Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
obetydligbeter, som hänga ihop länk för
länk, och som här började med. några pla-
skande sälar på ett skär i hafvet, fördes
jag småningom fram till något så ingri-
pande i mitt lif som ett långt och lyckligt
äktenskap. Ar inte det en underbar Guds
ledning, så vet jag inte hvad som är det.»
Bralén skulle till att svara, men nu öpp-
nades dörren och fru Helena Wågman tit-
tade in och sade med ett vänligt leende
och en inbjudande böjning på hufvudet:
»Vill inte herrarne stiga in och ta en
smörgås?» (Illustratör: Viktor Andrén.)
Romarblod.
(Forts. fr. sid. 12.)
Hon log och bekände, att hon längtade för-
färligt, sedan han rest. Hon kunde ej vara
skild från honom en dag. Kunde han ej
hitta på någon förevändniDg?
»Teresa,» sade han, »jag vore ju en van-
ärad man. Bed mig icke!»
»Vanärad,» sade hon, »du skulle ju ej
stanna hemma, därför att du vore feg, utan
därför att jag älskar dig så, att jag ej kan
låta dig gå.»
Och hon smilade och bad, men löjtnant
Ugo var obeveklig.
Då började hon med något annat. Om
det nu skulle bli ett slag och de svarte
började skjuta. Ville han då lofva henne
att taga bort det blå bandet?
Nej, det ville han icke. Han fick icke.
Öfver hufvud taget trodde visst löjtnanten,
att hon endast skämtade.
Nino såg henne sänka hufvudet liksom
uttröttad. Då hon såg upp, var hvarje spår
af munterhet borta ur hennes ansikte. Hon
var sådan hon varit på förmiddagen.
Nu började hon att med häftighet berätta
honom allt hvad Nino sagt henne om lan-
det. Hon talade om bergen och taggväxter-
na och hungersnöden. Då hon berättade
om mulåsnorna, skrattade han och sade, att
det ej var sant.
Hon talade om löjtnant Petrini, somblef
bränd. Visste han det, och visste han det?
Och hvad var det för ära att vinna i strid
med barbarer. Och de sköto ned alla offi-
cerare, visste han det ? De togo märke på
de blå banden och sköto på officerare.
»Ah, Teresa,» sade han, »vill du skräm-
ma mig? Är det där ord för en soldat-
hustru?»
Ja, hon hade kommit endast för att säga
honom, att hon säkert visste, att han skulle
dö, om han nu reste. Hon såg honom död
framför sig. Hon såg hans kropp styckad
och blodig framför sig.
Och då hon sagt detta, lade hon ej mer
band på sig, utan visade honom all sin
förtviflan. Hon kastade sig på knä för
honom, tiggde, grät, bad.
Han blef mycket rörd, men också något
besvärad. Ett ögonblick såg han bort till
Nino, liksom undrande, hvad han skulle taga
sig till. Nino drog fram sin klocka. Ja
visst. Det var det enda. Säga att tiden
var utlupen och så gå.
»Hvad vill du?» sade han. »Hvad vill
du, att jag skall göra? Jag kan icke kom-
ma undan.»
»Låtsa, att du är sjuk. De äro många
nog, som resa. Det är styggt att resa.
De därute försvara endast hus och hem.
Säg, att du ej vill strida mot dem.»
»Då är det förbi med mig.»
»Du skall dö därute. Det är intet att
dö för. Abessinerna hafva ej gjort oss
något. Låt dem vara i fred, de vilja ju ej
taga vårt land, hvarför skola vi taga deras?»
Nino häpnade öfver, hur all hans visdom
kom fram.
»Teresa,» sade löjtnant Ugo, »säg nu ett
modigt farväl till mig som i Roma. Nu
måste jag gå.»
»Måste?»
»Ja.»
»Gå då ! »
»Teresa. »
»Gå då. Jag skall försöka att ej tänka
på dig. Du är död för mig.»
Hon steg ej upp, utan låg kvar på golf-
vet. Hon ej ens såg på honom. Han strök
henne öfver det blåsvarta håret. Hon rörde
sig ej. Han suckade tungt, visste ej hvad
han skulle säga eller göra, utan gick verk-
ligen.
Han tryckte Ninos hand med ett ångest-
fullt grepp. Det var, som om han anför-
trott henne åt honom.
På kvällen hänemot tiotiden stodo Nino
och Teresa vid hamnen. Ett par stora ån-
gare voro färdiga att afgå, och en mängd
båtar låg och väntade på att föra solda-
terna ut till dem. Några tusen människor
stodo på kajen för att åse affärden.
Men det var en skillnad nu efter neder-
laget. Förut på vintern hade man ej kun-
nat jubla nog, då trupperna förts ombord.
Nu var det ingenting annat än dysterhet
öfver de väntande. Man skulle helst hafva
velat sänka båtarne och hela ångfartyget.
Soldaterna kommo så tysta, som om de
ville smyga sig fram. Ingen musik, intet
skjutande, inga lefverop. Men från den
väntande mängden uppsteg ett mummel,
och man påskyndade inskeppningen så myc-
ket, som det var tänkbart. Man var ej
fullt säker på, att ej folket kunde falla på
den tanken att vilja hindra affärden.
Teresa tycktes hoppas något sådant. »De
skola ej tillåta det, Nino. Alla dessa män
skola ej tillåta, att deras söner föras bort
till att slaktas af barbarerna. »
Men det ena båtlaget fördes bort efter
det andra, och mängden lät det ske. Det
var människor, som bröt sig in bland solda-
terna, men endast för att kyssa och säga
farväl. Nino såg löjtnant Ugo stå vid kä-
jen och öfvervaka nedstigandet i båtarna.
Så, hvar var Teresa? Nyss hängde hon
snyftande vid Ninos arm, men nu såg han
henne nere vid tilläggsplatsen. Hon slog
armarna om löjtnant Ugo. Han kysste hen-
ne, sedan ville han göra sig fri från henne.
Det var hans tur att stiga i.
Hon tycktes draga sig undan, men så
såg Nino något blankt lysa i hennes hand.
Hon tycktes ännu en gång vilja omfamna
löjtnanten. I detsamma vacklade denne
och skrek till.
Nino var därnere. Han ryckte till sig
Teresa. Han drog in henne i folkhopen, i
den hetaste träDgselu.
»Stå stilla här.»
Hon skrattade nästan fånigt. »Han skall
ej resa nu, Nino,» sade hon.
Nino grep henne om armleden. »Tig,»
sade han och tryckte, så att det gjorde
ondt.
»Gendarmerna kunna gärna ...»
Nino tryckte till med ett järngrepp, och
hon teg.
Det var en trängsel, ett slitande hit och
dit. Nino höll sig ihärdigt kvar inne i den-
na täta villervalla. Han försökte ej fly.
Hon började med ens snyfta.
»Låt vara med det där,» sade han, »du
får inte.»
Och hennes tårar upphörde. Hon stod
tålig och låtsade vara nyfiken. Nino hade
allt väldet.
Löjtnant Ugo blef bortburen, polisen bör-
jade spana efter den, som sårat honom.
Nino och Teresa hörde dem göra frågor
bland mängden. »Hvaråt hade hon flytt?
Hvem hade sett henne?»
Det var en hög signorina, —- nej, en
liten — Här hade man sett henne —• Nej,
här. Hon hade tagit vägen till stationen —-
Nej, till Santa Lucia. Och polismännen
spridde sig åt höger och vänster.
Nino förde Teresa till järnvägsstationen,
och de reste djärft hem. Han litade på,
att löjtnant Ugo ej skulle ange henne.
I tidningen läste hon ock, att löjtnanten
förklarat, att han ej kände den kvinna, som
sårat honom.
Han var sårad, men ej farligt. I nästa
vecka kom ett bref från honom.
Teresa kom med det och bar det till Nino.
»Läs det, Nino.»
Han bröt det, och hon stod skälfvande.
»Är det slut, Nino?» frågade hon.
Nino svarade ja, så ängsligt, som om han
förkunnat henne en dödsdom.
»Är du icke glad då, Nino?» frågade hon.
Det var första gången hon med ord hän-
syftat på, att hon visste, att han höll af
henne.
Men inte var Nino glad, han hade de
små ögonen fulla af tårar. Han visste ju,
hvad detta var för en smärta för henne.
»Han kommer nog tillbaka, du har skrämt
honom, men han kommer nog.»
»Är du inte också rädd för mig, Nino?»
»Jo,» sade Nino, »det må Gud veta, att
jag är, men icke på det sättet.»
»Yi ska försöka att se tiden an nu, Nino,»
sade hon. »Yi ska se, om jag kan komma
öfver detta.»
Så hafva de gått tillbaka till det gamla.
Nino går och väntar, som han gjort det
förut, och hon försöker att komma i jämn-
vikt. Landtfolket är ju ej så dumt, att de
ej kunna lägga ett till två, och de veta nog,
hvarför Teresas förlofning är bruten, och
hvem som sårade löjtnant Ugo. Nino är
så trygg som aldrig förr. Han vill gärna
vänta, tills hon får grå hår, ty nu är han
säker, att ingen skall taga bort henne ifrån
honom.
(’Illustratör: Viktor Andrén.)
Detta julnummer
är, som våra läsarinnor lätt torde finna, till om-
fånget väsentligt större än de närmast föregående
årens, i det att det ökats med icke inindre än
ett helt tryckark. Dess egenskap af ett slags
festnummer med anledning af Iduns nu tioåriga
tillvaro samt den stora plats, som den i samband
härmed stående artikeln» Hemma hos Idun» upp-
tager, ha föranledt denna tillfälliga utvidgning.
Det vackra omslaget är utfördt efter en akva-
rell af artisten Viktor Andrén, hvars motiv ut-
göres af den i Iduns »julnummerspristäfling»
belönade idén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
