Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 14 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 IDUN 1808
Att draga dolken mot ett dödt förflutet
Är som att slunga den i strömmens vatten,
Att slåss med gastar midt i mörka natten
Och ropa döda upp ur grafvens ro! —
Vill du bevara lifvet solbegjutet,
Må aldrig du vid nattens skuggor röra
Och ej de dödas lätta slummer störa,
Men blott på dagens lugna visshet tro!
Ellen Lundberg.
föra sina konversationslektioner, som på sam-
ma gångvoro strängt metodiska— en nyhet då
för tiden. När hann hon med allt? Öfverho-
pad med enskilda lektioner på eftermiddagar-
na, fann hon tid att författa läroböcker. Hon
deltog med fröjd och intresse i de diskussio-
ner, som fördes vid de ej sällan återkom-
mande kafferepen under frukostlofven, som
just ej höra till den traditionella skolord-
ningen, men hon deltog också med samma
lust och lif, när det gällde att hopjämka
det, som utgör alla skolors fasa, timfördel-
ningen vid skolschemats affattning; med
andra ord, hon drog sig för intet, som var
tråkigt och enformigt, lika litet som hon
höll sig undan från det som hörde till
glädjen och skämtet. Skolans sällskapslif
och skolans tunga marschtakt älskade hon
bägge. Aldrig kuude vi upptäcka en mulen
min på hennes ansikte. Jag minns så väl
den karaktäristiska gesten, när hon strök
sitt hår och funderade, det korta entoniga
skrattet, som ljöd så ofta och så friskt och
vänligt, men på samma gång så behärskadt,
som om hon icke hade tid att skratta
länge. Lifligt minnas vi alla hennes ömma
bekymmer för, att fröken Sandström icke
skulle öfveransträngas af för mycket arbete
eller uttröttas af för många besök af mam-
mor, ty det var en egendomlighet hos
henne, att fastän hon var så praktiskt-an-
lagd, hon kunde känna ett ungdomligt
hjärtas varma beundran, och den kände
hon för sin föreståndarinna och för sin
skola. Oegennytta var för henne icke en
dygdens konst, men ren natur. Och detta
tror jag också eleverna hade känsla för,
äfven de, som hon stundom kunde förefalla
sträng och »noga». När hon gick sin
ilande gång genom korridorer och lärosalar,
gaf hon sina tillsägelser på ett sätt, som
man sällan hör bannor gifvas, ty det låg
i tonfallet ingen personlig bitterhet, utan
blott saken själf: så måste det vara och
något annat duger ej.
Därför har hennes exempel lärt hennes
medlärare och medlärarinnor mycket af
det bästa de kunna som önskningsmål upp-
ställa för själfva lifvets skolgång: kärlek
till arbetet och lust vid arbetet, det, som
vi alla behöfva lära oss upphämta, äfven
ur jordens mull, såsom glädjens blomster.
Därför skall också den jord, som nu göm-
mer hennes stoft, hvila lätt på henne och
ur hennes graf skola växa trogna elevers
och vänners minnesblommor. Och nu just
när julferier,na kommo och hon fick lof för
evigt från sin lifslånga, tröttsamma skol-
gång, då veta vi säkert, att hon också af
alla, som känt henne, får det högsta bety-
get för hvad hon verkat i sin krets. Det
kan tyckas vara lätt bortsopade spår, som
den snart inlärda och snart glömda minnes-
läxan’ efterlämnar i barnasinnet. Det kan
därför också tyckas som det vore lätt bort-
sopade spår, hvilka en lifsverksamhet af detta
slag efterlämnar. Den tanken är ingalunda
ny för de flesta skolmän och skolkvinnor,
den innebär något förlamande, men den är
fåvitsk och den är ärelysten, den är få-
fängans ingifvelse, och jag tror ej, att
-Thalia Schoug ofta hade den, kanske till
och med aldrig. Det var hennes storhet,
att för henne icke det lilla var litet, läxan
var en allvarsam sak, en uppgift lika all-
varlig som lifvet själft, som sönderfaller i
de små uppgifternas mångahanda. Hon
var ingen idémänniska, ingen drömmarnas
människa, ingen romantisk natur, den s. k.
»kalla verkligheten» var icke kall för henne,
och därför var hon också afundsvärd, en
lycklig människa, ty den solidaste lyckan
ligger i detta klara lugn och i det af allahåglös-
hetens betänkligheter ogrumlade sträfvandet.
Men hvem känner någonsin en människa mer
än till hälften? Det är också blott ett intryck
jag velat återgifva, och hvem vet, om icke
hennes egen tysta värld var helt olika mot den
hon visade världen ? Hvem vet om det
leende ansiktet döljer personlig lycka?
De yttre händelserna i hennes lif äro
icke märkvärdiga. Thalia Schoug, som var
född i Lidköping den 24 okt. 1850, blef efter
slutad seminariekurs lärarinna vid flickskola
i Göteborg åren 1874—76, reste så som-
maren 1876 till London, hvarest hon ock-
så ett halft år tog anställning i skola, men
sedermera ett år vistades i familj, hvarefter
hon ställde kosan till Hannover. Så för-
beredd, blef hon föreståndarinna för Udde-
valla flickskola 1878—1882, men öfverflyt-
tade detta år till Stockholm, där hon snart
kom i förbindelse med den Sandströmska
skolan, som hon alltsedan tillhört. Utom
det lefvande intresse, hon här i sina lek-
tioner i främmande språk med skolans flesta
klasser ådagalade för språkundervisningen,
främjade hon också genom flere läroböcker,
som åtnjöto hedern att antagas som skol-
böcker, studiet af sitt älsklingsämne. En
inre sjukdom, som eljes plägar yttra sig
genom årslånga lidanden och förfärliga plå-
gor, hade hos henne haft ett smygande
och ganska omärkligt förlopp, och samma
förmiddag, då hon underrättades om faran,
åtföljde hon läkaren till sjukhuset, hvarest
en operation företogs, som dock ej kunde
bekämpa det onda, och ett par dagar där-
efter afled hon, ännu till det sista bibehållan-
de den barnsliga själsstyrka och den lugna
förtröstan, som gåfvo hela hennes natur något
på en gång naivt och storartadt.
Hellen Lindgren.
–––––––––- $ - — -
6n hemmets högskola.
Vårt lands första kvinnliga foMögskola.
M
anliga folkhögskolor hafva vi, som be-
kant, flerstädes i vårt land. Men det
finnes hittills ingen folkhögskola, som i för-
sta rummet är inrättad för kvinnan och hen-
nes behof af praktisk bildning och idealisk
lyftning. Det är en sådan skola, en hus-
moderskola, en hemmets högskola, som nu
inom kort skall grundas.
Realiserandet af denna vackra tanke har
möjliggjorts genom den storartade frikostig-
heten hos landtbrukaren herr Lars Eriksson
å Eriksberg och hans aflidna hustru, hvilka
till Fellingsbro socken i Örebro län testamen-
terat en hel förmögenhet för detta ändamål.
I »Örebro tidning» förekom nyligen under
rubrik »Kvinnans uppfostran för hemmet» en
längre uppsats af den framstående unge
lektorn och riksdagsmannen Enar Sahlin,
däri han med brinnande entusiasm ut-
vecklar de synpunkter, som blifva ledande
vid grundandet af vårt lands första kvinn-
liga folkhögskola. Med nöje tillmötesgår
Idun en begäran att genom dessa rader inom
vidare kretsar fästa uppmärksamheten på
ett företag, som i främsta rummet för vår
kvinnovärld måste vara högeligen beak-
tansvärdt.
Det göres ju mycket för folkets bildning
i våra dagar, — så skrifver hr Sahlin bland
annat i detta sammanhang — men det är
märkvärdigt, huru föga dessa ansträngnin-
gar nå kvinnan. Vill man nå hemmet och
gifva lyftning åt detta, så måste man söka
nå det framför allt genom kvinnan. Det
finnes åtskilliga hushållsskolor och därmed
jämförliga inrättningar.- Men det finnes icke
tid i dessa skolor för mer ideela läroämnen.
Det finnes ju en kvinnlig kurs vid våra folk-
högskolor. Men tiden räcker där ej heller
till för beliofvet: för kvinnor äro de öppna
de tre sommarmånaderna; det förslår icke
mycket för både praktisk och teoretisk bild-
ning.
Och dock är den unga kvinnan i stort
behof af ideell lyftning. Hon är synner-
ligen mottaglig för mångahanda lockelser,
men hon är också synnerligen mottaglig för
det upphöjda i lifvet. Detta synes vara
i hög grad värdt att taga vara på. Nu
är det väl icke många allmogekvinnor,
som efter slutad folkskolekurs göra något
nämnvärdt för sin »bildning». Kvinnorna
äro visserligen trägnare gäster i kyrkor och
andaktssalar än männen. Men äfven re-
ligionen kan främjas genom bildningsnivåns
höjande, och icke all religiös förkunnelse
är bildande. Det är nog godt att äfven af
andra än predikanten höra allvarsamma
frågor allvarsamt behandlas, och bildnings-
insatsen är mäktig, när den frivilligt sökes
i den mest bildbara åldern efter några års
praktiskt arbete.
Hvad som göres för stärkandet af de
ideella intressena i hemmet är ingalunda
bortkastadt. Utan kvinnans medverkan kan
man här icke komma långt. Väckandet
och stärkandet af de ideella intressena hos
allmogens vuxna döttrar bör vid sidan af
den praktiska och teoretiska undervisningen
i hemmets sysslor vara en hufvuduppgift
för en kvinnlig folkhögskola.
Den nu tilltänkta kvinnliga folkhögskolan
i Fellingsbro skall stå under ledning af en
styrelse, som jämte skolrådets ordförande
såsom själfskrifven ordförande utgöres af
fyra af kommunalstämman utsedda leda-
möter, två män och två kvinnor. Under
instundande vår skall det egentliga skol-
huset börja uppföras. Det får ett fritt och
fördelaktigt läge på en sandås rätt nära
stationshuset midt i den rika Fellingsbro-
bygden med bekväma kommunikationer till
alla delar af landet.
Enligt planen skall skolan hufvudsakligen
blifva afsedd för kvinnliga elever. Ju be-
stämdare detta mål fasthålles, dess mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
