Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 14 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
gagneligt synes skolan kunna verka. Dock
skall ett litet fåtal manliga elever mottagas
för trädgårdsskötselns skull. Undervisnin-
gen skall utsträckas öfver ett helt år. Det
vore meningen att under detta år hinna
gifva eleverna en ganska god praktisk öf-
ning i allehanda hemmets sysslor. Detta
skall vara skolans främsta uppgift, och ele-
verna skola därför, fördelade i grupper, tur-
vis sköta de olika delarne af skolans hus-
håll: matlagning, bakning, städning, tvätt,
köksträdgård, mjölkning o. s. v. För un-
dervisningen i barnavård har man tänkt
sig, att ett litet barnhem borde finnas i
omedelbar förbindelse med skolan ; antingen
torde Fellingsbro socken kunna genom en
sådan anordning lösa en del af sina fattig-
vårdsuppgifter, eller också torde något min-
dre barnhem kunna med fördel utflyttas
från någon stad. Men jämte det praktiska
arbetet skall äfven teoretisk undervisning
gifvas dels i sådana ämnen, som kunna vara
ett stöd för kvinnans arbete i hemmet, så-
som t. ex. i fysiologi och hvardagslifvets
kemi, dels i sådana ämnen, genom hvilka
man kan gifva lyftning åt hennes sinne.
De teoretiska kurserna skola icke gifvas
samtidigt, utan periodvis, så att de icke för
mycket upptaga lärjungarue.
Det är onekligen en storslagen gåfva,
som här bjudes Fellingsbro socken och hela
vårt land, och det är en vacker pedagogisk
och social uppgift, som genom den före-
lagts till lösning.
–––- ––––-
jVtellan morgon och a/lon.
Skiss för Idun af
Sophie Linge.
K
on hade blifvit anmodad att kläda om
en möbel hos en familj vid Regerings-
gatan och var nu, en disig novembermor-
gon, på väg dit. Någon hade rekommen-
derat henne såsom skicklig och samvets-
grann i sitt yrke och hon borde ju vara
glad öfver hvarje ny kund, som hon lycka-
des att förvärfva. Men nu, såsom alltid,
gick hon halft apatiskt till sitt värf under
trycket af fysisk svaghet samt psykisk otill-
fredsställdhet.
Tillbehör och verktyg bar hon i en väska,
hvilken gjort tjänst så länge, att den nu
började se något passerad ut, och hon
gömde den därför så omsorgsfullt som möj-
ligt under den rundskurna kappans veck.
Hon hade ej ännu efter elfva års öfning
i ödmjukhet kunnat komma från känslan
af det förnedrande i fattigdomen, äfven om
den var oförvållad, såsom här var fallet.
Hon ansåg den som en fiende, just emedan
den hindrade henne från att njuta af hvad
hon satte mest värde på i lifvet, och där-
för att den ej lämnade rum för uppfyl-
landet af de ideella kraf, hvilka, ständigt
dämpade, just därigenom blefvo allt mera
pockande och högröstade.
Ett af dessa kraf var dock större än alla
de andra — behofvet af kärlek. Och se-
dan modern dog, kände hon det som om i
hela vida världen ingen fanns, hvars hjärta
klappade fortare, när hon kom, eller livars
blick mörknade, då hon gick. Hon var en
fågel utkastad ur det varma boet, men
hennes vingar skulle aldrig bära henne till
ljus och frihet.
IDUN
För modern hade hon arbetat med en
viss tillfredsställdhet och var glad att kunna
bidraga till sitt och hennes uppehälle, när
de genom hennes fars plötsliga fallissemang
och död blefvo försatta i tryckta omstän-
digheter. Långt förut hade hon genom en
ren tillfällighet, och blott för sitt nöjes
skull, satt sig in i konsten att montera och
tillgrep nu denna den enda utväg hon för
ögonblicket såg att förskaffa det dagliga
brödet. Men nu var modern borta, och se-
dan hon hade blott sig själf att sörja för,
gick ej arbetet lika lätt som förr.
Hon ringde på hos den familj, där hon
var väntad, blef vänligt mottagen af frun
i huset, som gaf henne sina förhållnings-
order, och sedan införd i det rum, där mö-
beln i fråga var placerad och där äfven
arbetet med densamma skulle försiggå.
Det var ett halfstort rum, ännu ganska
mörkt, ehuru fönstergardinerna voro ner-
tagna. Alla lyxartiklar voro undanflyttade
eller öfverhöljda och soffan, med hvilken
arbetet skulle taga sin början, framflyttad
till fönstret. Allting var ordnadt i förväg
för att undvika tidsspillan.
»Men först skola vi äta frukost» —■ sade
fru Reis och inbjöd Hanna att ute i salen
deltaga med henne och hennes man i den-
na måltid.
Dessa måltider utgjorde vanligtvis en
plåga för Hanna. Att alltid se nya ansikten
omkring sig vid bordet och därvid själf känna
sig som en främling, hvilken gjort intrång
i familjen — en tolererad, men ej gärna
sedd gäst. Hon föredrog då att äta ensam
— hvilket hon äfven på ett och annat
ställe fick göra — ehuru det sårade hen-
nes själfkänsla att bli ansedd för så obe-
tydlig, att hon ej var värdig att sällskapa
med familjemedlemmarne.
Nu blef hon i alla fall förbindligt bemött,
och då frukosten var slutad, gick hon till
sitt göromål.
Frun i huset skulle bli borta en del af
förmiddagen, men bad henne att ringa på
husjungfrun, ifall hon behöfde någon hand-
räckning.
Morgonens dimmor hade skingrats och
några bleka solstrålar sökte sig in i rum-
met. De föllo på den antika soffan, som
var framdragen till fönstret. På dess ur-
blekta och delvis söndriga tyg promenerade
små näpna herdinnor, mellan brokiga ara-
besker, ledande älsklingslammen efter sig.
De sågo alla ut som om de nyss vaknat
till lif efter en sekellång sömn och nu gjorde
sig i ordning att försvara den position man
ville frånröfva dem. Stafvarne i deras
händer kröktes hotfullt och käckt blickade
de ut i det matta solljuset.
Hanna hade som paralyserad stannat in-
nanför dörren med slappt hängande armar
och stirrande blickar. Men i ett nu kom
det lif och uttryck i hennes intelligenta
drag. Ögonen glänste, hennes läppar dar-
rade och med utsträckta händer gick hon
fram till den gamla soffan, föll på knä
framför den och borrade ner hufvudet i
dess kuddar.
Det var ej första gången hon gråtit där.
Dessa samma dynor hade, då hon ännu
var ett barn, vätts af hennes tårar. Det
var som om hon oförmodadt träffat på en
gammal kär vän, hvilken nu omslöt henne
med trofasta, skyddande armar.
Hon måste göra våld på sig för att åter
lyfta sitt hufvud därifrån.
Miunena kommo i långa härskaror och
U
trängde sig inpå lienne. Herdinnorna öpp-
nade sina bleka rosenläppar och frågade i
chorus: »minns du — minns du?»
Ja, hon mindes blott alltför väl. Hade
hon tid eller lof att så öfverlämna sig åt
sina känslor? Där lågo hammaren, saxen
samt de öfriga verktygen och väntade.
Och hon skulle göra rätt för sin dagspen-
ning.
Här, just här i soffhörnet, brukade hen-
nes mor sitta med det lilla tebordet fram-
draget, så att hon där kunde placera sin
arbetskorg. Där, midtemot, fadern m 3d sin
pipa och den kära tidningen.
Tyget var mera nött på den fläck, där
han brukade stöda sin arm: hon for sme-
kande öfver det med handen.
- Ett ögonblick satte hon sig i soffan med
handen öfver ögonen. I det ögonblicket
glömde hon det arbete, som väntade, och
hela världen utomkring. Det blef en sjä-
lens sabbatsstund, en sådan som ej ofta
återkommer. Ur alla de förvirrade min-
nena, hvilka likt ebb och flod stego, samt
åter drogo sig tillbaka, reste sig till sist
ett enda, klart och tydligt, på en gång
hänryckande och smärtsamt. Hon hade
dock en gång varit älskad — hon visste
det, ehuru det aldrig blef fullt uttaladt.
Den unge mannen var förste kontorist
på hennes fars kontor, fattig, men pålitlig
och energisk. Hennes far satte mycket
värde på honom, och under andra omstän-
digheter skulle han troligtvis gjort honom
till sin kompanjon. Men innan kraschen
kom, hade han nödgats minska sin perso-
nal, och Malcolm blef då som den dyraste
uppsagd till afflyttning samt beslöt att söka
sin lycka i Hamburg, där han hade anbud
på plats i ett större handelshus.
Hanna, hvilken länge läst i den unge
mannens blickar, att han hade sin princi-
pals dotter kär, och själf var djupt fästad
vid den redbare ynglingen, väntade att
han före sin afresa skulle uttala sig inför
henne, men huruvida han afhölls därifrån
af tanken på sin fattigdom eller leddes
af andra motiv, blef alltid en olöst gåta
för henne.
Den dag han kom för att säga farväl
mindes hon blott alltför väl samt den smärta
hon kände därvid. Ett ögonblick träffades
de på tu man hand i det kabinett, där just
den antika möbel hon nu skulle kläda om
hade sin plats, och hon satt då i ett af
soffhörnen med sitt arbete. Han satte sig
bredvid henne, fattade hennes hand, och
hon såg, att han hade något af vikt att säga
henne, ty han var blek och upprörd. Då
inträdde hennes far och med en häftig
handtryckning steg Malcolm upp samt läm-
nade rummet.
Hon var blott nitton år, när detta in-
träffade och nu–––– elfva långa år lågo
emellan. Hon hade tappat bort spåret af
honom, men var säker om att han arbetat
sig fram till en tryggad ställning, ifall han
ännu lefde.
Hur fattigt och uselt var dock ej hennes
lif, då blotta aningen om att hon en gång
varit älskad för en minut kunde bereda
henne en så namnlös sällhet!
Hon vågade ej se på alla de små her-
dinnorna, hvilka bönfallande räckte sina
stafvar emot henne, när hon nästa minut
sprang upp och energiskt började att sprätta
af det gamla tyget från soffan.
(forts.)
- —........ *–––––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
