Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 7 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0
>
»
H
01
_ p:
c =“3
CD -<
<* cd o:
affj:
cd — «n
rt-Q® p
P ^
Q. CD
SE 2 3
S =
S3. C
P ■
DUN 1898
Och hon är icke längre ung, faster Gina! Hon
spritter till. Hon tyckte att något rörde sig.
Men nej, allt är lugnt och tyst. — Skymningen
kommer med sitt dunkla flor. Den sveper in
alla sorger och missräkningar för lifvet; den
sveper in alla ungdomsdrömmar. Men tro ej, att
den tar dem bort, nej, den skyler endast de skarpa
konturerna, så att det ej gör så ondt att se på
dem. Som fjärilar kommo de alla dessa dröm-
mar, fladdra en stund, flyga så bort, komma
igen och försvinna i dunklet.
Vill du följa och se, hvarthän de flyga, dessa
faster Ginas bevingade drömmar?
Ser du honom rätt tydligt, den unge, begåfvade
mannen, som under sin studietid hade sitt hem
i hennes föräldrahem? Ja, då ser du nog också
den gamla idyllen träda fram för din blick. Du
ser henne i den gammaldags dräkten, som före-
faller dig så egendomlig, men som dock har ett
visst något med sig, ser henne vid sin söm. Och
du ser honom med ett band dikter i sin hand,
detta af Tegnér, och du hör honom med klang-
full stämma läsa för henne därur. Ser du hennes
blyga, förvirrade blick vid de ställen, där det
gamla, dock evigt unga temat om kärleken ljuder.
Ah — du förstår, det är icke blott denna gång,
han läser för henne, det är icke blott denna gång
hon rodnande böjer sig ned öfver sitt arbete.
Förstår du detta ögonens talande? Då förstår
du ock, att gud Eros invigt dem i detta språk.
Det är ljufva dagar. Hvi dröjer solen att gå upp
— hvi går den så tidigt ned? Lita icke på det
svar du får af den -— som älskar! •— —
Vi flyga fram i tidenl — — — — — — —
Promotionen är öfver, han är doktor, lagerkrönt
doktor. Jag förlåter dig, att du ej märkt, att
dessa fjärilar, som flyga i luften, äfven hafva
vingarna hvita, men andra hafva dem tecknade
i det osannas, i svekets mörka färg.) Eller, med
andra ord, jag förlåter dig, att du ej sett detta,
som han så skickligt dolt för henne, för all
världen, för alla utom en. Du menar, kärleken
gör blind. Nej, min vän, så menar icke jag;
men den gör blind, där den borde vara skarp-
synt, och skarpsynt där den borde vara blind.
Men på denna promotionsbalen ser du det nog!
Fjärilen kan icke oftare fladdra kring rosen än
denne lagerkrönte doktor kring henne, den blonda
skönheten. Hör du hvinandet i luften af för-
giftade pilar, ser du hvar de träffa? Ah. de synas
ej, såren, som pilarne tillfoga, men skulle du luta
ditt hufvad till den rosa-tyll, hvarunder Ginas
hjärta våldsamt slår, du skulle förstå, att här ha de
träffat — djupt. Arma människobarn, arma be-
dragna hjärta, jag fattar dina kval ! — Ack, gråt
dock icke så, då ingen ser dig! Bed icke för honom,
den ovärdige! Jag lider icke denna resignerade
sorg. Glöm honom, glöm! — Min vän, jag vill
hviska något till dig: jag har icke kunnat glömma
själf! — —
Ser du, nu föll en tår ur faster Ginas öga!
Kan du räkna dem, som så fallit, då skymningen
bredt sitt svårmodsflor öfver det, som varit? —
Denna goda, uppoffrande faster Gina, som —
men låt oss följa henne ut i barnkammaren, så
får du höra de små klarseendes oväldiga dom
öfver hennes lifsgärning.
»Ja, men nästan lika ofta som storken!»
»Barn, hvad talen I om?»
»Jo, att faster Gina kommer nästan lika ofta
som storken!»
»Och vet faster, Pontus trodde nästan, att fa-
ster var storken, som kom med lilla systeri»
»Ja, när Lina kunde bli en julbock, kunde vä!
faster Gina bli en stork! Såg faster storken?»
Och lill’Pontus knep ihop munnen och blinkade
listigt med ögonen.
Faster såg detta, såg den diplomatiska fällan,
och jag tror, att hon drog litet på munnen.
»Kära Pontus, faster Gina var så yrvaken, då
storken kom, att hon inte hann se honom. Men
hur går det med äppelkakan, Ulla?»
»Blunda faster!» — Hon gjorde så. — »Nu,
titta nu!»
»Min lilla Ulla, skall jag få allt det här; dc
allra bästa skifvorna och med så mycket socker
sedan!» — Hon kysste liten rosenröd mun.
»Åh, faster Gina är lika snäll som storken, och
det är lika roligt, när faster kommer! När jag
får riktigt stor järnspis och barn och rum, fina
rum, så ska’ faster bo i det finaste. Pax för det
du, Sven!»
»Åh-nej, du Ulla, faster ska’ bo hos mig, säg
faster Gina?» .■_______________
»Faster tycker om min trumpet du, Sven!» —
Det var hvad lill’Pontus frestade med.
Lille Bengt kunde ingenting riktigt begripligt
säga, därför teg han, där han satt i fasters knä,
men det var dock, som om han förstått, att nå-
gonting »var i görningen», ty en liten våt »labb»
lade sig på fasters näsa. Det skulle vara mycket
vänligt detta.
Såg du, hur det skimrade fuktigt i hennes ögon,
då hon tryckte lille Bengt intill sig och sakta
sade: »Gud välsigne er, barn, jag vill komma
och bo hos er allesamman !»
»Och hos lilla syster också!» Det var den lilla
varmhjärtade, moderliga Ulla, som sade detta.
»Någon», klädd i hvitt förkläde, gläntade i
dörren.
»Hurra, nu ska hon badas!»
Se dessa syskon, så stilla de stå, så andäktigt!
De böja sig fram, hålla andan, böja sig åt sidan
och pusta ut ett tag, och så åter fram med små
hufvuden för att se den lilla, nykomna män-
niskovarelsen, som skälfver till, då den får lära
känna till det oundgängliga elementet vattnet.
Och du måste till slut höra lill’Pontus, då faster
läst: »Gud som hafver» med honom, säga så
tyst, att inte någon annan skall höra det: »Snälla
faster, jag ska’ köpa en riktig trumpet, då jag
blir stor — vill inte faster bo hos mig då?»
Du förstår då, att det finnes intet så mäktigt på
jorden som varma barnahjärtan,1’tindrande barna-
ögon, och du förlåter dem, ack, så gärna, deras
små listiga försök i öfvertalningskonsten.
Eller — fråga faster Gina!
Innehållsförteckning ;
Anna Hierta-Retzius ; afJ. A. Runström. (Med porträtt).
— Dialog ; poem at Daniel Fallström. —- Ungdomsvänskap ;
af V—na. — »Litet gnidkorn ; utkast af Aster. — Stor lit-
terär priståflfng för Iduns romanbibliotek. — En röst ur
de bortglömdas läger; af Eva Vigström (Ave). — Vår jul-
tomte; af Maja Bernhardsdotter. — »Hvar ä’ mamma?»
Ur min mors dagbok af Van Wermeskerken Junius. — Till
frågoafdelningens babituéer. — De som skola göra det!
Af Läkaredotter. — Ur notisboken. — Teater oeh musik.
— Faster Gina; skiss af Tyra Floderus. — Tidsfördrif.
’JiåsfMnf.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
0)
Logogryf.
Att jag är starkt konservativ
Jag ofta nog får höra ■—
Att tidens stora strömningar
Mig icke alls beröra. —
Men hvar en som har sundt förnuft
Vet bättre — skall värdera
Mitt sätt att följa med min tid
Och ej mig kritisera.
Man ropar högt: reform, reform!
Som om det gick i blinken
Att se’n man vuxit riktigt fast,
Bli fri vid första vinken.
Nej tack, mitt herrskap, ännu få
Ni edert stridsrop" höja
Mot Crispin, Conon, Antipas,
Och er med litet nöja.
Det täcka könet först, så har
I allan tid det hetat,
Och för att tillfredsställa det
Jag gamla vänner petat
Samt jämkat, jämkat litet smått
I min salong, den rika
Att plats det blifvit åt en ny,
När gammal vän fått vika.
Att en och annan hedning än
Tar upp dess små fåtöljer
Bör ses med kristligt tålamod,
Till dess en annan följer.
Att så går till är ju en sed,
Och jag — min tid vill följa med.
Småorden.
En af dem som ej fått rum
I vår värds salong.’
En, man ej bör narra med
I en luftballong.
Hvad man åker allra bäst
Utan kärra, kusk och häst.
Hur galante onkel är —
Till sin stora sorg,
Kanske vållade just det
Att han fick en korg.
Två naturens älsklingsbarn.
Hvad man kan i väderkvarn.
Ord, som innebär ett grand
Utaf själsmystik.
En, hvars ryktbarhet är byggd
På journalistik.
Snöhvitt par, som följes åt.
Led för mången däckad båt.
Plats, för vackert läge känd
Nära Stockholms stad.
Instrument, som tänder har
I en långan rad.
Längdmått, icke nyttjadt. nu —
Möjligtvis af landtlig fru.
Uti våra fina rum
Ovälkommen gäst.
Hvad för mången ogift man
Skulle vara bäst.
Nu, till sist, ett litet lås,
Oftast rödt. Så punkt, förstås.
S. L.
Charad.
I Iduns Tidsfördrif ibland
Förströdd, min vän, du kanske tittar.
Men sök på allvar där ett grand,
Så kanske du mitt första hittar.
Mitt andra ringa konst ju är,
Om konst man annars det kan kalla.
De flesta dock en gång det lär’
Det kan, dess värre, icke alla.
Mitt tredje illa är helt visst,
Men just hvad många kunna göra.
Dock — strafiet kommer
nog till sist,
Som också ofta man får
höra.
Mitt hela är ju blott till »lyst.»
Ett hufvudbry. — Hvad det kan
vara! —
Förlåt mig att jag nu blir typt,
I nästa nummer skall jag svara.
Moster Lisa.
Korsgäta.
F!
I
+ +
+ 1., +
+ 1 +
+ +
+ 1 +
1 + 1
od, OX, oc , ta, tri, ma, bar, an,
g I k
Al
Kaffe
patentrostadt oeh konserveradt i enl. med Professor
Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader,
i fina blandningar: Java, Mocka, Plantag© m. fl.
? Fabriksbod 9 Biblioteksgatan, Sthlm-
1) Vokal, 2) sinnestillstånd, 3) sub-
tilt ämne, 4) en medeltidsfurste, 5)
domstol, 6) naturföreteelse, 7) del af
extremiteterna, 8) behornadt djur,
9) konsonant. Brita.
Omkastningsgåta.
1) crotos-gali = spåman,
2) krus hos = tyngande.
3) läck-sul = mjukt.
4) dorkan-saln = stad.
5) rexa-delan = mansnamn.
6) pall-pand = landskap.
7) rostal-hande = köpman.
8) ens-ann = naturforskare.
9) grina-ego = kvinnonamn.
10) pöm-hak-enn = hufvudstad.
11) nös-oxe-dul = hamnplats.
12) ebbar-rar = köksväxt.
13) kar-lam-enå = handtverkare.
De första och sista bok-
stäfverna, lästa uppifrån och
ned, bilda namnet å tvänne
konungar. L—ris.
Geografisk stafvelsegåta.
es, fo, an, men, sa, de, rd, dr, ple,
en, ra, ent, id, ve, ge, vna, sp, rs,
rs, se, na, mo.
Af ofvanstående stafvelser bildas
namnet pä 11 städer,; hvilka läsas
uppifrån och ner. De med + märkta
rutorna bilda namnet på en stats-’
man. Apis.
Prokop.
1—4 = Husgeråd.
2—4 = Maträtt.
3—4 = Vattendjur.
Vera.
Lösningar.
Julklockan.
O, banna ej glädjen i festliga lag,
När julen oss ringer tillsamman !
Förunna åt mödan att hvila en dag,
Ät sorgen att andas med lättare drag
Yid skenet af husliga flamman !
Låt lyckliga små
Kring klapparna jubla !
Åt kärleken unna att gifva och få!
Ur »Julelrid» af Z. Topelius.
Jularitmogryfen: 1) Greta, 2) Uno, 3) öga,
4) o, 5) Ida, 6) Adolf, 7) spicket, 8) julbelg,
9) kalfost, 10) sparris, 11) Antibes, 12) bödel,
13) dufva, 14) lut, 15) elg, 16) 1, 17) Öje, 18)
fluga, 19) Ramlösa
Julklappsdeviserna: 1) bläckhorn, 2) natt-
rock, 3) nattpåse, 4) fingerborg, 5) devis
på en julgris.
Förädlade Kaîîetillsatser, gSÄ
Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl. Kronkaffe och Utstöllningskafl*©.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
