köpet
kände och värderade min morbror, så hade
allt det öfriga blott sin grund i mitt obän-
digt glada och sällskapliga studentlynne.
Alltså Gahm var den ende, som jag hade
några planer på, men hur och när jag skulle
blotta för honom min brydsamma ställning,
det hade jag ännu ej det ringaste klart,
för mig. Jag nöjde mig med att liksom
den glade sorglöse mr Micawber i Dickens’
’David Copperfield’ vänta på att något
skulle ’turn up’.
Jag vill nu ej vidare uppehålla mig vid
alla detaljerna under resans fortgång. Många,
kanske roliga nog, har jag ock glömt bort
under den långa tid, som förflutit sedan
denna underliga ångbåtsfärd. Hvad jag i
största allmänhet vill omtala af det som
jag ännu minnes är följande.
Vi hade en härlig färd längs kanalen
och sjöarna genom Östergötland. Vid alla
__(
-i?» 1
ÉåÉSi
‘ t
afr"’v.’ÜHl
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
