Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 28 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2(1
DUN 1898
Konsten är väl icke lifvets bröd, men dess vin.
Jean Paul.
dock intrycket af stor ödslighet bemäktiga sig
dens sinne, som vid denna tid besökte staden.
Den nya landshöfdingefamiljen visade emeller-
tid, att den ej ämnade låta sig nedslås af de
yttre missgynnsamma omständigheterna, och
att densamma på fullaste allvar uppfattade
den med den framskjutna platsen förenade re-
presentationsskyldigheten, eller kanske rättare
sagdt representationsrätten.
Lokalens inskränkthet förbjöd hvarje tanke
på så kallade allmänna »notvarp», men i dess
ställe blefvo bjudningarna så många Here. Det
emottagande, gästerna rönte i detta hem, spände
förhoppningen ganska högt, på hvad som komma
skulle, då den nya, bekväma och eleganta bo-
ställsvåningen i det nyuppförda länsresidenset
på hösten 1894 skulle tagas i besittning af
sitt värdfolk. Olyckligtvis, för både värdfolk
och gäster, blefvo dessa förhoppningar på ett
sorgligt sätt gäckade genom en svår förkylning,
som fru Crusebjörn under flyttningen till det
nya hemmet ådrog sig, och som hos den till
utseendet så kraftiga konstitutionen kvarlämnat
en stor mottaglighet för olika sjukdomar, som
i oafbruten följd aflöst hvarandra och tvingat
fru Crusebjörn att dels vid badorter, dels vid
Sofiahemmet söka återvinna hälsan, hvarigenom
sällskapslifvet i Umeå till stor del måste gå
miste om hennes uppmuntrande inflytande.
Under hälsans dagar ocb äfven sedan, i den
mån krafterna medgifvit, har fru Crusebjörn
dock visat, hvad man under lyckligare förhål-
landen kunnat vänta af henne såväl inom säll-
skapskretsen som ock för de allmännyttiga
värf, åt hvilka hon ägnat sitt intresse. Så
står elementarskolan för flickor i stor tacksam-
hetsskuld för den storartade framgången af en
under hennes auspicier för skolan anordnad
basar, där hennes organisationsförmåga kraftigt
bidrog till det gynnsamma resultatet och för-
värfvade henne stort och allmänt erkännande.
Som ordförande uti Skyddsföreningen har hon
för denna viktiga gren af kvinnans verksamhet
lagt i dagen ett stort och lefvande intresse,
hvilket äfven ägnats andra allmännyttiga ange-
lägenheter och välgörenhetsföretag. Genom oför-
stäldt och tröstande deltagande i andras smär-
tor har hon förrådt det stora värde, som bör
sättas på hennes vänskap. Uppriktigt är där-
för det beklagande, som uttalats öfver att hen-
nes brutna hälsa ej tillåter henne att ulöfva
den verksamhet, hvartill hon af sitt hjärtelag
manas, och ej mindre varma och uppriktiga
äro de önskningar och förhoppningar, som all-
mänt hysas, att hon med återvunna krafter
snart måtte åter intaga den ledande roll, hvar-
till samhällsställning och karaktär berättiga
jr,r
henne. ’’ •
Sigrid Dickson,
född Sparre.
Med den artiga skrifvelse från Malmö re-
sidens och dess härskarinna, fru Sigrid Dick-
son, född Sparre, som till redaktionen öfver-
bragte här bifogade porträtt, följde ock fru
Dicksons lifligt uttalade önskan, att de rader,
som skulle åtfölja detsamma, måtte inskränkas
till de kortast möjliga biografiska data. Om
än ej gärna — då vi äro visse, att denna
knapphet innebär en missräkning för vid-
S:t Petri församling
sträckta samhällslager, som inom det bety-
dande länet kommit i en angenäm beröring
med residensets värdinna — vilja vi dock böja
oss därför.
Fru Dickson föddes
i Malmö den 23 januari 1853, dotter af kam
marherren och ombudsmannen för riksbankens
afdelningskontor i Malmö Sigge Sparre samt
hans maka Adèle Peijron. Vid 6 års ålder
flyttade den unga flickan med sina föräldrar
till egendomen Säby i Östergötland, som af
familjen innehades till år 1868, då flyttning
skedde till Kristianstad. 1 denna stad ingick
fröken Sparre den 5 juni 1875 äktenskap med
dåvarande vice häradshöfdingen, adjungerade
ledamoten i Skånska hofrätten Robert Dick-
son. År 1878 flyttade herrskapet Dickson upp
till hufvudstaden, där maken först tjänstgjorde
i justitierevisionen, sedan som expeditionschef
i finansdepartementet. År 1888 tillförordnades
expeditionschefen Dickson till landshöfding i
Örebro län, dit hans maka följde honom
under sommaren. I december samma år
följde utnämning till höfdingeposten i Jönkö-
pings län, hvarifrån år 1892 en ny förflytt-
ning verkställdes, då landshöfding Dickson
transporterades till Malmöhus län, och fick
hans maka därigenom efter de gångna åren af
täta omväxlingar till sist återvända till den
stad och församling, som sett henne födas.
Georgine Poignant,
f. von Engeström.
Fideikommissegendomen Kiplingeberg, belä-
gen i norra delen af Upland, på gränsen emel-
lan skogsbygden och den bördiga Upsalaslätten,
innehades under icke mindre än sex årtionden
af kammarjunkaren Jonas von Engeström, en
man af den gamla goda stammen, den ömmaste
familjefader, god husbonde och klok rådgifvare
för sina många underhafvande, insiktsfull jord-
brukare, frisinnad till sina politiska tänkesätt
samt allmänt aktad och afhållen. Uti umgän-
get med en vidsträckt krets af vänner och
bekanta, till stor del akademiska lärare och
studenter, som visste sig städse vara välkomna
gäster i det Engeströmska huset, på landet
och i staden, ådagalade han en mindre vanlig
förmåga att kring sig sprida trefnad och glädje,
därvid understödd af sin älskvärda, högt be-
gåfvade, vänsälla maka, Mathilda von Sehoultz,
jämte deras två söner och fyra döttrar.
Den yngsta af dessa döttrar, Georgine, född
år 1844, ingick år 1870 äktenskap med dåva-
rande revisionssekreteraren Emil Poignant, som
år 1881 förflyttades till Oxie och Skytts hä-
rads domsaga i Skåne och år 1883 till lands-
höfdingeplatsen i Visby.
Inom residenset i den gamla Hansestaden
har fru Poignant — hvars varmaste intresse
alltid varit makans och moderns — sedan
kring sig sett uppväxa tvänne döttrar och
en son, hvilken, fostrad på »hafvets pärla»,
också valt hafvets, sjöofficerens friska yrke.
Men äfven utom familjekretsen ha hennes
krafter och villighet tagits i anspråk, särskildt
för representativa ändamål vid de höga furst-
liga besök, som ej sällan beskärts Yisby. För
flere fosterländska och allmännyttiga idéer har
hon ådagalagt nitälskan och verksamt intresse,
såsom för försvarsrörelsen, för Kristliga för-
eningen för unge män, och nu senast har fru
Poignant satt sig i spetsen för en insamling-
till en Fredrika-Bremer-stipendiifond på Got-
land.
❖
Några blad ur min
dagbok.
Af Gerda Meyerson.
Vi inse väl, att dm verklighetsskildring wde
sämst aflönadestmstadsarbeterskornaslif,hvtlkenför-
fattarinnan här nedan lämnar, genom sin nästan bru-
tala realism kanske kommer att förefalla mer an
en af våra läsarinnor frånstötande. Den ntgoi
dock tyvärr endast ett troget atergifvande af ett
sorqliqi socialt faktum, och da fröken Meyerson
uttryckt sin önskan att med denna och ännu en e lev
annan följande skildring ur sin rika personliga
erfarenhet i Idun få belysa dessa vara beklagans-
värda systrars bittra öde, ha vi trott, att de skulle
kunna verka så mycket godt till både väckelse och
förståelse bland lyckligare lottade, tankande och
ädelsinnade kvinnor, att mera formella hansyn borde
underordnas. . T1
Bed. af Idun.
. I.
_ — Så snart jag fått adressen pa
den omtalade »maskerskan», begaf jag mig
till henne. Det var i ett ganska ruskigt
hus fyra trappor upp, d. v. s. på vinden,
som hon bodde. En gammal gumma, som
i förstugan höll på att skaka en trasig matta,
ur hvilken dammet stod som en sky, vi-
sade mig tjänstvilligt, hvilken dörr det var.
» Det är inte värdt att knacka, för det
hör hon inte, horn, är litet döf,» upplyste
gumman. »Men gå bara in, hemma är hon!»
Något tveksam tog jag i låset, som var
så dåligt, att det vid blotta vidrörandet
gick upp, och öppnade dörren.
En på en gång instängd och rå luft slog
emot mig. Det var ett icke sa litet, men
mycket smalt rum med ett utbygdt fönster,
eller rättare en vindskupa, längst bort vid
ena kortsidan midt emot dörren. Framför
fönstret stod ett bord med några blomkru-
kor och något längre in i rummet ett annat
bord, hvarpå låg en mängd skära stickade
ylletröjor.
Vid detta bord, halft med ryggen vänd
inåt rummet, så att jag icke kunde se hen-
nes ansikte, satt en kvinna i en, som jag
tyckte, underligt hopsjunken ställning. Jag
såg, att hon arbetade på en tröja. Då jag
kom närmare henne, vände hon sig plöts-
ligt mot mig och släppte arbetet. Och da
såg jag, att hennes besynnerliga ställning
kom af att hon hade ett litet barn vid
bröstet, medan hon själf maskade pa tröjan.
Hon hade rödaktigt hår, ett tärdt, men
ganska vackert ansikte och sag ut att vara
omkring tjugu år. Hon sade icke goddag,
då jag hälsade, gjorde ingen min af att
resa sig upp, frågade icke, hvem jag var.
Hon bara stirrade på mig med en halft
skygg, halft nyfiken blick och drog scha-
len tätare omkring barnet.
Jag sade, att jag kommit till henne för
att få några upplysningar om, hur trikot-
stickerskor och maskerskor ha det, och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
