Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
IDUN
mÊM
% -
mm
i EM,
.■«»’• "
••. «x; >,•
- ■ ■
•^•den fram tili den som jag riktigt antog
vara fru Lineroth, nämnde mitt namn och
framstammade några osammanhängande ur-
säkter om ‘kaffe’ och ’kamrater’ och ’Flust-
ret’ och att jag sprungit mig alldeles varm
för att hinna fram till den bestämda tiden.
Fru Lineroth såg litet förvånad och lik-
som granskande på mig, som om hon miss-
tänkt, att det äfven var något annat än
kaffe och springandet, som vållat upphets-
ningen i mitt ansikte, och sade sedan med
en viss, som jag tyckte, kall värdighet, då
hon såg mig färdig att med henne och hen-
nes vän stiga in i vagnen: »Herr Wågman
skall visst åka i särskildt åkdon efter,» och
pekade därmed på en förspänd karriol,
som jag nu först märkte bakom vagnen.
»Herrns kappsäck är fastsnörd bakpå vår
vagn.»
Jag bugade mig och gick till karriolen,
tog tömmarne från en liten pojke, som stod
och väntade bredvid hästen och tydligen
ej skulle med, och så hoppade jag upp och
båda åkdonen satte sig i rörelse.
Någon van körsven var jag icke. Emel-
lertid gick det tämligen bra genom staden,
men när vi utanför Kungsängstull kommit
ut på själfva landsvägen, så fick jag snart
åtskilligt obehag af min oskicklighet i kör-
konsten. Först och främst kunde jag inte
följa med riktigt och inte heller hålla mid-
ten af vägen, utan körde än för nära det
vänstra diket, än för nära det högra, så
att lilla fröken på kuskbocken hade myc-
ket roligt, när hon då och då vände sig
om och skådade min framfart. Och vidare
hände det sig inte bättre, än att jag till
slut äfven körde fast i en grind. Då blef
hon rent af orolig och stötte på kusken
och vagnen stannade, och nu sutto de båda
och stirrade häpna på mig och rapporte-
rade förhållandet inåt vagnen, medan jag
stretade med tömmarne och backade allt
hvad jag kunde, tills jag ändtligen kom
loss och körde igenom.
Nu skämdes jag förfärligt sista biten af
vägen och ansträngde mig riktigt att köra
som en karl, plågad hela tiden af den tan-
ken, att flickan och kusken och hela säll-
skapet ansågo mig lite ’på tre kvart’, så
att mitt anseende hos mina nya bekant-
skaper var alldeles förloradt. Så mycket
behagligare vardt då min öfverraskning,
när fru Lineroth vid framkomsten, så fort
hon med sin broder löjtnantens hjälp och
midt under det glada skallet af hans hun-
dar kommit ut ur vagnen, vände sig till
mig, just som jag hoppat ur karriolen, och
sade till mig med ett vänligt leende:
»Herr Wågman är visst inte så van att
köra än, kan jag förstå, men här på lan-
det kan det nog bli mera öfning; och nu
kanske jag kan få presentera fröken To-
relli och min lilla dotter Helena — kom hit
Helena ! »
Flickan som just hoppat ned från kusk-
bocken och var i färd med att smeka fa-
vorithunden Tello, som gjorde de gladaste
krumbukter omkring henne, kom blygt fram
och hälsade med en sådan där hastig flick-
nigning och såg därvid ganska skälmaktig
ut. Det var en frisk, rödblommig ungdom
med ljust hår och blå ögon — och jag
tyckte hon såg riktigt treflig ut, och. . .
och ... tio år senare blef den där lilla flic-
kan min hustru och sitter i detta ögonblick
därinne i förmaket, såvida hon inte går
och stökar i salen, och vi ha nu lefvat
lyckliga samman i många år och våra barn
ha gjort oss glädje. — Ja, det var min
historia — så kan det gå!
“jTag vill bara tillägga, att när friherrinnan
Nickelhjälm träffade mig i Upsala efter
förlofningen, kom hon mycket glad emot
mig och ropade:
»Gratulerar, gratulerar! Det där är det
egentligen jag som har ställt till, det för-
skrifver sig alltsammans från ångbåtsresan
och vår bekantskap,» och detta upprepade
hon alltid, om ock i växlande ordalag, hvar
gång vi träffades under min förlofningstid,
och jag skrattade alltid och medgaf att
hon hade rätt.
Nils Wågman hade nu slutat sin berät-
telse och såg sig leende omkring.
»Nej, så lätt kommer du inte ifrån sa-
ken,» utbröt nu den glade skoladjunkten
Bralén, gammal ungkarl, » du skall väl be-
rätta utvecklingen ordentligt, på ett roman-
tiskt och spännande sätt åtminstone, tills
vi komma till förlofningen — ty du kunde
väl inte gå och förlofva dig tvärt heller
med en tolf års flicka. Alltså berätta sa-
ken lite närmare.»
»Nej, det gör jag platt inte,» sade ’Wåg-
man bestämdt, »jag sade er ju på förhand,
att min historia skulle sluta, just där den
egentliga ’romanen’ började. Och senterar
ni inte historien, sådan den är, så får ni
låta bli.»
»Jo, den var lustig nog, men...»
»Lustig, ja visserligen,» afbrötWågman,
»men den har också sin allvarliga sida,
den visar ju, hur underligt våra öden le-
das. Genom en kedja af små ’tillfälliga’
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
