Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. 7 januari 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN
skadliga uti att hafva hårdt åt sig, och lä-
karen är nog den de helst rätta sig efter.
Kära Anna, nu är du väl bra trött på
allt mitt tal om reformdräkten, men jag hop-
pas, att jag snart nog skall få se dig upp-
träda i den. Icke sant?»
Så slöt jag, snurrande rundt för att än
en gång låta henne granska min dräkt.
Läkaredotter.
–––––*–––––
Ur notisboken.
Kronprinsessans resa till södern företogs
i onsdags den 5 dennes. Kronprinsessan åtföljes
af friherrinnan Alströmer, född Ehrenborg, och
kammarherren grefve F. von Kosen. Kosan
tages öfver Berlin till Baden-Baden, där ett
uppehåll på några dagar göres, samt sedermera
till Rom, som tills vidare blir h. k. höghets vi-
stelseort.
*
De Kvinnliga järnvägstjänstemännens
ställning har genom det nya tjänstgöringsregle-
mente, hvilket från och med d. 1 jan. detta år blif-
vit gällande, undergått en väsentlig förändring.
Då enligt § 4 af det gamla reglementet järnvägs-
styrelsen ägde rätt, att — med iakttagande af 3
månaders förutgående uppsägning — från sin
plats skilja hvarje tjänsteman, »utan att denne
genom tjänstefel eller oskicklighet förverkat sitt
förordnande,» och alltid gjorde bruk af denna
paragraf vid de kvinnliga kontorsskrifvarnes in-
gående af giftermål, så inträder nu med den
konstitutionella anställningen det förhållande, att
ingen kan från sin plats skiljas mot egen vilja
och utan att hafva begått tjänstefel.
Det är väl icke sannolikt, att många gifta
kvinnor skola begagna sig af den nyvunna rättig-
heten och stanna kvar i tjänsten, men rätten
därtill är dem nu obestridd.
–––- *–––-
Teater och. musik.
Kungl. operan återupptog i måndags Humper-
dinks nätta opera »Hans och Greta» med del-
vis ny rollbesättning och likaledes vissa sceniska
förändringar. 1 den kvinnliga hufvudrollen upp-
trädde fröken Hallgren för första gången och på
det hela taget med framgång. Fröken Lindegren
är fortfarande mycket väl på sin plats i Hans’
parti. Hr Lundqvist är som förr förträfflig som
kvastbindaren, men har fått en ny hustru i fru
Brag, som skulle göra väl uti att sjunga litet
tydligare. Häxans roll utföres fortfarande lika
drastiskt af fru Strandberg, och i ett par biroller
klingade fröknarna Karlsohns och Thulins röster
mycket friskt, men den senare ligger öfver be-
tydligt i klart och tydligt textuttal. — Till efter-
stycke gafs den nya baletten »Chopiniana» med
flere vackra repriser.
— Under inöfning är Wagners ypperliga opera
»Mästersångarne» med fru Frödin-Lindberg som
Eva och naturligtvis hr Lundqvist som Hans
Sachs.
— Ett rykte vet berätta, att »Valkyrian» skall
återupptagas med ingen mindre än fru Gul-
branson i titelpartiet. Måtte ryktet talat sant!
K Dramatiska teaterns nya, redan i förra num-
ret omnämnda program har ej gjort någon stör-
re lycka. Bisson är utan tvifvel en af de kvic
kaste moderna franska farsörerna, men »Under
förmyndare» tillhör hans tidigare och mindre
rutinerade arbeten. Hela genren borde egentli-
gen vara under Dramatiska teaterns niveau, men
om och när den nu odlas, borde åtminstone en-
dast det bästa ifrågakomma. Fru Hartmann fick
emellertid tillfälle att som en pikant liten pa-
riserfru utveckla både sina egna och sin modists
förtjänster och hr Bceckström som en driftkuku
till förmyndare fyllde sin roll och plats med
sedvanlig bonhomie. Hvad därutöfver var var
intet. Matt munterhet, matt bifall och liflig till-
fredsställelse, när man, utkommen i »torget»,
finner klockan i Jakob ännu ej peka på tio.
Kort, om också inte godt — det var ju i alla fall
ett plus för det nya programmet.
–––- *––––
J
Faßten Gina.
Skiss af Tyra F/oderus.
h, nog känner du faster Gina? Inte! — Följ
mig då, så skall du få lära känna henne!
Hon står i tamburen hos doktor Lönners, och
jag ansvarar för, att hon inte blir ovälkommen.
Hurra, faster Gina har kommit! Faster Gina,
hurra! — Oj, Sven, nu ramla’ mitt fina hus! —
Trampa inte på min trumpet, Ulla! — Och så
åter dessa jublande rop, som riktigt »svingade»
i luften: »Faster Gina, faster Gina!»
Barnkammaren fylldes däraf, och hon, som
står där på tröskeln, ser blott ett kaos af armar
och ben. Skulle man ha gjort ett försök att få
fatt uti t. ex. någon af Svens rörliga extremite-
ter, är jag rädd för att vid närmare betraktande
och ledd af det rop, som då skulle ha utgått
från lill’ Pontus’ mun, man lätt skulle ha för-
stått det rätta sammanhanget. Endast Bengt,
lillen, satt lugnt och stirrade på allt detta och
sög en något tvifvelaktig must ur en guttaperka-
docka.
Faster Gina, hurra, hurra!
Såg du hur ögonen lyste ur det bleka, en smula
tärda ansiktet, lyste med detta milda och dock
intensiva sken, som likasom säger: jag har haft
mina drömmar, min historia — men det är nü
län^e sedan, länge sedan! Såg du hur hon log,
den gamla, då denna stojande barnskara stod
omkring henne?
»Barn, barn, hjälp mig att taga utaf kappan
och hatten först, sedan ska’ vi riktigt hälsa på
hvarann ! » Lill’ Pontus, öfverlycklig, fick fatt i
båda hattbanden och ryckte och slet af alla kraf-
ter, så att hatten for än hit, än dit. Sven och
Ulla höggo uti hvar sin kappärm, med det lyck-
liga resultat, att kappan satt som fastspikad, där
den satt. Lillen suddade med verklig energi sitt
dockhufvud mot kängorna, för att få must, utan
tvifvel •— och så — buss, in i munnen ! De äro
sannerligen icke gurmander, dessa små ! Så kom
Pontus på den lyckliga idén, att musik borde det
vara på en sådan festdag. Alltså: tuterituteri-
tut-tut-tu-u-ut !
»Pontus, min gosse lilla, tack för din marsch,
vi spara resten till eftermiddagen. Men bevare
mig, så svart du är i mun, lille Bengt! Barn,
han I sett, hvad han kunnat få tag uti?» Och
så måste vatten, svamp och handduk fram. När
så alla »muster» för denna gång förlorat sin kraft,
skulle ett fint slott byggas af träbitar. Det blef
ett med riktigt hemlighetsfulla hvalfgångar, om
hvilka man visste, att där bodde slottstomten
Gråmurre; och ett torn blef det så högt, att det
var nog nästan som Babels torn, det hade Sven,
som gick i samskolan reda på. Och sedan skulle
Ulla visa, att hon kunde »sköta» sin docka. Hvad
gjorde det, att små fyrkantiga tingestar hamnade
på orätt plats! Hon vände ju så ömt och mo-
derligt alla plaggen framför den ■— kalla kakel-
ugnen. »Och tysta nu, barn, nu ska’ Lindagull
sofva! Vyss, vyss, lullesitus, vyss, vyss, vyss,
vyss, yss, ’ss! Nu sofver min lilla!» — Så fick
man då åter prata.
»Faster Gina, ska’ faster bli länge här?»
»Ja säg, faster!»
»Stanna länge, riktigt länge!» Och barnaögon
bådo, och barnahänder ströko smeksamt öfver
hennes kinder, hennes händer.
»Jag blir nog kvar ända till öfver din födel-
sedag, Ulla! Småttingar, om ni nu äro tysta en
liten stund, så skall jag tala om något roligt för
er. Ni veta ju, hvem storken är?»
»Han som för barn till Gud?»
»Nej, du Pontus, han för/råwGud. Flax, flax,
så flyger han, och så stannar han utanför någon
dörr och knackar på.»
Ȁh, Ulla, hvad kan han knacka med, han har
ju inga fingrar!»
»Jolio du, han lyfter upp ena foten såh Jag
trotsar någon stork att kunna dunka med sådan
kraft, som Pontus nu med sin skodda klack
gjorde det mot dörren.
»Men sluta då, Pontus, faster Gina skulle ju
tala om något roligt för oss!»
»Ja, barn, varen stilla nu, ni störa mamma också,
som vill hvila litet! Tänk barn, nu snart kom-
mer storken hit och knackar på och frågar, om
ni vilja ha en liten bror eller syster!»
»En bror!»
»En syster vill jag ha!»
Bror och syster, dessa ord flögo som hvita
snöbollar i luften.
»Småttingar, lugna er, ni skrämmer storken.
Inte kan han vilja lämna något litet barn hit,
om ni inte äro snälla. Den lille, som kommer,
han har lekt med små änglabarn uppe hos Gud
förut, sen I, men så såg han, att er pappa och
mamma så gärna ville ha ett litet barn till, så
gärna ville ge er en liten lekkamrat, och så frågade
han Gud, om han kunde få följa med storken ner
till barnen Lönner i Köpinge. Och det fick
han lof till, men, sen I, storken har så många små
barn att lämna af i hela Svea rike, att han lätt
blir fördröjd på vägen. Men han kommer snart,
men då fån I inte vara bråkiga och så skrämma
den lille resenären från fjärran land, som han
bär på sin rygg. Då kan hända, att lillen ber
Gud att få flyga dit upp igen till änglabarnen.
Kanske är han här i morgon, men då, Pontus,
får du inte blåsa i din trumpet, inte förrän
mamma tror, att han tycker om det!»
»Vet mamma af det här, tror faster, eller ska’
det bli nå’n så’n där öfverraskning som på min
namnsdag?»
»Barn, mamma har hört hur det flaxat i luften
af storkvingar för länge sedan, och därför har
hon sytt små kläder, så att lillen skall få det
varmt och godt med detsamma.»
»Hvarför kan inte Gud sy då?»
»Hör du, Ulla, minns du den där skära tröjan,
du sydde åt Lindagull? Hvarför tycker du så
mycket om den?»
»Jo, för att jag själf gjort den. Faster bara
klippte till den och tråcklade den åt mig!»
»Ja, ser du det! Gud förstår, att din mamma
helst vill sy själf åt sina barn, och därför kom-
mer storken med ett litet naket barn på sin rygg.
— Men, hvad nu, du lilla svartkonstnär, är det
från mina kängor du tar det där svarta! Nej,
min lille Bengt, nu ska’ vi allt ta och bada dockan
litet. Inte gråta! Så, så, lek med fasters arm-
band i stället ! Och så i eftermiddag, småttingar,
då blir det äpplen åt alla snälla barn, och kan-
ske få ni höra »Tummeliten» med!» —–––-
Det hvilade en hemlighetsfull stämning öfver
barnkammaren dagen därpå. Storken hade kom-
mit och farit. Visserligen hade ingen sett honom,
men icke behöfva barn se för att tro. Det var
en liten syster han lämnat. »Så här liten,» hade
Sven mätt till för kamraterna i skolan. Jojo, det
är inte alla dagar, man kan skryta med en sådan
nyhet, och inte är det alla barn heller? Där
fanns en liten flicka, som tingade på-att få se
den lilla. Hon kunde aldrig få någon syster, hon,
det hade hennes mamma sagt, ty far var död.
Åh, det finns sorger här i världen!
Men tillbaka till barnkammaren! Sven satt
där så snällt och läste, som han trodde, tyst
öfver sin läxa. M-o-r = mor ; f-a-r = far ; s-å-g = såg,
allt med växande styrka och med en fart, som
lät en ana, att det var något roligt, som skulle
följa efter läxorna. Hon skulle badas I Man visste,
att det var bra att kunna sina läxor då, annars:
»gå och läs, Sven!» — Ulla och Pontus gjorde
»äppelkaka» på en trästol. Det vill säga, Pontus
åt upp skal och kärnhus, under det att Ulla skar
äpplena i skifvor, naggade först ut i kanterna,
strödde socker på och lade dem så på hvartannat.
Det tog tid det där naggandet, men på annat
villkor ville inte faster Gina smaka] på dem.
Och då så! — Bengt var på Fjäderholmarna, och
där tycktes det vara idel solsken och — många
rara ting att »draga must» ur, ty han smackade
med läpparne och log så sött i sömnen. — Hvem
vet hvar de äro dessa små, då de drömma lifvets
rosiga morgondrömmar, desamma, som ännu ingen
tydt, därför att ingen än har kunna teckna dem
upp.
Det var en frid och en stillhet rådande, så att
faster Gina måste glänta i dörren och se, hvad
som »stod på».
Det är dock något underbart detta, som följer
med storken. Barnen gå af sig själfva så tyst
på tå; de leka inte »tåg», de slå inte i dörrarna.
Hon sofver! Det är trollformeln. Hon, den dun-
lätta, som, om man inte är snäll, flyger upp till
Gud igen. Det är som fläktar från en annan
hemlighetsfull, anad värld. Det smyger sig öfver
en något af tårfylld glädje, då man ser dessa
små. Hvem vet, kanske hvassa stenar en gång
skola sarga dessa små, mjuka fötter, hvem vet ens
hvilken väg de komma att trampa, dessa fötter,
som ännu ej snuddat vid vår jord, hvem vet
om de någonsin skola göra det ! Kanske skall där
en dag ha vuxit små hvita vingar pådessa skuldror,
och — så flyger den lilla tillbaka till hemlandets
soliga nejder ! Kanske skall framtiden blifva som
en enda stor soluppgång, så härlig – så ljus —
kanske skall den blifva som en solnedgång i moln !
Månne hon tänkte härpå, faster Gina, där hon
satt med kinden lutad mot handen och ögonen
halfslutna. Förvåna dig icke däröfver : hon har
icke sofvit mycket denna natt. Ah-nej, det är
dock icke blott som en snöflinga att taga emot,
I detta hvita oskyldiga, som kommer från ofvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0011.html
