Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 24 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 IDUN 1897
Iduns tioårsfest.
M
ed anledning af tioårsdagen af denna
tidnings första utgifvande hade Idnn
inbjudit ett större antal af sina medarbetare,
gynnare och vänner till supé å Grand Hôtel i
Stockholm fredagen den 10 dennes. Vi hade
därvid den äran och glädjen att till ett antal
af omkring två hundra personer, se för-
samlade många af dem, som med handling
och vänskap stått oss bi under det gångna
tioårsskedet. Vid supén framförde redaktör
Frithiof Hellberg sitt tack till samtliga medar-
betare inom officinen liksom till alla utom den-
samma, som med intresse och välvilja be-
fordrat dess framgång. Redaktören för Nya
Dagligt Allehanda hr J. A. Björklund samt
riksantikvarien hr H. Hildebrand svarade
å gästernas vägnar. Vid desserten föredrog
tidningens redaktionssekreterare följande
verser :
Till kamraterna i Idtm.
Del är ett rassel och döfvande larm
I arbetssalen vida,
Där ångan stönar svedande varm
Och remmarna bölja och glida.
I rastlöst oförtruten takt
Maskinens lemmar spännas,
Och under pannorna ha vi lagt
Oss själfva att förbrännas.
Hvem lyssnar till urets pendelslag
I denna bullrande yra?
Hvem räknar böljorna, dag för dag
Ut från vår synrand styra?
Vi bli till drifhjul, stora och små,
Till axlar och kuggar vi blifva.
Och åren komma och åren gå .. .
Men remmarna drifva och drifva.
Till sist en gång, en middagsstund,
Då allt som hetast bedi’ifves,
Från man till man, från mund till mund
En plötslig varsel gifves:
Maskinens rassel slamrar slut,
Det evigt hvardagsvana,
Och vef och hjul för en minut
Stå stilla på sin bana.
Det blir så tyst i det vida rum,
Då alla hjulen stanna.
Och svettens bleka feberskum
Vi torka ur vår panna;
En höHidsstämning griper vår rund,
En stämning, som ej vill släppa,
Och andlöst spände i samma stund
Vi höra uret knäppa. —
Gif hit en krans, en blomsterkrans
Af lifvets rosor röda,
Alt vi må smycka med färgers glans
Vår gråa arbetsrnöda.
För våra slitna verktyg gif
De skönaste blommor, som finnas,
Och främst som dagens runa skrif:
»Nu vilja vi hvila och minnas».
Vi vilja minnas hvar sekund,
Som log mellan timmar tunga,
Hvar spänstigt öfverdådig stund
Vi kände oss starka och unga,
Då tankens töm och kraftens nerv
Sig fogade fint tillsamman
Och lyfte mödans simpla värf
Till lustig lek och gamman.
Vi vilja minnas äfvenså
De mulna dagar och trötta,
Hur villigt broders skuldra då
Kom att vår börda stötta,
Hur vägar, dem cj öga sett,
Från vän till vänner drogo
Och sträckta händer ljuft och ledt
I ärlig delning togo.
Juvelera’ e
K. 1ÄDERSOST
X Jakobstorgr 1
Vi vilja minnas ock förvisst
Den främst i ledet ställde,
Den förste först, den siste sist,
När hälst en dust det gällde;
Hur gladt och odeldt han sig ga/
I tankar, i ord och dater —
Vår Frithiof med sin marskalkstaf,
Kamraten bland kamrater !
Och nu när rågan nått sin höjd
Af hvad vi minnas och känna,
Då måste vi ropa ut med fröjd
De ord, våra läppar bränna:
Ett tack, kamrat, för hvad dît gaf
Så rikt i dagar flydda,
Ett tack för hvad vi vänta af
De ännu icke grydda!
Och när i morgon vår äfians rem
Ånyo börjar glida,
Då står en fé — jag vet ej hvem —
Osynlig vid vår sida;
Men genom prosans trägna fart
Och arbetstimmar tunga
Vi skola höra underbart
Liksom en lärksång sjunga!
Johan Nordling.
Efter kaffet samlades man kring bålarne,
och afiöste där det ena talet det andra.
Bland dessa framstodo särskildt ett humo-
ristiskt anförande af fru Lovisa Petterkvist
(författarinnan fru Alfhild Agrell) samt upp-
läsandet af ett hundratal telegrafiska häls-
ningar från alla delar af landet. Bland
dessa funnos ock instuckna följande verser
af den kända signaturen »Snorre», hvilka
vi afslutningsvis anföra, då de helt visst
böra intressera våra läsarinnor:
Till Iduns redaktör!
Herr redaktör, hvad ni var snäll!
Det kan jag aldrig glömma.
Att bjuden bli på Grand Hôtel
Jag aldrig vågat drömma,
Och jag kan inte alls förstå,
Hur mig ni kunde tänka på.
I Idun har jag tegat mest
Till egen skam och nesa,
Och därför jag till Iduns fest
Omöjligen kan resa.
Jag skulle blygas vara med
Uti de arbetsammas led.
Men nu jag vill ej trötta er
Med att mig själf förkättra,
En mänska kan ej göra mer
An lofva att sig bättra.
Kanske när nästa år har gått,
Att mer än nog af mig ni fått.
Men fast jag ej till festen kom,
I festligt prydda salen
Jag dock är med i andanom
Och hör de granna talen,
Hör Fallström stränga lyrans gull
Och ge af vers oss famnen full.
Och Iduns skål dricks gladt förvisst
Utaf det gamla gardet:
Jag ser så väl fru Petterkvist,
Hur godt och bra hon har det,
Så fryntlig skiner hon och blid
Och — står ej Ruffen där bredvid? !
Och T)moster Emma », trind och rar,
Jag ser i hemväjd klän’ning,
Hon inslag själf nog spunnit har
Och kanske också ränning.
Och tänk, hvad hufvudbry hon haft
Att »solfva» på sä många »skaft>/
Men, gamla fruar, mellan er
Ej fattas ungdom heller —
Författarinnorna jag ser
Till näpna små noveller.
Och där står Jörgen, den gourmet’n,
Och tänker bara på supén
Ja, Idun liksom andra blad
Nog tar ibland en slummer,
Men är sen åter frisk och glad
Och pigg i nästa nummer,
Och hur det nu en gång är fatt.
Så muntrast ä’ det som ä’ — gladt.
Och hvad om kvinnan sägas må,
Så nog har hon då v tåga»,
Det kan man bara se därpå,
Hur hon står ut att fråga.
Men Iduns frågor bort ej tag,
De äro »glada» i sitt slag.
Och nu farväl, herr redaktör !
Det passar just i stycket,
Att sen jag tegat i ett kör,
Så pratar jag Jör mycket.
Jag hoppas dock mitt prat ni tål
Och dricker er och Iduns skål.
Snorre.
–––- *––––-
i god tid
böra våra läsare och vänner förnya prenume-
rationen för det kommande året på såväl Idun
som Modetidningen och Barngarderoben, på det
att intet som helst afbrott i tidningarnas regel-
bundna expedition må behöfva uppstå. Mellan-
dagarne mellan jul och nyår äro härtill de
allra lämpligaste.
–––- ❖–––-
Från Iduns läsekrets.
Ett tack.
För den utredande och belysande artikeln i
frågan »Gossar och skjutvapen» i n:r 48 af
Idun, undertecknad O. Th. M—r, skulle jag bra
gärna i tidningen vilja få framfördt ett vördsamt
tack till förf. Det var en heder att få svar från
sådant håll, och jag anser, att C. Th. M—r gjort
oss föräldrar en stor tjänst med sin förträffliga
artikel. Huru ett sådant tack bör vara affattadt
och undertecknadt, hänskjuter jag till redaktio-
nens afgörande.
Med utmärkt högaktning
Ellen Bergström.
Svar till »en fru från landet» angående
en frustuga.
Att för mig besvara alla frågor angående fru-
stugan blir nog svårt, emedan jag aldrig tittade
i taket, ej heller gaf akt på, huru väggarna sågo
ut. Ett vet jag dock, att dörren var låg och
fönstret litet. Om en nybyggnad eller en stor
reparation skall företagas, vet nog hvarje bygg-
mästare på landet, huru en gammal tanåsstuga
skall se ut. Men inte kan det vara praktiskt
att i ett modernt rum ändra kakelugnen till spi-
sel och i taket sätta upp eparrar. En dylik än-
dring kilade snart upp till en 300 kronor. I min fru-
stuga ämnar jag som sittplatser använda 3 simpla
brasstolar samt låta måla upp 4 gamla antika
trästolar, som jag på en auktion köpt för en
krona. För allt för stora onödiga utgifter skall
man akta sig. Penningar äro en odryg vara, som
man behöfver noga sköta, om den ej skall smälta
bort likt snön om våren I slöjdskolor och iöiot-
anstalter får man den billigaste väfredskapen,
men kanske allra billigast ändock är att köpa
den på sin hemtrakt,ty frakten blir ju ganska stor,
om vägen är lång. På belysningen gaf jag ej
akt, men med talgljus i tennstakar blir det nog
bra. Grenljus af talg vore ju alldeles öfverdå-
digt bra. Att på väggarna anbringa stänger, på
hvilka man hänger stycken af granna väfnader,
lyser mycket upp det hela.
Moster Emma.
Till Iduns läsarinnor!
Med både förvåning och ledsnad har jag i Iduns
senaste nummer läst först »Augustas» förbitt-
rade utfall mot »Isa», »så »Isas» svar och nu
senast »Ellens» försök att i sin stad nedgöra
stackars »Isa».
Modernast
Solidast!
Billigast!
Ringar, Armband, Kedjor. Silfverarbeten,
Broscher, Kedjearmband, Nålar, Bordsilfver.
Bref besvaras omgående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
