Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 24 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 401
ögon och hustrun säg blek och bitter ut.
Till och med flickungen visade ett litet mod-
stulet ansikte och vågade ej ge luft åt den
nyfikenhet, som glimtade fram under de
långa ögonfransarne.
»I hafven fått sorg till jul, och jag kän-
de mig manad att gå hit och beklaga den, »
sade Beda lågt och tryckte den fattiga kvin-
nans stora röda arbetshand.
»Vi ha fått det,» ljöd svaret med tungt
tonfall, »det frågas väl för resten inte efter
antingen det är jul eller påsk.»
Beda hade den där vanliga frasen på
läpparne: ni får tro, att det är bäst som
sker ; men hon teg och vände sig till
mannen, som saktmodigt inföll: »Ja, när
tiden är ute, så måste människan bort. Och
jag för min del vill inte klaga, utan tro
att Herran handlat i kärlek. Vi hade ju
dessutom ingenting att bjuda honom på
här i världen och han var en klen stackare,
som frun nog vet.. . Men hur det var, så
är det ändå tomt att titta dit bort åt
väggen till.»
Hon följde riktningen af hans blick, ja,
där hade ju den lilla sängen stått.
»I fån trösta er med, att hans lidanden
äro öfverståndna,» sade Beda, men hon
tyckte att rösten lät tom och klanglös. »Det
är som hade de fått en julklapp af vår
Herre,» ljöd däremot pinande klart genom
minnet, »de böra vara glada!»
»Det är värst för mor», fortfor mannen,
»hon finner ingen riktig, tröst i Guds ord.»
Därpå satte han sig till ro vid bordsändan,
och efter en liten tryckande paus vände
sig Beda åter till kvinnan
»Jag har med mig några matvaror åt
er, jag vet nog att det ej är tröst för ett
sorgset hjärta, men det är ändå en liten
påminnelse om att det är högtid. I han
ju i alla fall ett barn kvar att fira jul
med. . .» Och hon försökte nå flickan med
en smekning, men denna vek skyggt undan
och nappade tag i modrens kjol.
Beda plockade hastigt upp gåfvorna. Där
funnos ljus för den utkrusade staken, där
funnos risgryn och äpplen, skinka och jul-
bulle. Och där funnos fars orimliga ingif-
velser: paketerna till lilla Stina.
Inga ville genast bistå henne med att
bryta dem och den saken mötte naturligt-
vis iDga hinder. När Stina fick se dockans
glitterhöljda gestalt, vidöppnade hon sina
stora, blyga ögon, de glädjestrålade, de
frågade, de undrade: är hon verkligen min?
Och så kröpo de andra småsakerna fram
likt fjärilar ur sina puppor. Ej under att
det fattiga barnet glömde sorgen och jub-
lade i stundens fröjd.
Men Beda smög en bunt skirt, klarhvitt
tyg i den sörjandes hand. »Jag tänkte
att det kunde behöfvas vid ett sådant här
tillfälle,» hviskade hon.
Det bittra draget kring modrens mun
blef vekt och hon såg med ett outsägligt
uttryck ner på de luftiga veck, som snart
skulle multna tillsammans med hennes älsk-
ling. »Tack,» frampressade hon enstafvigt
och tog ett af de skänkta ljusen och stack
ner i julstaken. Och när hon hade tändt,
frågade hon sakta: »Kanske frun vill se
honom?»
Beda hade en sjuklig motvilja för att se
lik, men hon bekämpade sig och följde med
in i sidokammaren, där den lille döde låg
på ett sofflock.
»Kanske ni tycker det är svårt att se
sådant,» sade mannen, som kom stöflande
tätt efter.
»Åh nej ! »
»Ja, det är nog bäst,» menade han på
sitt lugna, tålmodiga sätt, »frun har ju själf
barn... När man har grön säd på rot, är
det klokast att vara beredd på 0vädersda-
gen. Det går ingen säker.»
»Det är sant,» svarade Beda ödmjukt,
och när den stackars kvinnan vek undan
lakanet och lyste på det lilla vaxbleka an-
siktet med dess prägel af orubblig hvila,
föllo tårar af varmaste deltagande ner öfver
hennes kinder.
Men modren stod där och stirrade med sina
torra, dystra ögon och vid åsynen af främ-
lingens rörelse framstötte hon: »Om det
bara inte hade skett nu, just nu vid jul-
tiden. Det var så bittert. Jag kan inte
taga det såsom Lars och tycka det vår Herre
handlat med oss i kärlek. Jag har bedt
honom om en ändring, det har jag visst
gjort både länge och väl. Men jag ville inte
ha den på det viset. Jag ville att gossen
min skulle bli frisk och färdig. För Gud
är ingenting omöjligt, står det ju i skriften,
och det ordet förlitade jag mig på.»
Hon pressade läpparne hårdt samman,
höljde hastigt öfver liket och följde tung-
sint efter dem in i stugan, där Stina högt
fröjdade sig öfver julgåfvorna.
Hon såg på barnet skarpt, förebrående,
men tog likväl emot den framräckta bilder-
boken, bläddrade i den ett tag och lät
blicken sorgset hvila vid ett litet färggrant
gossebarn, som satt och smekte ett lam.
»Detta skulle 1ian tyckt om,» utbrast hon
och — märkvärdigt nog — härmed var
tårekällan öppen.
Men med tårarne kom hugsvalelsens lätt-
nad, och när Beda tog farväl, mumlade hon
rörd: »Gud välsigna frun, som hittat hit
på en sådan kväll.»
»Vet du, mamma,» sade Inga, då de
vandrade hemåt, »Stina berättade att förra
julen hade de haft en gran, en riktig gran,
fastän inte större än att den kunde stå på
bordet. Och där hade varit ljus i den, ljus
och pappersstjärnor. Och de hade haft jul-
halm på golfvet och hennes pappa hade
talat om historier, de hade haft så roligt, så
roligt — det är allt bra synd om dem nu ! »
»Men hon gladde sig ju åt leksakerna, »
afbröt modren tankspridt.
»Ja, men hon sade så många gånger:
»Om det hade varit som förra julen, om
Sven hade lefvat och fått se allt detta f»
Det gick ett styng genom Bedas hjärta.
Förra julen, åh, då hade hon inte tänkt
på vare sig att hjälpa eller glädja, då hade
hon inte låtit en glimt af det rika solljuset
tränga in i denna skumma, fattiga tillvaro.
Men hon var ju så nyss ditflyttad, hon kände
egentligen inte till förhållandena, visste
bara att de hade ett obotligt sjukt barn
och voro fattiga. Nå, det måtte väl varit
nog, visste hon inte tillräckligt kanske, jo,
egoismen hade inte lätt att finna något
kryphål.
»H vad det skall bli roligt i kväll,» fortfor
den lilla, »jag tror knappt jag kan vänta
tills vi ska börja med julklapparne, dröjer
det mycket länge, mamma?»
Då de kommo under de stora rimfrostiga
almkronorna, pladdrade hon också oupphör-
ligt om den kommande förnöjelsen, och de
voro inte långt hemifrån, då hon plötsligt
anmärkte: »Men hvarför svarar du inte,
mamma?»
Modren, som gått till rätta med sig själf,
sade med en suck: »Mitt barn, jag gick
och tänkte på, att den gode Guden gett oss
så mycket godt, att vi aldrig kunna vara
nog tacksamma.»
»Men nu har ju Stina också fått,» sade
Inga med en instinktlik öfvertygelse om
att en plikt var fylld och ett tackoffer
framburet. »Hon hade aldrig sett en så-
dan docka förr . .. men, mamma, nu äro
vi ju hemma, se, se, det är redan tändt ! »
Ja, där låg hemmet så inbjudande fram-
för dem. Inga gardiner voro nedrullade,
utan gran och grenljus strålade fritt ut all
sin prakt i den mörka vinterkvällen.
Inga klappade i sina små händer och
ilade i förväg.
Så snart Beda kom inom dörren, möttes
hon af jublande välkomsthälsningar. Bertils
lilla blossande ansikte begrof sig i hennes
silkesmjuka muff, Gustens små smekande
armar lade sig som en kedja kring hennes
hals.
Hur var det han sade, den fattige, man-
nen, jo: »När man har grön säd på rot,
är det klokast att vara beredd på oväders-
dagen.»
O, hon tyckte nästan, att hon fruktade
för solljuset, därför att det var så klart.
Det var något brännande däri, för mycket
af det goda, för fullt, för rikt.
Men funnos där ej tusenden, som hade
fått lika mycket som hon . . . lika mycket,
ja, dubbelt mer?
Den tanken sökte hon trygga sig vid,
medan hon tog af sina varma, präktiga
vinterplagg och skakade det lätta snöpudret
ur bäfverkragen : »Där finnas de som ha’
fått lika mycket, ja, dubbelt mer!»
Men oaktadt det kämpande motståndet,
kunde hon dock ej rycka sig ur missmodet,
det lade moln öfver hennes panna och
tvång öfver hennes väsen, och när mannen
slöt henne i famn och hviskade: »God jul,
lilla mor,» brast hon i häftig gråt.
Och medan småherrskapet beundrade
granen och väntade på julklapparne, fingo
de två en liten lugn stund, då bon bikta-
de för honom sina intryck af ångest och
smärta, och då han med kärleksfullt allvar
intalade henne tröst. Men när julglädjen
stod högt i tak, när små röda läppar tac-
kade och jublade och klara ögon strålade
af ogrumlad lycka, då gingo hennes tankar,
tyngda af hemligt ve, bortåt den lilla slinger-
stigen i snön. Hon tänkte på det luftiga
svepningstyget, hvilket hon lagt som gåfva
i en modershand, tänkte på den tomma
väggen i torpstugan, på det stackars gräm-
da hjärtat, som fåfängt sökte trösta sig
med den tanken, »att det var det bästa
som skett.»
För första gången kände hon sin lycka
såsom ett ansvar och välsignelsen såsom
en öfverfull bägare, af hvars innehåll hon
ej blott skulle själfviskt njuta, utan äfven
dela med sig.
Anna Knutson.
––––-*––––-
€r\ /rid- och /röjde/ull jul
önskas alla våra kära svenska hem
af
Iduns Redaktion.
–––- *–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
